Nu informerar Henric von Zweigbergk från scenen om det som jag redan berättat om för er bloggläsare.

Ellen Benediktson kommer inte sjunga på dagens rep, istället kommer Emelie Fjellström stå i kulissen och sjunga Ellens leadsång medan hon markerar på scenen för att hitta rätt positioner.

Emelie Fjällström ingår i den kör i kuliss som Ellen och Simon Peyron redan har med sig, men nu får hon alltså ta huvudstämman.

Jag får precis höra att Ellen Benediktson är för sjuk för att kunna sjunga på dagens rep. I stället kommer Emelie Fjellström i kören stå och sjunga huvudstämman i kulissen medan Ellen repar in positioner på scenen, men utan att sjunga.

Svenska Spels oddsmakare har justerat sina odds efter uppspelningen för oss journalister. Det här tycker jag är spännande, för bakom de kanske mer självklara favoriterna Hanna Ferm och Victor Crone ligger faktiskt Simon Peyrons och Ellen Benediktsons duett på en mycket tydlig tredjeplats.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter vi får höra låten.

Frida Öhrns We are one är snygg arenacountry och att hon kan sjunga vet vi som varit med förr. Det här kan bli ett litet sologenombrott för henne och henens härligt raspiga röst, lite Bonnie Tyler-light kommer fram tydligt här.

William Stridhs Molnljus är den typ av svensk textbaserad pojkpop som ännu inte lyckats få fäste i Melodifestivalen trots att Danny, Hov1 och Emil Assergård fått stora hits i den verkliga världen. Jag lär lägga den på min spellista när den släpps, men samtidigt är den här låten så sockersöt att det får mig att tänka på Ted Gärdestads allra mest oskylida kärlekstexter som han spelade in 14-åring.

Nanne Grönvalls Carpool karaoke kommer nästan som en väckarklocka och man vet direkt att det är Nanne, när låten kryddats med så många Nanne-woah att det nästan blir parodi. Det är en väldigt trallig dansbandsrefräng enligt formulär 1A, fyllt med lekfullhet som Nanne gjort till sitt signum, Det blir nästan för banalt vid uppspelningen, men jag ser fram emot scenshowen.

Victor Crones Storm Troubled waters börjar lugnare än Frida Öhrns öppning, men det här kommer igång snyggt under refrängen som är tydlig Avicii-arenapop. Det här lär få med sig arenapubliken.

Ellen Benediktsons och Simon Peyrons Surface är en stämningsfull och snyggt producerad balladduett som börjar till enkelt pianokomp, var och en för sig, innan de tar sticket tillsammans. Och sen går över i refrängen. Det är väldigt tydligt gjort utifrån att Shallow blivit en enorm hit.

Jakob Karlbergs Om du tror att jag saknar dig tar vid efter Stridhs sockersötade romans tar slut och puberteten tagit över. Ett lite poppigare och direktare driv, men jag oroar mig för att falsetterna i refrängen kan bli knepiga på scenen.

Hanna Ferms Brave är Eurovisionpop med härligt kul och oväntade woohoo-inslag i hooken och ladidadida-inslag. Jag tror att de internationella fansen kan gå igång på det här. Det är snyggt och smart utan att bli svårt eller otillgängligt. Jag är dock inte vält av stolen.

Där har vi fått höra alla låtar två gånger. Nu ska jag ta med mig Markus Larsson och spela in tv med honom så ni får höra vad han tycker också.

Ellen Benediktson och Simon Peyron i duetten Surface är Melodifestivalens svar på Lady Gagas och Bradley Coopers Shallow, gift med Adeles Fire to the rain.

Men det är smart gjort. Väldigt smart. Bara så oväntat att just Ellen och Simon skulle göra den här låten ihop. Det kan bli en överraskning på scenen, eller så går det obemärkt förbi. I första genomlyssningen bjuder den på en effektiv hook som får mig att vilja höra mer.

Nu har Jakob Karlberg kommit hit till artisthotellet och checkat in.

Och Ellen Bendiktson och Simon Peyron är också här nu. Jag fick inte krama Ellen för hon var för förkyld (tack för omtanken, jag vill gärna hålla mig frisk så länge det går i den här cirkusen). Men Simon hade inga problem att längga armen om sin duettpartner.

Ellen Benediktson var på efterfesten. Hon bor ju i Malmö och brukar passa på att dyka upp.

Hon var också en av dem som stannade allra längst, också efter att festen officiellt var över.

Inga bilder!

Jo då, en lite bild på Ellen Benediktson måste man ju få på efterfesten.

Först framme på Etage-Slitage inser jag att Ellen Benediktson har kvällens och nattens absolut coolaste outfit. Och mest vågade!

Men hon riskerade ju inte någon nipslip i alla fall. Det löste ju tejpen!

Så, plötsligt stängdes musiken av. Klockan hade slagit 03. Festen var över. Det hade nämligen hotellet Elite Savoy, och festarrangören Live Nation bestämt av outgrundlig anledning.

Ingen ville lämna dansgolvet. Alla ville festa vidare. Men icke.

En stor samling stod länge i hotellfoajén med samma uttalade eller outtalade tanke: ”Var går vi nu? Är det nån som vill ha efterfest på hotellrummet?”

Jag hängde med upp på ett rum en liten stund, men det kändes lite lojt. Kvällen var ju fortfarande ung på nåt sätt.

Så vi bestämde oss snabbt. Jag, Robert Skowronski och Ellen Benediktson gav oss ut i Malmö-natten till (ö)kända nattklubben Slitage. (Eller heter den Etage? Ingen som kallar den det i alla fall).

Här är klockan 03.57 och vi är på väg mot en efter efterfesten-fest på lokal alltså.