Nu får vi lyssna på alla låtar en gång till. Jag samlar intrycket från andra genomlyssningen i det här inlägget som uppdateras.

Mariette Hanssons Shout it out har drag av David Lindgrens senare låtar i Melodifestivalen (alltså inte så mycket hans Shout it out). Skön pop, som blir lite anonym och kommer behöva en scenshow som väcker liv i publiken. Mariette vet hur man levererar på scenen så jag hoppas att hon visar det i morgon. Men vid den här första lyssningen känns det som hennes svagaste bidrag i Mello hittills.

Albin Johnsén gör svensk pojkpop av det dystrare textbaserade slaget som inte brukar gå så bra i Melodifestivalen, men funka desto bättre på radio och Spotify. Den har ett skönt gung och jag gillar hooken som sitter i orden Livet börjar. Punkt. Nu.

Drängarna är busgroggdrickar-schlager som barnen kommer älska och som dessutom kommer funka på alla förfester hela året. Det är den typen av guilty pleasure-låt som ingen erkänner att de röstar på eller gillar, men som alla kommer sjunga med i efter ett par öl innanför västen.

Amanda Aasas låt heter Late. Det stör mig. Den borde hetat Sent. Du ringer för late och du vet de. Jag blir nästan gubbigt sur över det här. Men det som kan göra det svårt för Amanda är framför allt att det här är lite trulig tjejpop och på Melodifestivalscenen är det oftast glädje och värme som funkar för kvinnliga artister. Ska bli intressant att se hur det går att få till det av den här låten.

Anis Don Demina pratar och rappar sig igenom det här lilla glädjepillret där man ”lyfter upp upp” och går loss. Hooken är smart producerad på låtar som vi har hört förut utan att det kan dras till låtstöld. Lägg på lite shu shu och shurda så är Anis hemma hos sin publik. frågan är om han får med sig andra också. Det kan vara skillnaden på en sjätteplats eller direkt till final. Och mot slutet av låten är den ganska tjatig.

Faith Kakembo kan få årets stora hångelhit med Crying rivers. Lyckas hon leverera den här på scenen så lär den spelas som sista låt på många skolfester och nattklubbar. Det är pampigt och snyggt, med Twin Peaks-gitarrer i bakgrunden.

Mohombis Winners tar lite för lång tid på sig att komma fram till refrängen, som är snygg och effektiv, men lite svalare än förra årets låt. Det är som att även bryggan är lite för lång och bygger lite för länge, känns det som i andra genomlyssningen. Och så är det det där med wieners eller winners. Hmm.

Så där, nu har vi lyssnat på alla låtarna två gånger. Nu ska jag hitta Markus Larsson och göra tv med honom så ni får höra vad han tycker också. Häng med på sajten så duyker det upp där under kvällen.

Oj. Är Sverige sugna på en suggestiv ballad som växer genom hela låten så varsågod, det är precis vad Faith Kakembo bjuder på i Crying rivers.

Jag har inte hört henne sjunga live, det ska bli väldigt spännande att höra och se för hon har i princip inga förinspelade körer och heller ingen kör i kuliss i den här låten.

Om Paul Rey fick ett genombrott förra veckan så kan den här pampiga, klassiska men samtidigt tidlösa balladen göra samma sak för Faith den här veckan.

Jag tänker på klassiska James Bond-låtar och Lady in red, utan att dra några likheter i melodierna, bara möjligheten till pampighet i framförandet.

Jag hann inte komma längre än till bagagebandet här i Luleå när jag hörde Warners Camilla Bjering von Zweigbergk:

– Var är min artist? Satt hon inte längre fram i flyget? Hon borde vara här nu.

Det tog några minuter till av förvirring förrän Faith Kakembo dök upp med famnen fylld av kläder. Var hon varit är fortfarande oklart.

Vad för kläder hon hade i famnen är lika oklart. Scenkläder kanske? Eller outfits för repetitioner och festtillställningar.

I bakgrunden, två lättade skivbolagstyper, Camilla och Robert Skowronski.