Det blir bara två genomsjungningar för Albin:

– Vi kommer bara köra den här en gång till så att alla är med på det, säger studiomannen Henric von Zweigbergk i mikrofonen.

Alla artister får lika mycket reptid på scenen. Extratid blir det när SVT:s produktion behöver det. Artisterna själva beslutar över hur de vill fördela sin tid mellan att sjunga och fixa med rekvisita och teknik. När Måns Zelmerlöw tävlade med Heroes hann han oftast bara två genomsjungningar.

Men herre… Nu har de hängt upp två enorma tygstycken i taket också.

Men oj.

Vad i hela vad som helst är det som händer på scenen. Albin går runt alvarlig och lite dyster och sjunger sin låt. I nån form av slottsmiljö dör dansarna sliter av vita lakane från prylar och sen sveper in sig i dem.

Jag hör ganska höga skratt fårn pressläktaren och jag sitter bara och gapar.

Albin Johnsén har en ganska skön låt, med en tydlig och snygg hook, men jag kan bara se dansarna som flyger runt honom.

När de lämnat lakanen så fortsätter de att fladdra runt Albin och jag får känslan av att själva skrattar lite åt vad de gör på scenen.

Det är liksom urtypen för något som är fullständigt överarbetat. Jag tänker på östeuropeiska jättenummer i Eurovision, som alltid slutar i kaos i tv-bilderna.

Det här kan vara det konstigaste jag sett på Melodifestivalens torsdagsrepetitioner. Och då har jag ändå snart sett 86 styckan à 7 respektive 8 artister i deltävlingarna och 10 respektive 12 artister i finalerna.

Albin Pratar igenom sitt nummer med SVT:s nummeransvariga Sacha Jean-Baptiste. Och klättrar också upp på flygeln på scenen.

Henric von Zweigbergk försöker skynda på:

– Så, alla på plats, nu kör vi igenom det här.

Nu rullas det in mängder med rekvisita på scenen. Statyerna vi såg i kulissen förut är tydligen till Albin Johnséns nummer.

Här är det en flygel, fågelburar, notställ i trä. En vitmålad stege.

Och massor med saker som är dolda under vita lakan. Vad ska det här bli?

Albin Ekdahl säger att han inte tänkt så mycket på tävlingen ännu.

Drängarna kan inte göra annat än skämta, ska bli intressant att se hur de för över det till scenen.

Amanda Aasa tog ett skosnöre kring midjan. Hon vill bli den första från P4 Nästa som tar sig vidare i tävlingen.

Anis Don Demina tänker sjunga allt själv den här gången.

– Ja, förutom kören då, men det har ju alla.

Faith Kakembo har snygg blommig byxkjolklänninggrej på sig. (Jag är ingen modekille, jag kan ju inte sånt här.)

Mohombi utlovar magi på scenen. Och försöker trolla bort min keps.

Nu får vi lyssna på alla låtar en gång till. Jag samlar intrycket från andra genomlyssningen i det här inlägget som uppdateras.

Mariette Hanssons Shout it out har drag av David Lindgrens senare låtar i Melodifestivalen (alltså inte så mycket hans Shout it out). Skön pop, som blir lite anonym och kommer behöva en scenshow som väcker liv i publiken. Mariette vet hur man levererar på scenen så jag hoppas att hon visar det i morgon. Men vid den här första lyssningen känns det som hennes svagaste bidrag i Mello hittills.

Albin Johnsén gör svensk pojkpop av det dystrare textbaserade slaget som inte brukar gå så bra i Melodifestivalen, men funka desto bättre på radio och Spotify. Den har ett skönt gung och jag gillar hooken som sitter i orden Livet börjar. Punkt. Nu.

Drängarna är busgroggdrickar-schlager som barnen kommer älska och som dessutom kommer funka på alla förfester hela året. Det är den typen av guilty pleasure-låt som ingen erkänner att de röstar på eller gillar, men som alla kommer sjunga med i efter ett par öl innanför västen.

Amanda Aasas låt heter Late. Det stör mig. Den borde hetat Sent. Du ringer för late och du vet de. Jag blir nästan gubbigt sur över det här. Men det som kan göra det svårt för Amanda är framför allt att det här är lite trulig tjejpop och på Melodifestivalscenen är det oftast glädje och värme som funkar för kvinnliga artister. Ska bli intressant att se hur det går att få till det av den här låten.

Anis Don Demina pratar och rappar sig igenom det här lilla glädjepillret där man ”lyfter upp upp” och går loss. Hooken är smart producerad på låtar som vi har hört förut utan att det kan dras till låtstöld. Lägg på lite shu shu och shurda så är Anis hemma hos sin publik. frågan är om han får med sig andra också. Det kan vara skillnaden på en sjätteplats eller direkt till final. Och mot slutet av låten är den ganska tjatig.

Faith Kakembo kan få årets stora hångelhit med Crying rivers. Lyckas hon leverera den här på scenen så lär den spelas som sista låt på många skolfester och nattklubbar. Det är pampigt och snyggt, med Twin Peaks-gitarrer i bakgrunden.

Mohombis Winners tar lite för lång tid på sig att komma fram till refrängen, som är snygg och effektiv, men lite svalare än förra årets låt. Det är som att även bryggan är lite för lång och bygger lite för länge, känns det som i andra genomlyssningen. Och så är det det där med wieners eller winners. Hmm.

Så där, nu har vi lyssnat på alla låtarna två gånger. Nu ska jag hitta Markus Larsson och göra tv med honom så ni får höra vad han tycker också. Häng med på sajten så duyker det upp där under kvällen.

Albin Johnsén har lämnat rappen bakom sig, Livet börjar nu är här sjungen pop på svenska enligt formulär 1A som hämtar inspiration från Håkan Hellström, Danny Saucedo och Victor Leksell.

Det är den första av fyra låtar på svenska den här veckan och det ska bli spännande att se om Albin tar plats och levererar den här på scenen, för den kan växa till sig.

Matte och Albin har verkligen fått till numret tajtare och bättre än i sin deltävling. Deet är inte så mycket ändrat än kläderna, men ändå känns det mycket mer glädjefyllt, att de har kul på scenen. Det kan verkligen bli avgörande ikväll.

Albin & Matte har bra energi på repet och ser ut att ha kul ihop på scenen. Det är deras viktigaste vapen mot duellkonkurrenten Boris.

Själva hoppas de på sina fans också och sa igår efter repet att de ju faktiskt har lite såna eftersom de hållit på ett tag, jämfört med Boris som är nykomling.