Nu får vi höra alla låtar igen, så jag uppdaterar det här inlägget vartefter.
Liamoo gör Bluffin som känns som veckans modernaste poplåt. Den är skriven för att vinna och tävla i Eurovision, det är tydligt. Bluffin har tydliga Weekend-influenser med mycket falsett-sång och en hook i en drop där Bluffin går ner i tonläge så det känns som att man saktat ner ljudspåret. Det låter lite knäppt och konstigt, i en effekt som så klart är där för att få låten att sticka ut. Markus Larsson hälsar att det finns influenser från Kanye Wests Heartless. Men vad vet jag.
Niello och Lisa Ajax Hov1-pop har en effektiv refräng som Lisa Ajax sjunger snyggt till Niellos pratrap. Det är otroligt märkligt att lägga den här låten tvåa i startfältet. jag ser fram emot att se det här på scenen. Den här typen av pop har flera gånger slarvats bort på scenen, med Albin exempelvis. Kanske kan det funka bättre med Niello och Lisa. Den här kommer i alla fall komma upp på min spellista så fort det går.
Samira Manners gör gitarrpop på engelska så det känns som en Lisa Miskovsky för 2022. Men sen tävlar ju Lisa Miskovsky senare is startfältet så då får vi höra hur hon egentligen låter 2022. Det finns risk att Samira försvinner i startfältet den här veckan, det är sällan den här typen av engelsk radiopop med okänd artist slår igenom bruset i Melodifestivalen, när den inte är så direkt och omedelbar att den slår till i magen. Kanske funkar det när låttiteln upprepas så många gånger. Men att det inte fanns någon annat annat budskap, nån annan text att skriva i refrängen än I wanna be loved. Fem gånger. Förvånar mig.
Alvaro Estrella framstår som en av deltävlingens starkaste tävlande. Suave är effektiv latinopop som faktiskt känns lite mer latino än Mello den här gången. Refrängen är effektiv och vi vet att Alvaro kan göra det här snyggt på scenen. Kanske kan han knipa sin första direktkvalificering till finalen. Jag har svårt att svälja att han rimmar på poco loco, det gör det till svennebananlatino. Men det är samtidigt lite härligt roligt.
Browsing Collection gör gladpunk med attityd som kan tilltala fler än bara rockpubliken. Det är hardcore-riff och Avril Lavigne-sång i en låt som handlar om att världen absolut inte fått nog av punk oavsett vad folk säger. Ska bli väldigt kul att se det här på scenen för att se om det kan bli en utmanare den här veckan.
John Lundviks Änglavakt känns som att den är skriven av någon som inte är van vid att skriva texter på svenska. Han sjunger otroligt och det gör att han kommer bli farlig på lördag. Men jag undrar om den som lyssnar på texten faktiskt kommer ta det här på allvar. Jag har svårt att ta in att han faktiskt sjunger att ”Jag kommer alltid va din änglavakt”. Vad betyder ens det?
Tone Sekelius My way har alla potential att bli en gay anthem, oavsett om hon åker rakt ut på lördag. Den här låten är corny och härlig på samma gång, men känns kanske lite gammaldags i stilen. Låten är dessutom skriven helt rakt, i ett och samma tonläge, vilket antyder att Tone kanske inte är världens bästa livesångerska. Och då kan det bli svårt att baxa detta över mållinjen på lördag, även fast jag tycker att det är härligt glatt och lagom-bögigt-hbtq:igt.
Så där, då har vi fått lyssna på alla veckans låtar två gånger. Det känns som ett ovisst startfält. Jag har jättesvårt att säga vad som kommer gå vidare den här veckan. Och före idag hade jag väl aldrig fått för mig att påstå att Alvaro Estrella skulle kännas som the one to beat. Men där är vi nu. Spännande.
