Han har palestinasjal på sig i sändningen.

Nu är det andra genrepet igång och det ser ut att vara mycket publik i arenan. Eleni Foureira, Eric Saade och Chanel öppnar med sina Eurovision-hits Fuego, Popular och Slomo.

Första semifinalen öppnar ett videoinslag där man får se ikonsika Eurovision-ögonblick, spännande överraskningar, vinnare som utses. Det är en snygg och mäktig öppning.

Så övergår det i bilder som de tävlande artisterna själva filmat tillsammans med bilder från deras hemländer, innan vi kommer in i arenan, som nu är tom sånär som på journalister och fanjournalister.

Det ligger en ljdumatta på, inte förinspelade applåder, men en ljudmatta som gör att det ska kännas som att arenan är fylld av publik. Det känns lite märkligt när arenan är tom.

Och så går det direkt till öppningsnumret.

Eleni Foureira öppnar med sin Fuego.

Eric Saade följer upp med Popular.

Och sist Chanel som gör sin Slomo.

Jag har ett parti till från intervjun med Björn Gustafsson som jag var tvungen att stryka ur den färdiga intervjun (som ni kan läsa här). Jag tror att ni, precis som jag var, är nyfikna på mer om Björnzone, så det dök jag givetvis in på.

Sen min intervju med Björn har dessutom låten ”Still the one” fortsatt att klättra på topplistan. Under onsdagen var det den sjätte mest streamade låten i Sverige.

En liten recap bara, Björnzone presenterades alltså i Melodifestivalens final som ett 13:e tävlingsbidrag. Och Björn Gustafsson hade inte bara lyckats få tag i en låt skriven av skriven av världsstjärnan Charlie Puth tillsammans med svenska superproducenterna Johan Carlsson och Rami Yacoub.

Han hade också fått med sig Filip Berg, Loa Falkman, Casper Janebrink, Victor Leksell, Adam Lundgren, Ulrik Munther, Boris René, Eric Saade och Måns Zelmerlöw på scenen.

Här är partiet om Björnzone som jag blev tvungen att korta till den färdiga intervjun, så the extended version:

Var det du som ringde runt till alla de här personerna?

– Ja. Och det har ju tagit sin tid. Sitta och ringa och förklara och pitcha om och om igen. Och samla alla. Vi var i en danssal och repterade. Det här samtidigt under de veckorna som vi skulle spela in videoinslag till programmen och skriva numren som ska vara med på lördagen. Det har nog varit den största utmaningen under de här veckorna.

Var det nån som inte kunde vara med i Björnzone som du hade velat?

– Ja, det var nog nån som liksom kände att… som kanske tackade nej för att det var för nära. Alltså så här: ”Är det mig vi driver med nu, eller?”

– Nu känns det som att alla gick vinnande ur det här. Men jag förstår också känslan som artist, att man kan tveka: ”Är det här bra eller är det…? Hur fan ska det bli?”

Man måste ha tillräckligt mycket självdistans till både vem man är och vad man gör, för att bjuda på sig själv så?

– Ja, för det är ju en stor sak det där. Sen har man ju också mangement och skivbolag som har sina åsikter och de kanske har Luciahår. Som inte… som har en annan humor, förstår du vad jag menar?

Nej, hahaha Luciahår?

– Ja, som att man ska pitcha en sketch för någon som är årets Lucia? Det går över huvet på dem: ”Varför i helvete ska du vara med i…?” Om det är din högra hand som är Årets Lucia i Falun, då kanske det är svårt att bolla med den om hur ska det här bli, liksom.

– Jag började med Zelmerlöw. Vi känner varann. Jag hade bara pratat i 30 sekunder när han bara: ”Det låter skitbra, jag är med, vilket datum är det?” Då kände jag att, skönt, det är en bra idé.

Men Måns Zelmerlöw blev också den som anslöt sist till repetitionerna.

– Han kom på lördagsmorgonen, från nåt gig i Malmö tror jag. ”Så här, du ska stå där, vi ska sjunga det här där” och han var bara ready to go. Ett sånt proffs, de alla, såna jävla proffs alltså.

Hade ni hunnit repa alla tillsammans nån gång innan dess?

– Lördag var första som alla var med. Innan dess hade vi hunnit repa alla utom Måns. När han kommer in på lördagen så filmar vi också hela artistpresentationen. Det är första gången som alla sitter i samma rum.

Dagen efter finalen tog sig Björnzone-låten in på 19:e plats på Spotifys dagliga lista. Björn Gustafsson bara skrattar.

– Jag hörde det. Det var ju jävligt läckert alltså.

Sen dess har den fortsatt att klättra. Samma dag som vi ses kommer ”Still the one” vara Sveriges sjunde mest streamade låt, dagen därpå sexa på listan.

Men det är bara du som sjunger på Spotifyversionen?

– Ja, jag kan inte skivbolagsbranschen, men den världen… för att få allas rättigheter att gå ihop… Så då var det Johan Carlsson, som skrev låten, som sa att: ”Du får gå in och sjunga in allt själv”.

– När jag bodde i LA så var det de här svenskarna… Max Martin-gänget, de spelar innebandy i LA, och då fick jag vara med dem och spela. Så när jag hade den här idén så var frågan vilka ska skriva låten, så tänkte jag ”undrar om nån av dem…” så jag ringde Johan Carlsson. Han tyckte det var så jäkla roligt. han skriver ju bara med Katy Perry och Justin Bieber och såna där och just då satt han och skrev med Charlie Puth.

Björn visar ett videoklipp där Johan Carlsson har filmat i studion när Charlie Puth diggar med i den första versionen av ”Still the one”.

– Här sitter Charlie Puth liksom. Det är hans låt. Den är insjungen med honom först.

Björn svarade med att skicka ett videoklipp på när Loa Falkman kliver in i dansstudion och repar samma parti.

– Det är såna jävla världar som möts liksom. Johan Carlsson och Charlie Puth och så Rami Yacoub som var med och skrev Backstreet Boys och skapade de här sounden från början. Så det är ju verkligen pärlor för svin att skicka den låten till en svensk komiker, bara så här: ”Jo, men du får sjunga in den”.

Söndagens Spotifysiffror har kommit. Dagen efter finalen utökade Marcus & Martinus sitt försprång till Medina som ligger kvar på andraplatsen. Vinnarna hade 439 182 streams mot tvåan på 387 530 streams.

Även Björn Gustafssons mellanakt Björnzone med ”Still the one” har hittat in på topp 20 och gör att 18 av låtarna på topp 20 är hämtade från årets Melodifestival. Bara Benson Boone och Beyoncé har lyckats slå sig in på 16:e respektive 18:e plats.

1. Marcus & Martinus
2. Medina
3. Smash into pieces
4. Jay Smith
5. Cazzi Opeia
6. Liamoo
7. Jacqline Moss
8. Fröken Snusk (Ej i final)
9. Danny Saucedo
10. Maria Sur
11. Lia Larsson (Ej i final)
12. Dotter
13. Annika Wickihalder
14. Gunilla Persson (Ej i final)
15. Lisa Ajax
17. Klaudy (Ej i final)
19 Björn Gustafsson / Björnzone (Mellanakt)
20. Scarlet (Ej i final)

Alla Mello-låtar kvar på topp 200

Övriga Mello-låtar har alla tappat några placeringar, men bara Engmans Kapell och Melina Borglowe är utanför topp 100 på söndagen.

31. Elecktra
33. Adam Woods
35. Albin Tingwall
38. Samir & Viktor
51. Chelsea Muco
43. C-Joe
60. Dear Sara
66. Lasse Stefanz
74. Kim Cesarion
76. Elisa Lindström
87. Clara Klingenström
116. Engmans Kapell
144. Melina Borglow

1050 artister engagerar sig plötsligt i Eurovision.

Betyder det att vi kommer få se Norlie & KKV, Timbuktu, Peg Parnevik, Petter och Moonica Mac tävla i Mello nästa år?

Jag anar snarare en chans att få spotta på spektaklet som jag och miljoner andra svenskar älskar.

Jag måste nog ändå börja här. Kriget i Gaza gör ont i hela mig. Det är fruktansvärt att tusentals personer har dött, både palestinier och israeler.

Och, oavsett vad EBU envist försöker hävda så är Eurovision song contest fyllt av politik.

Så har det alltid varit.

Från demonstranter som stormade scenen 1964 för att protestera mot diktatorerna Franco och Salazar i Spanien respektive Portugal, via 1974 när det portugisiska Eurovision-bidraget användes som startsignal för den i princip helt fredliga nejlikerevolutionen som demokratiserade landet.

Till publikens buande av ryska artister både 2014 och 2015, en protest mot Rysslands allt hårdare lagstiftning riktad mot landets hbtq-befolkning.

Och när Eurovision hölls i Tel Aviv 2019 så klart. Hur det isländska bandet Hatari använde så mycket tid de kunde för att belysa Israel-Palestina-konflikten, och smugglade in Palestina-flaggor in i greenroom.

Att Madonna, som stod för en mellanakt samma år, dessutom hade utrustat två av sina dansare med palestinsk, respektive israelisk, flagga på ryggen, som tydligt syntes i tv-kamerorna när dansarna gick och höll om varandra upp för en trappa, har nästan glömts bort bland alla andra politiska protester i Eurovision-historien.

Världspolitiken i Eurovision-kulisserna är det som fascinerat mig allra mest med tävlingen genom åren.

Men jag läser ändå protestlistan över de 1050 svenska artister som kräver att Israel ska uteslutas ur Eurovision med växande förvåning.

Visst finns här Eric Saade och Malena Ernman som själva tävlat i Eurovision. Här finns också en handfull artister som tidigare tävlat i Mello (Adrijana, Louise Hoffsten, Dinah Yonas Manna från The Mamas, Alvaro Estrella med flera) och för att öka på Mello-kopplingen och dryga ut listan har man också rotat fram ett gäng bakgrundsdansare och körsångare.

Och från årets tävling finns två akter med: Medina och Jaqline.

Men här finns också, som andra redan påpekat, personer med stark koppling till organiserad gängbrottslighet, med stort våldskapital, vars etiska kompass kanske inte är så mycket att sträva efter (Ja, jag tittar på dig Yasin).

Att övriga artister vill förknippas med dessa namn är förvånande.

Men kanske är det ändå så att avskyn mot det genomkommersiella spektaklet Eurovision övertrumfar risken att kopplas ihop med personer dömda för grov brottslighet.

För ärligt, kreddartister som Rebecca & Fiona, Titiyo, Ane Brun och Little Jinder tillhör den skara artister som hellre skulle äta jord än ta ordet Eurovision i sin mun ett annat år.

Eller har jag missat något? Kommer vi få se Peg Parnevik, Imenella, Timbuktu, Alba August, Norlie & KKV, Petter, Robyn, Marit Bergman, Mauro Scocco, Sabina Ddumba, Sahara Hotnights, Silvana Imam och Stor tävla i Mello nästa år?

Knappast va! Så nu riktar jag mig direkt till er:

Varför ska ni ge er in i att diskutera och ha åsikter om den tävling som jag och så många andra i Sverige älskar? Och i förlängningen försöka pressa era artistkollegor att sätta sig över världssamfund och Europas regeringar för att tvinga fram ett ställningstagande i en av världens allra mest infekterade konflikter, samtidigt som man till och med riskerar den egna karriären?

Missförstå mig inte. Ni är 1050 personer med inflytande och (varierande) makt tack vare era yrken. Använd den på det sätt som ni tycker är bäst.

Men det lyser rätt genomskinligt, de av er som snarare ser en chans att spotta på en tävling ni inte bryr er det minsta om, än att faktiskt försöka göra skillnad.

Tareq Taylor
Efter succén i Masked singer fick han en fråga om han skulle kunna göra som Anders Bagge och hoppa på Mello och Tareq sa absolut. Det fick flera skivbolag och låtskrivare att söka kontakt med honom. Enligt vad Aftonbladet erfar skickades det in minst en låt till Mello, en countrylåt, som dock fick nej. Trots detta säger en källa Aftonbladet varit i kontakt med:
– Jo, han ska nog vara med.
En annan person, med god insyn i Mello-redaktionens arbete säger:
– SVT skulle aldrig tacka nej till honom.
Men vi har inte lyckats få dessa uppgifter bekräftade och Tareq Taylor står därför kvar på kanske-listan.

Eric Saade

Enligt uppgifter till Aftonbladet ville Melodifestivalens tävlingsgeneral Karin Gunnarsson ha med honom redan förra året igen. Och om man tittar på startfältet så är det många kvinnliga artister, men kanske saknas en stark popkille. Vem passar då bättre än Saade?

”Ten-killen”

Skivbolaget Ten är en framgångssaga i Melodifestivalen med artister som Benjamin Ingrosso, Felix Sandman och Bishara. Inte minst av skivbolagspolitiska skäl borde de ha med en artist i årets tävling. Om de skulle vilja. Enligt rykten har de skickat in en ung popkille, men vi har inte lyckats snoka reda på namnet. Och kanske är det bara en dimridå för någon som Felix Sandman, Omar Rudberg eller Oscar Enestad. Eller varför inte Danny Saucedo som nyligen signats till just Ten och vars senaste album floppat under hösten.

Cazzi Opeia

Efter succén i våras borde hon vara en given återvändare. Enligt flera källor ville hon gärna vara med igen och ska ha skickat in en stark låt. Men det är mycket tjejer med i tävlingen redan. Om det blev ett slutgiltigt ja eller nej från SVT är därför oklart.

Ja, det var alltså sex namn som skulle kunna vara bland de fyra platserna som återstår, enligt vad vi hört snackas om i kulisserna.

Carola

Många skivbolag, låtskrivare, förlag och inte minst SVT själva, hade nog gärna sett Carola fira 40 år sedan Främling med att tävla igen 2023. Men så blir det inte. Hon har, så vitt vi vet, tackat nej till alla närmanden och flirtar. Främlings 40-årsjubileum kan firas på många andra sätt i tävlingen.

Amadeus Sögaard

Nästan lika många hade så klart gärna sett Carolas son tävla, 40 år efter Främling. Han har fortsatt släppa musik under året, men när det gäller Mello har det, så vitt vi kunnat ta reda på, varit fortsatt nej. Han vill fokusera på fotbollen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Brommapojkarna flyttats upp till Allsvenskan.

Cissi Wallin

Ryktena har florerat om debattören och skribenten Cissi Wallin till Mello efter att hon synts i studion med Mello-låtskrivaren Linnea Deb. Enligt våra uppgifter ska hon dock inte vara med och tävla 2023. Men vem vet, Cissi kanske dyker upp en annan gång?

David Lindgren

Här har det skickats in låtar och vissa säger att han ska vara med, men enligt våra källor blir det inte så. Uppgifterna varierar dock mellan om det beror på att han själv valt bort det eller om SVT tackat nej.

Schlagerdivorna

Charlotte Perrelli har inte skickat in nåt, Jessica Andersson och Lina Hedlund har fått nej, enligt våra källor. Linda Bengtzing och Shirley Clamp tävlade ju i år. Det verkar alltså som att vi blir utan schlagerdiva 2023. Om inte Mariette och Loreen nu räknas in på det kontot förstås.

One More Time

Nanne & Peter Grönvall och Maria Rådsten har ju återförenat One More Time för några spelningar, men det ser inte ut att bli Mello för dem. Det verkar som att Ewa Roos och Eva Rydberg fått ”veteranplatsen” även om det är helt olika genrer.

Eric Saade-medley. Slår Lena Philipssons nya singel varje dag. Eller Timbuktus för den delen.

Efter att Oscar Zia dragit en parallell kring alla poppojkar i Melodfestivalen, med honom själv, Anton Hagman, Anton Ewald, så får vi en mellanakt med den ultimata poppojken: Eric Saade.

Ett medley av hans Mello-låtar, Manboy vid piano, Popular med brass och blås, Sting med Eric på akustisk gitarr och saxofonspel, Every minute ute på satellitscenen med Kenny Lantz som Erics mörka dansarskugga.

Otroligt publikfriande och precis vad jag tror att många Mello-fans vill ha. Ta absolut in gästartister, men låt det vara Mello-fokuserad.

Ett struligt rep, innehållet har hög klass, bra underhållning. Kul. Och kanske lite oväntat, känner jag.