Och så här ser det ut underifrån när Eric Saades scen kommer flygande.

Japp, en lycklig – eller olycklig – kommer kunna se rakt in i Eric Saades skrev. Plexiglasmärkningen i plast kommer så klart plockas bort.

Det här är ett grymt snyggt dansnummer med Eric Saade och sex dansare.

Redan första genomsjungningen känns det superproffsigt. Och när han tar med sig två dansare upp på sin svävande plattform så höjs numret ytterligare här i arenan.

Eric har med sig sex dansare på scenen och en på kör bakom, det gör att han inte kan göra om samma nummer i Eurovision om han vinner. Han måste skippa två dansare för där får man bara vara totalt sex personer i numret.

Erics första genomsjungningen börjar kansek inte på topp:

– Jag har ingen musik, jag hör ingen musik, säger han i sina första textrader.

Men så börjar han sjunga.

I inledningen av numret ska Eric Saade börja bakom ett skynke där han ska synas i en silhuett, men detta kommer vi inte få se i de första genomsjungningarna. för skynket tar tydligen en kvart att rigga upp.

Hur har de tänkt där. Ska det verkligen gå en kvart mellan två artister på lördag? Kan jag ju inte tänka mig…

Från taket hissas den ner nu innan repet drar igång. En egen scenplattform som Eric Saade ska kunna kliva ut till via en catwalk och trappa som fällts fram vid scenkanten.

Scenplattformen går rakt över publiken och kommer att hissas ner under numret och också sväva över delar av publiken. Vissa kommer sitta direkt under Saade.

Här har jag satt mig under dödsplattformen.

Nu dags för Saade. Koreogarfen Mario Perez Amigo är på scenen och styr upp var dansarna ska stå. Han är dessutom själv med i numret.

Molly Pettersson Hammars låt står sig som en av mina favoriter i första deltävlingen. det här är stark ”gå vidare efter förhållande”-låt med massor av girl power som kommer få alla att tänka på Molly Sandéns låt efter att det tagit slut med Saade, som tog henne till final. (Med tanke på att MPH varit tillsammans med en annan MF-vinnare). I’ll be fine slänger in en gospelkör i housestil i sista refrängen och då går till och med Markus Larsson igång intill mig.

Daniel Gildenlöws lågmälda ballad övertygar mig inte andra gången heller. Kanske är jag i fel stämning, men jag känner inte att texten rör mig så som jag gissar att Daniel vill att den ska göra. Kan så klart vara en helt annan känsla när vi ser honom på scenen i morgon. Anna Järvinens Porslin gick musikrecensenterna igång på för två år sen, men jag tror inte de kommer gå igång på det här lika mycket. Det känns inte lika mycket på riktigt tyvärr.

Elize Ryd och Rickard Söderbergs pampiga musikalballad är som hämtad från Eurovision och skulle nog dessutom klara sig bra i Europafinalen, men den här typen av låtar brukar i Sverige ta sig till Andra chansen och sen möjligen hamna i den nedre halvan i finalen. Men Rickards och Elizes röst funkar bra ihop på inspelningen och det kan bli en pampig iscensättning som nog kommer tilltala många på lördag. Dock troligen inte Markus Larsson…

Dolly Style låter Aqua och Victoria Silvstedt och alla sen 90-tals- och tidig 00-tals-bubbelgums-hubba-bubba-refränger du kan tänka dig. Doctor Jones, Barbie Girl, Hello Hey, You got what I want och så vidare. Men det här är glatt och kul och tramsigt och dumt på samma gång som gör att jag fnittrar åt det. Det plingar misstänkt i början av låten så jag gissar att de här tre dockorna kommer att poppa upp ur tre stora speldosor på scenen eller nåt liknande. I am Molly, I am Holly, I am Polly, Hello Hi!

Tro inte för en sekund att Behrang Miris och Victor Crones låt är något som Måns Zelmerlöw hade velat göra själv i festivalen. Det är inte alls hans stil. Men det är snyggt producerad soulig rap, med allvarlig text och snygg midtemporefräng som kommer spelas på P3 till förbannelse resten av året. Men det gäller att Behrang och Victor hittar en lite annan publik än Jalla Dansa Sawa hade för att den ska ta sig till final. Så här snyggt producerad rap/soul har vi nog inte haft i Melodifestivalen förut. Och ni kommer tro att nåt är fekl i slutet av låten. För på grund av 3-minutersregelön tar låten slut VÄLDIGT plötsligt.

Jessica Anderssons Can’t hurt me now har en effektiv balladrefräng med tydlig countrykänsla och Jessica får visa upp sina röstresurser, men det finns en risk att det här försvinner bland andra låter den här veckan. Hon kommer behöva jobba stenhårt på scenen för att få tittarna på sin sida.

Och så Saade. Jag blev väldigt förvånad över Eric Saades stilbyte till One Direction-pop med gitarrig gladkänsla. Tyvärr är refrängen vid första lyssningen inte en omedelbar hook, men det kommer ju längre in i låten man lyssnar. It’s gonna sting so bad. Möjligen är den lite generisk och inte så tydligt Eric Saade i sitt uttryck, men jag gillar de flämtade partierna som lär bjuda på en del dans också.

Nu Eric Saade.

Oj.

Det här är långt från Manboy. Ännu längre från det hårda popanslaget i Popular.

Det här är ren och skär One Direction-gitarrig gladpop, som inte riktigt har samma effektiva hookar som 1D bjudit på sedan de slog igenom.

Men det finns coola nästan viskade, eller flämtade partier och låten är snyggt uppbyggd av mästarna Kempe, Kreuger, K-One.

It’s gonna sting so bad. Och gå direkt till final gissar jag.

Hittade precis Eric Saade påväg från hotellet i en taxi tillsammans med sin koreograf Mario Perez Amigo. Mösspojkar båda två.