Mönstret på Lina Hedlunds dräkt är skapat av hennes fästman, Nassim Al Fakir. Det är svårt att se vad det faktiskt föreställer, känns mest som ett abstrakt tryck.

Lina Hedlund har rosaglittrande kroppsstrumpa på sig och nån slags mantel och släp som gör att hon känns lite grann som en superhjälte, speciellt som hon står på en plattform i centrum av ringen som utgör en del av scenografin.

Den här outfitten höjer Linas nummer och hon känns inte lika distanserad idag utan mycket varmare.

Men jag vet inte riktigt vad man ska säga om dansarnas kläder. Svart, med bruna skjortor. Väldigt fult bara.

Jon Henrik verkar trivas i sin skinnjacka.

Medan Omar Rudberg valde en mer färgglad överdel på välkomstfesten.

Men den som valde att helt och fullt gå all in var Lina Hedlund, i långklänning med stjärnor.

Är det Melodifestival så är det. Då ska man passa på att gå in i kakleet, för när annars får man tillfälle att göra det?

och Martin Stenmarck fick posera med sin svägerska så klart. Hanna Hedlund är upptagen med föreställningar och kan inte komma hit på lördag, hon är ju med i Pernilla Wahlgrens show. Men Hannas fästman Nassim Al-Fakir kommer hit.

Nu fick vi se lite scenkläder som hänger på en galge. Det ser mest ut som rosa tyg, men det känns som något Lina skulle kunna ha på sig.

Jackan lär väl vara till dansarna, gissar jag.

Det är lite vingligt ner för den där trappen för Lina, även i tredje genomsjungningen.

Inte för att jag tror att Lina kommer ramla, men det känns lite osäkert och det stör helheten i numret.

Nu, i sista, får vi pyro också i Lina Hedlunds nummer.

Det är guldregn från takrampen bakom Lina och dansarna på scenen.

Lina Hedlunds andra genomsjungning nu. Det här är på alla sätt en klassisk popschlager med modern produktion.

Oj där vacklade Lina till på väg ner för trappan. Jag sa ju att det såg lite läskigt ut. Det märks lite i blicken på Lina, men inget i sången. Och hon leverar verkligen där. Det var ju ofta Lina som tog de svåraste, och renaste, partierna i Alcazars låtar.

Det visar hon nu.

Nu har SVT:s produktionspersonal haft sin avtalsenliga fikapaus och det är dags för Lina Hedlund att köra igång. Redan innan musiken går igång dundrar fläktarna till i arenan.

Där Lina står högst upp på en trappavsats flyger ett släp bakom henne. Men jag tror att det bara är manteln som är hennes scenkläder, resten lär vi inte få se förrän i morgon. Och på galge idag.

I andra refrängen går Lina ned för trappan. Det ser lite läskigt ut i den där höga klackarna. Dansarna kommer inte in förrän mot slutet av numret.

I första genomsjungningen känns Lina lite kall. Hon skulle vinna på mer värme och glädje, tror jag.

Lina Hedlund är inte säker på att folk har koll på vem hon är, trots 11 år i Alcazar och dessförinnan ett flertal musikaler och att hon tävlade i Melodifestivalen både 2002, med syrran Hanna Hedlund, och 2003 solo med låten Nothing can stop me.

– Jag är den mörkhåriga i Alcazar, sen tror jag inte att man vet så mycket mer, sa hon när jag pratade med henne i går kväll.

Idag får vi se hur hennes och alla andra artisters nummer ser ut på scenen. Först är det presskonferens i arenan med artisterna vid 12:30 och sen börjar artisternas rep, så häng med här i bloggen efter lunch så kommer ni få all info ni kan tänka er om allt viktigt och oviktigt som händer.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Lovers of Valdaros Modern Talking-disco känns superhärlig vid andra lyssningen. Den här gör mig glad och sugen på att dansa. Om grabbarna kan göra den på scenen på ett snyggt och varmt sätt kan det här blir första gången som någon från talangtävlingen P4 nästa faktiskt lyckas i den här tävlingen.

Dolly Styles Habibi är glad och lättrallad och kommer att spelas på alla skolgårdar hela våren, men för mig blir den snabbt otroligt tjatig. Och de här tjejerna kan fällas av nya röstnignssystemet, där det inte räckar att få röster från en åldersgrupp. Nu måste man ju få röster från hela åldersspannet. Samtidigt har jag svårt att sitta still och blir lite så där dansig i kroppen.

Martin Stenmarcks Låt skiten brinna känns lite som Uno Svenningssons Under ytan, men jag får inget ordentligt grepp om den ens vid andra genomlyssningen. Verserna är fina och suggesstiva, sticket jättesnyggt och det bygger till en refräng som jag gillar, men som känns lite för anonym. Jag kommer älska det här på lördag, men då har jag hört den minst 10 gånger. Tv-tittarna får bara en chans.

Lina Hedlunds Victorious känns som det här årets motsvarighet till Jessica Anderssons Party voice, men den är kanske inte lika omedelbar. Den går i högre tempo och kommer vara en självklar hit på schlagerdansgolvet, jag kommer dansa till den och den gör mig på bra humör. Men förra året gav Jessica Andersson den här genren upprättelse, kan Lina Hedlund fortsätta på samma bana? Det är inte alls säkert, så jag sätter all press på henne nu.

Omar Rudbergs Om om och om igen är nån form av reggae och jag blir helt ställd även andra gången jag hör den här låten. Det här var inte alls vad jag förväntade mig av honom. Joddlandet på Duuuuuu och Jaaaaaag i falsett låter nästan orientaliskt i tonerna och så de spanska textraderna ovanpå det. Jag är alldeles förvirrad. Det här ska bli intressant att se på scenen.

Rebecka Karlsson gör effektiv Katy Perry- och Taylor Swift-pop och hennes Who I am bygger snyggt upp till ett effektivt stick och en snygg refräng som kompletteras med lite wohoa-whohoa-partier och körer som upprepar titeln. Det här kan bli farligt på lördag om Rebecka kan framföra den lika bra som den låter på inspelningen.

Jon Henrik Fjällgren sjunger Norrsken och det är så effektivt att man baxnar. Han jojkar till en melodislinga som är så tydligt lånad från Axwell Ingrossos Sun is shining att det inte kan kallas något annat än skamlös stöld. Jon Henrik själv känns både spröd och stark i öppningen och det här känns så cyniskt uttänkt men jag faller ändå för det. Och när höjningen kommer så faller jag pladask.

Lina Hedlunds Victorious är effektiv popschlager som knappt görs i Sverige längre. Det här är Jessica Anderssons party voice och tyska Helene Fischers discoschlager som har stort utrymme för show på scenen.

Men det är inte Alcazar-disco, ganska långt ifrån, och mer modern popschlager. Ska bli väldigt spännande att se hur det här funkar med någon som inte är Jessica Andersson.

Jag blir i alla fall sprittande glad av refrängen. Det här är nåt för alla schlagergays och mammor med rosa boa.