Nu får scenteknikerna in två enorma lådor med genomskinliga fronter på scenen. Dags för Hana Ferm.

Hanna Ferm och Jakob Karlberg är ju också här så klart. blev tvungen att göra intervjuer och hann inte få ut alla i bloggen direkt.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter vi får höra låten.

Frida Öhrns We are one är snygg arenacountry och att hon kan sjunga vet vi som varit med förr. Det här kan bli ett litet sologenombrott för henne och henens härligt raspiga röst, lite Bonnie Tyler-light kommer fram tydligt här.

William Stridhs Molnljus är den typ av svensk textbaserad pojkpop som ännu inte lyckats få fäste i Melodifestivalen trots att Danny, Hov1 och Emil Assergård fått stora hits i den verkliga världen. Jag lär lägga den på min spellista när den släpps, men samtidigt är den här låten så sockersöt att det får mig att tänka på Ted Gärdestads allra mest oskylida kärlekstexter som han spelade in 14-åring.

Nanne Grönvalls Carpool karaoke kommer nästan som en väckarklocka och man vet direkt att det är Nanne, när låten kryddats med så många Nanne-woah att det nästan blir parodi. Det är en väldigt trallig dansbandsrefräng enligt formulär 1A, fyllt med lekfullhet som Nanne gjort till sitt signum, Det blir nästan för banalt vid uppspelningen, men jag ser fram emot scenshowen.

Victor Crones Storm Troubled waters börjar lugnare än Frida Öhrns öppning, men det här kommer igång snyggt under refrängen som är tydlig Avicii-arenapop. Det här lär få med sig arenapubliken.

Ellen Benediktsons och Simon Peyrons Surface är en stämningsfull och snyggt producerad balladduett som börjar till enkelt pianokomp, var och en för sig, innan de tar sticket tillsammans. Och sen går över i refrängen. Det är väldigt tydligt gjort utifrån att Shallow blivit en enorm hit.

Jakob Karlbergs Om du tror att jag saknar dig tar vid efter Stridhs sockersötade romans tar slut och puberteten tagit över. Ett lite poppigare och direktare driv, men jag oroar mig för att falsetterna i refrängen kan bli knepiga på scenen.

Hanna Ferms Brave är Eurovisionpop med härligt kul och oväntade woohoo-inslag i hooken och ladidadida-inslag. Jag tror att de internationella fansen kan gå igång på det här. Det är snyggt och smart utan att bli svårt eller otillgängligt. Jag är dock inte vält av stolen.

Där har vi fått höra alla låtar två gånger. Nu ska jag ta med mig Markus Larsson och spela in tv med honom så ni får höra vad han tycker också.

Hanna Ferm går ut som låt 28 av 28 i år med låten Brave.

Det börjar med lite oväntade ”wohoo” och ”yeah”, som ger låten en liten quirky-het som jag gillar. Det är inte det självklara slaget i magen till brottarrefräng, men med härliga Spelman på taket-ladidadida-partier och partier där Hanna kan få utrymme att imponera med sin röst.

Klockan hade hinnit bli 04:03 när Benjamin Ingrosso rullade sin resväska ut för röda mattan tillsammans med Hann Ferm.

Utanför mötte de upp vänner och sa att de skulle dra vidare till spybar.

Men med tanke på Benjis packning kändes det nästan som att han skulle flytta in hemma hos Hanna.

Det här är en riktig stjärnbild. Ser ni alla på den? Hanna Ferm dansar med Omar Rudberg. Till höger står Sigrid Bernson och messar i mobilen och till vänsster står Benjamin Ingrosso och pratar med Robin Bengtsson. Alla var där, liksom.

Nånstans omrking 03:45 hittade tre härliga vinnare varandra intill dansgolvet.

Robin Bengtsson, Benjamin Ingrosso och Robin Stjernberg.

Det roligaste är att det var Hanna Ferm som styrde upp den här bilden. För hon ville ha en bild på de tre grabbarna ihop.

Strax efter 03 dansade Benjamin Ingrosso på dansgolvet med sin koreograf Zain Odelstål, som också koreograferat Hanna Ferms låt så hon var också med.

Benjamin är verkligen igång ikväll och sugen på fest. Här med Hanna och Liamoo som har fått sig en skakad cocktail i näven.

Hanna Ferm dricker bubbel och dansar bland borden just nu.