Min kompis Anders som har podcasten Schlagerfesten har klockat Georgiens låt. Den går i 44 bpm. Det är långsamt.

Det är också den mest banala texten som nånsin skrivits. Det kan jag nästan ta gift på.

Georgiens Tornike Kipiani känns som Eurovisions stelaste artist på många år. Med den mest banala låttext någon som inte kan engelska någonsin har skrivit.

Georgiens Tornike Kipiani har kanske årets mest sövande låt. Han sjunger stabilt. Men det är så tråkigt att jag undrar om låten är närmare 47 minuter lång.

Storbritanniens James Newman fyrade av ett stort leende.

Litauens The Roop gav ett smakprov på sin fingerdans från scenshowen till låten Discoteque, men det var viktigt för dem att betona att låten inte är klassisk disco utan att den handlar om att man vill ut och dansa igen nu. Men det har inget med disco att göra. Typ så.

Portugals band The black mamba intog samma stenseriösa look.

Belgiens Hooverphonic var allvarligast på röda mattan och jag kunde inte komma på en enda fråga jag ville ställa till dem så det fick räcka med en bild.

Georgiens Tornike Kipiani såg ut att inte ha velat gå på turkosa mattan över huvud taget. Och med tanke på coronapandemin är det så klart helt förståeligt. Han valde att gå med munskydd, insvept i en Eurovision-halsduk.

Uku Suviste från Estland kom också ner för turkosa mattan i princip ensam och var duktig på att hålla avstånd, till skillnad från flera av de andra artisterna.

Spaniens Blas Canto valde också den allvariga minen.

Georgiens Oto Nemsadze har fått till ett pampigt nummer där han rör sig i ett alplandskap över en fjällbäck på något som ska se ut som en bro, allt skapat på LED-skärmarna. Men det kan väl inte räcka för att ta sig vidare? Jag tror i alla fall inte det.

Det räcker väl inte att spänna sig och bälta från tårna som Baloo i Djungelboken?

Och nu är det nåt tekniskt fel i arenan igen. Det här repet är ju redan 30 minuter försenat… Men visst, det finns ju en anledning till att man repeterar. Det är för att sändningen ska fungera. Så vi hoppas att det blir så…

Ah, se där. Nu blir det Georgien till slut.

Här har de lyckats med iscensättningen, när Oto Nemzades ser ut att befinna sig i ett fjälllandskap och går på en bro över en fors, allt med hjälp av led-skärmarna på golvet och bakom honom.

Det här är pampigare än jag förväntat mig. När jag hört låten innan har jag i princip blivit tung i själen, men inte nu. Förrän kören kommer in och levererar bredbent bassång så det nästan blir parodiskt.

Nej, jag vet inte vad jag ska skriva om Georgien. Jag låter bli. Det är vackert och kompetent. Men så himla genomtråkigt. det går att göra den här typen av musik som engagerar. Det gör inte det här. Sorry.

Men samtidigt röstas kompetens ibland vidare. Och då kan det här funka. För det är ju kompetent. Om än urtråkigt.

Georgiens Ethno-Jazz Band Iriao har tre begåvade sångare som absolut levererar vad de ska på scenen.

Det är bara synd att låten är så personlighetslös. Det går att göra den här typen av klassisk etno-musik intressant. Men For you är tyvärr för intetsägande.

Georgiens artister heter Ethno-Jazz Band Iriao. Bara det borde göra de flesta av er oroliga. Men det här är inte bara pretentiöst. Det är också genomtrist att både lyssna och titta på.

Georgiens Tamara Gachechiladze gick förut under artistnamnet Tako. Men Eurovisionfansen blev lite väl glada över att kunna använda taco-emojin tror jag. Nu framträder hon i alla fall under sitt fullständiga namn.

Och gör en James Bond-låt.