Oleh Psiuk har gett hundratals, kanske tusentals, intervjuer under de två veckor han och Kalush Orchestra varit i Turin och under månaden dessförinnan när de från en vecka in i april fick lämna hemlandet för att resa runt på en pr-turné i Europa och jobba för att väcka opinion för Ukraina.

I varje ögonblick har han varit allvarlig. Ofta upprepat samma, lite inövade, meningar om hur viktigt det är för Ukraina att tävla och att visa upp sin kultur. Blicken har varit riktad rakt fram, men också ibland känts lite frånvarande.

Den allvarliga minen har aldrig rubbats.

För det här är på allvar. Hans upppdrag har varit från den ukrainska staten, att kämpa i det kulturkrig som Ukraina behöver vinna för att behålla sin självständighet.

Därför var det så otroligt härligt att få se honom le på vinnarpresskonferensen äntligen. Först lite försiktigt när han överrumplades av att pressen sjöng Happy birthday för honom.

Men sen igen, större, när hela bandet ställde upp sig för att fotograferas efter presskonferensen.

Då skrattade de äntligen tillsammans. Förhoppningsvis har de kunnat göra det bakom stängda dörrar under repetitionsveckorna också.

Men äntligen kände de sig bekväma nog att även våga göra det offentligt.

Men så har de också tagit den där segern, som är så viktig för hela Ukrainas befolkning.

Jag hann kasta ur mig en fråga till Oleh Psiuk när de var på väg ut från presskonferensen, eller kanske snarare ett påstående:

– Oleh, det är första gången vi får se dig le, hur känns allt?

Han kollade på mig och hann uppfatta frågan, men skrattade bara medan hela bandet försvann ut från presskonferensen igen.

Jag hoppas att de får fira ordentligt tillsammans nu.

Min mycket goda journalistkollega Szymon från Radio Newsletter i Polen har koll på många av Eurovision-deltagarnas födelsedagar och visste att Oleh Psiuk fyller 28 på måndag. Så han fick hela presskonferensen att sjunga Happy birthday för Kalush Orchestras frontman.

Han blev lite generad över det, men tackade så mycket.

Lite senare fick jag också möjlighet att ställa en fråga och eftersom Oleh Psiuk flera gånger berättat om sin oro för familj och vänner i Ukraina undrade jag hur oroliga de själva var för att åka hem till  kriget igen.

– Min oro har inte att göra med om jag är i Ukraina eller inte. Min familj, vänner, nära och kära är kvar där var jag än är. Ibland är det mer tröstande att vara där på plats för det är då jag kan hjälpa dem och vara nära dem, svarade Oleh Psiuk.

Jag kunde inte låta bli att ställa en följdfråga:

Kommer du kunna fira din födelsedag med din mamma Stefania?

– Den 16 maj kommer jag resa. Först med flyg, sedan med bil och buss. Men dagen efter kommer jag tillbringa med min mamma, flickvän och de andra som är nära, svarade han.

Även Sveriges Radios Carolina Norén kunde ställa en fråga och undrade om han hunnit prata med sin mamma, Stefania, som låten är tillägnad. Det hade han inte, men däremot hunnit sms:a.

Först säger han att han inte ska säga vad de skrivit till varandra, men ändrar sig sen och berätar:

– Det hon skrev till mig är att hon är väldigt stolt över mig och att hon är väldigt lycklig över resultatet.

Första frågan under vinnarpresskonferensen kom från en representant för den ukrainska fanklubben, som varit mycket aktiv under Eurovision-veckorna.

Hon gratulerade till segern och berömde Kalush Orchestra och avslutade med att säga:

– Ni känns som mina bröder. Jag har ingen fråga egentligen, jag undrar bara om jag kan få krama er alla.

Och det är klart att hon fick.

Kalush Orchestra tog upp henne på scenen för en stor gruppkram till pressens applåder.

Kalush Orchestra fick börja firandet på scenen i natt efter att ha tagit hem segern.

Det var rätt mycket konfetti om man säger så.

Förutom över vinnarna har EBU förbjudit konfetti under Eurovision. Det tar för lång tid att städa undan. Ja, verkligen, åtminstone med den här mängden glitterpapper.

Kalush Orchestras frontman Oleh Psiuk är han i den rosa mössan som rappar. Det är han som skrivit Stefania som en hyllning till sin mamma.

Killen som sjunger refrängen heter Tymofii Muzychuk, medan flöjtspelaren är Ihor Didenchuk som också är med i Go_A som tävlade för Ukraina förra året med låten Shum.

De får rejält med stöd och applåder i arenan. Det här är en låt som verkligen framkallar starka känslor.

Och Olehs vädjan på slutet är en kupp. Alla rep och även i semifinalen har han sagt: ”Tack för att ni stöttar Ukraina”. Nu är han ännu mer desperat och tydlig i sitt budskap:

– Help Ukraine, Mariupol, help Ukraine right now!

– Hjälp Ukraina, Mariopol, hjälp Ukraina nu på en gång!

Foto: Jessica Gow / TT

Det kan bli mycket gulblått idag om det går vägen för Cornelia och hon hamnar högt, med tanke på att Ukraina är storfavoriter.

Inne i arenan har många i publiken också tagit med Ukraina-flaggor.

Nederländernas S10 levererar snyggt och kraftfullt ikväll. Det här kommer gå hem bra hos juryn.

Öppningen och avslutet är det som kommer ta Kalush Orchestra till seger i morgon. Sången i refrängen, sorgen i blicken. Allvaret. Den öppningen är magisk. Och sen avslutet, med det blå och gula ljuset och hur alla ställer sig med den knutna näven mot axeln. Otroligt drabbande, tycker jag.

Och Oleh Psiuk avslutar med:

– Tack så mycket för att ert stöd till Ukraina!

Det tar lite tid för scenteknikerna att rulla in de tyska mattorna igen, så Mika och Alessandro Cattelan får hålla låda i greenroom. Det flyter på betydligt bättre nu än under dagrepet.

Malik Harris får kämpa i motvind sen. Han sjunger bra, men har tydliga Eminem-komplex och hans ”Rockstar” når inte riktigt de nivåerna.

Litauens Monika Liu och hennes Sentimentai är en av låtarna som jag blev förvånade över tog sig till final.

Den sticker ut, i sin urfranska känsla, trots att hon sjunger på litauiska. Men måste nog var chanslös. Det är också lite märkligt att henne slåt inte alls hänger ihop med hennes personlighet vid sidan av scenen. Hon är lite knäppgalen, har det verkat på presskonferenserna, men det här känns mest pretentiöst.

Azerbajdzjans Nadir Rustlami har klippt sig. Så frisyren ni ser på bilden ovan är betydligt kortad ikväll. Inte en helsnagg, men inget rufs kvar alls. Så han fick en del i presscentret att haja till, för att han valt att göra den förändringen precis före juryrepet. Han levererar stabilt och sjunger lika bra som han brukar.

Belgiens Jeremie Makiese har haft stora ljduproblem på repen, men nu signalerar han i alla fall inte att medhörningen inte funkar som han gjorde på dagrepet. Sången sitter rätt bra. Skönt om det faktiskt funkade nu på repet för honom.

Greklands Amanda Tenfjord gör ett starkt rep. Den här låten är nog årets sorgsnaste och hon levererar den otroligt bra.

Islands Systur gör ett stabilt rep.

Moldavien får igång folk i presscentret och i arenan. Det här är jubel och handklapp rakt igenom. Men jag tycker att numret är lite rörigt och föredrar Norges cirkusshow.

Kalush Orchestras öppning är briljant och berörande, när han ser in i kameran och sjunger med stirrande blick.

Stefania innehåller verkligen alla delar som gör en bra Eurovision-låt, inklusive något att störa sig på, för mig är det rap-partierna. Alltså de som frontmannen Oleh Psiuk står för.

Det blir en helt annan stämning här i Turin så fort Kalush Orchestra går upp på scenen. Det är så svårt att säga vad som gör det, om det är låten eller kriget, men antagligen båda. Det här numret framkallar känslor och det kommer få folk att rösta.

För när man känner något så röstar man. Då spelar det ingen roll vad som är orsaken, för känslorna är äkta.

Här i presscentret är det många som klappar takten och applåderar för att visa sitt stöd. Och med avslutet också:

– Thank you for supporting Ukraine, säger Oleh Psiuk när de avslutat sitt nummer.

Det går inte att bortse från att stämningne på nåt sätt blir helt annorlunda när Ukraina kommer in på scenen. Inte för att låten är något mer än klassisk Eurovision-cirkus av hög klass, men för att den fått en helt annan innebörd med kriget.

Mågna i pressrumemt klappar med, med allvariga miner, när bandet klappar takt på scenen.

Och avslutningen, när alla står med knuten hand på bröstet. Den berör mig.