Vi kunde ju inte låta bli att kommentera Ellen Benediktsons nya scenstil.

Till sista genomsjungningen släpar Masen fram en Carola-fläkt.

– Det här var inte planerat. Det kom nu, säger han med ett leende.

Så nu kommer det brassas på lite stormvindar för att se om det höjer Ellens nummer ytterligare.

Vid lyssningen kändes Ellens låt som något man kunde räkna ut. En blekare Loreen-kopia utan egen identitet.

Men på scenen växer det här numret. Det får en egen identitet. Låten känns mer personlig.

Kanske blir det för avancerat S/M-igt med gummi och korsetter för tv-publiken på lördag. Men det är snyggt, sexigt, svalt och lite porrigt på samma gång.

Också en spaning från Schlagerprofilerna. Jäklar vad lik Ellen är Molly Sandén!

Kolla bara, lika som bär, eller hur? Vem är Molly, vem är Ellen?

Ellen sjunger precis som förra året väldigt bra och nu får hon visa upp sitt scenuttryck också. Det här är coolt.

Men frågan är om det kommer funka i sändning.

Elin Lanto satsade på gummi i Doctor Doctor och gick bara till andra chansen.

Sibels dansare hade skumma kläder med cyklop-huvor i låten Stop och åkte rakt ut.

I Dilbas suggestiva clubhittiga Try Again hade dansarna märkliga dräkter och skum dans, men där var det kanske snarare Dilbas egen obekvämhet som gjorde att hon hamnade sist i sin delfinal.

Det här är ett riktigt coolt nummer. Ellen och dansarna står på en svart trapp-plattform och gör ett mörkt suggestivt nummer.

Det här känns en hel del Dilba och Sibel i Melodifestivalen, men den här låten är snyggare, lättare att ta till sig. Schlagerprofilerna och DN:s Hanna Fahl sitter intill mig här i arenan och knäcker precis att låten i verserna känns väldigt mycket Tatu och låten All the things she said.

Ellens korsett kan möjligen få någon av dem som föll för hennes oskuldsfulla sätt i Songbird förra året, att få hicka.

Ellen Benediktson är först ut på scenen. Henens dansare har testat steg på scenen och de kör i scenkläder redan i dag. Det är svarta dräkter som ser ut att vara i gummi.

Dansaren Martin Jonsson bjuder på lite bar hud när gummidräkten blir för obekväm.

Ellen Benediktsons låt är snygg och när tempot hetsar på i andra versen börjar jag gilla Insomnia vid andra lyssningen. Men det här bygger på att Ellen lyckas gå från sångfågel till scenartist. För den här Loreen-kopian kräver sin kvinna på scenen för att övertyga.

Nej, andra genomlyssningen av Kalle Johansson känns det här tyvärr bara som ett platt Håkan Hellström-försök. Allvarlig pojkpop på svenska som vi har sett försök till i festivalen förut och det har inte funkat. Det är ju faktiskt bara Håkan som är Håkan. Om Kalle är med i toppstriden på lördag kommer jag bli jätteförvånad.

Hela introt till Andreas Weises låt är rakt av plockat från Let me entertain you. Men det är snyggt stulet ”dumb dumb dumb”. Refrängen är effektiv och jag sjunger med direkt i andra lyssningen.

Alltså, jag gillar Andreas Johnson. Jag erkänner. Jag gillar Andreas Johnsons låt! Det är nästan en hädelse i mina schlagerkretsar. Men det här är nog hans bästa låt i Melodifestivalen tycker jag vid andra uppspelningen.

Isa låter Katy Perry och Taylor Swift och det behövs en ny ung svensk poptjej så jag hoppas att det här lilla upptemponumret växer till sig på scenen. för då skulle Isa kunna imponera. Tyvärr har refrängen två problem, den är först lite otydligt anonym och sen blir den direkt tjatig utan att ha hunnit passera nånstans där emellan.

Kristin Amparos bröllopslåt är väldigt stämningsfull, en balladernas ballad som pendlar från Sarah dawn Finer och Seinabo Sey till Adele och ibland fläktar det till av Sias Chandelier. Och i morgon hoppas jag att Kristin dessutom blåser mig av stolen med sin röst under repetitionerna. Det här kan definitivt bli årets stora Melodifestival-ballad.

Heja-na-håå-hejaheja-naahh och så tre textrader på det. Delar av jojkmelodin och trummorna är väldigt inspirerade av öppningslåten i Lejonkungen, Elton Johns Circle of life med den afrikanska kören. För att inte säga plockad rakt från den tecknade succén.

Ellen Benediktson är först ut den här vekcan och Insomnia är något helt annat än förra årets Songbird.

Midtempo i lite mörk tappning och känns vid en första lyssning som en Euphoria-ripoff där Ellen kan få svårt att mäta sig med Loreens mystik på scenen.

Refrängen är inte dålig, men den känns lite fantasilös.

Att Ellen kan sjunga vet vi ju sen förra året, men här krävs att hon också visar att hon är en scenartist.

02.33 sprang jag på Ellen Benediktson som dansade rejält med låtskrivaren Anderz Wrethov som förra året skrev Jalla dansa sawa och i år låg bakom Mahan Moins Aleo.