Frida Öhrn var första artisten som kom till festen.

Men Nanne Grönvall var inte långt efter tillsammans med maken Peter.

William Stridh smilar upp sig för kamerorna.

Victor Crone höll nere leendet lite grann den här gången.

Jakob Karlberg gör som jag, lämnar inte signaturhatten hemma när man går på fest.

Jakob Karlberg gör en tredje genomsjungning och han känns tydlig och direkt på scenen.

Sången sitter snyggt, jag hade inget att vara orolig för när det gäller falsettpartierna. Och sitter nu och sjunger med i refrängen här på parkett.

På tv-skärmarna blir Jakob Karlbergs verser till ett blockpussel av färgade rutor och olika kamerabilder från scenen. Lite 24-känsla för dem som minns den på tidigt 00-tal banbrytande amerikanska spänningsserien som jobbade mycket med bild-i-bild-klippning.

Låttiteln ”Om du tror att jag saknar dig” följs upp av körens ”NEJ” ackompanjerat av ett ännu större NEJ projicerat på den bakre duken. Det blir en snygg effekt eftersom körens nej bara anas i ljudbilden, som en del av ett trumslag. Men projiceringen förstärker det så att det näsat skriks ut.

Jakob Karlbergs gitarr är helt täckt i lysdioder som blinkar och bygger mönster och byter färger under numret. Det är coolt.

Numret är enkel bandsättning, som blir snyggt på scenen och sången sitter där den ska. Jag tycker att falsetten blir snyggare live än på förinspelningen till och med.

Det blir kolsvart på scenen. Och Jakob Karlbergs gitarr lyser. Snyggt. Dags för första genomsjungningen.

Jakob Karlberg nöjer sig inte med kör i kuliss. Han tar med sig Mattias Andréasson (ja, den Matte, från EMD) på scenen och låter honom köra kör och spela el-bas på scenen.

Bakom trumsetet sitter Daniel Kadawatha. I går hörde jag honom berätta för någon i hotellets lobby vad han skulle göra här:

– Ja, alltså, jag ska spela lufttrummor.

Inget av musiken är ju live i Melodifestivalen, så när man har band med sig på scenen så blir det fejkspel.

Har ni sett det här förresten, att Jakob Karlberg tänker bli världsmästare. Med hjälp av sin Mello-låt. Jag tycker det är härligt galet och knäppt på bästa sätt!

Nu baxas det in runda plattformar och en bandsättning till Jakob Karlbergs repetition.

Hanna Ferm och Jakob Karlberg är ju också här så klart. blev tvungen att göra intervjuer och hann inte få ut alla i bloggen direkt.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter vi får höra låten.

Frida Öhrns We are one är snygg arenacountry och att hon kan sjunga vet vi som varit med förr. Det här kan bli ett litet sologenombrott för henne och henens härligt raspiga röst, lite Bonnie Tyler-light kommer fram tydligt här.

William Stridhs Molnljus är den typ av svensk textbaserad pojkpop som ännu inte lyckats få fäste i Melodifestivalen trots att Danny, Hov1 och Emil Assergård fått stora hits i den verkliga världen. Jag lär lägga den på min spellista när den släpps, men samtidigt är den här låten så sockersöt att det får mig att tänka på Ted Gärdestads allra mest oskylida kärlekstexter som han spelade in 14-åring.

Nanne Grönvalls Carpool karaoke kommer nästan som en väckarklocka och man vet direkt att det är Nanne, när låten kryddats med så många Nanne-woah att det nästan blir parodi. Det är en väldigt trallig dansbandsrefräng enligt formulär 1A, fyllt med lekfullhet som Nanne gjort till sitt signum, Det blir nästan för banalt vid uppspelningen, men jag ser fram emot scenshowen.

Victor Crones Storm Troubled waters börjar lugnare än Frida Öhrns öppning, men det här kommer igång snyggt under refrängen som är tydlig Avicii-arenapop. Det här lär få med sig arenapubliken.

Ellen Benediktsons och Simon Peyrons Surface är en stämningsfull och snyggt producerad balladduett som börjar till enkelt pianokomp, var och en för sig, innan de tar sticket tillsammans. Och sen går över i refrängen. Det är väldigt tydligt gjort utifrån att Shallow blivit en enorm hit.

Jakob Karlbergs Om du tror att jag saknar dig tar vid efter Stridhs sockersötade romans tar slut och puberteten tagit över. Ett lite poppigare och direktare driv, men jag oroar mig för att falsetterna i refrängen kan bli knepiga på scenen.

Hanna Ferms Brave är Eurovisionpop med härligt kul och oväntade woohoo-inslag i hooken och ladidadida-inslag. Jag tror att de internationella fansen kan gå igång på det här. Det är snyggt och smart utan att bli svårt eller otillgängligt. Jag är dock inte vält av stolen.

Där har vi fått höra alla låtar två gånger. Nu ska jag ta med mig Markus Larsson och spela in tv med honom så ni får höra vad han tycker också.