Erik Gabriel sjunger väldigt bra. Det här bidraget förtjänar ett bra resultat, för det känns som den bästa P4 Nästa-deltagaren i Melodifestivalen någonsin. Och både han och bandkollegan Adam Warhester levererar ett snyggt och tryggt rep.

Lovers of Valdaro gör ett nummer som är mer snyggt än varmt, men Erik Gabriel ler in i kameran på rätt ställen.

Det är väldigt 80-talsdoftande med vissa inslag av Daft Punk i produktionen och hur det ser ut på scenen.

Mellan andra och tredje genomsjungningen får vi se scenkläderna på galge. Det är lila, blått och vitt. Och är det där krås? Eller vad är det för nåt som hänger på det blå och lila?

Det är svårt att inte tänka på Martin Rolinski när man ser Erik Gabriel på scenen.

Både utseendet, framför allt med håret, scenspråket och sången känns ganska nära Martin Rolinski.

Eller vad tycker ni?

Erik Høiby, som tydligen skaffat sig artistnamnet Erik Gabriel inför Melodifestivalen (Gabriel är ett mellannamn) står mitt på plattformen i början av numret omgiven av fyra dansare.

Bandkollegan Adam Warhester står bakom något som ska se ut som en synt längst upp och bak på plattformen.

Det här är ett snyggt dansnummer till en uppdaterat Modern Talking-låt.

Foto: Peter Wixtröm

Det är första gången dansarna får känna på Lovers of Valdaros plattform. De ska bland annat dansa i sluttningar och står just nu mest och skrattar åt det på scenen.

Vi får se hur det går när repet kommer igång.

Lovers of Valdaro, P4 nästa-vinnarna, har en enorm plattform på scenen. Den har precis rullats in av scenteknikerna i olika delar som satts ihop och ställts på plats.

Det här ser ut att ha kostat en hel del.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Lovers of Valdaros Modern Talking-disco känns superhärlig vid andra lyssningen. Den här gör mig glad och sugen på att dansa. Om grabbarna kan göra den på scenen på ett snyggt och varmt sätt kan det här blir första gången som någon från talangtävlingen P4 nästa faktiskt lyckas i den här tävlingen.

Dolly Styles Habibi är glad och lättrallad och kommer att spelas på alla skolgårdar hela våren, men för mig blir den snabbt otroligt tjatig. Och de här tjejerna kan fällas av nya röstnignssystemet, där det inte räckar att få röster från en åldersgrupp. Nu måste man ju få röster från hela åldersspannet. Samtidigt har jag svårt att sitta still och blir lite så där dansig i kroppen.

Martin Stenmarcks Låt skiten brinna känns lite som Uno Svenningssons Under ytan, men jag får inget ordentligt grepp om den ens vid andra genomlyssningen. Verserna är fina och suggesstiva, sticket jättesnyggt och det bygger till en refräng som jag gillar, men som känns lite för anonym. Jag kommer älska det här på lördag, men då har jag hört den minst 10 gånger. Tv-tittarna får bara en chans.

Lina Hedlunds Victorious känns som det här årets motsvarighet till Jessica Anderssons Party voice, men den är kanske inte lika omedelbar. Den går i högre tempo och kommer vara en självklar hit på schlagerdansgolvet, jag kommer dansa till den och den gör mig på bra humör. Men förra året gav Jessica Andersson den här genren upprättelse, kan Lina Hedlund fortsätta på samma bana? Det är inte alls säkert, så jag sätter all press på henne nu.

Omar Rudbergs Om om och om igen är nån form av reggae och jag blir helt ställd även andra gången jag hör den här låten. Det här var inte alls vad jag förväntade mig av honom. Joddlandet på Duuuuuu och Jaaaaaag i falsett låter nästan orientaliskt i tonerna och så de spanska textraderna ovanpå det. Jag är alldeles förvirrad. Det här ska bli intressant att se på scenen.

Rebecka Karlsson gör effektiv Katy Perry- och Taylor Swift-pop och hennes Who I am bygger snyggt upp till ett effektivt stick och en snygg refräng som kompletteras med lite wohoa-whohoa-partier och körer som upprepar titeln. Det här kan bli farligt på lördag om Rebecka kan framföra den lika bra som den låter på inspelningen.

Jon Henrik Fjällgren sjunger Norrsken och det är så effektivt att man baxnar. Han jojkar till en melodislinga som är så tydligt lånad från Axwell Ingrossos Sun is shining att det inte kan kallas något annat än skamlös stöld. Jon Henrik själv känns både spröd och stark i öppningen och det här känns så cyniskt uttänkt men jag faller ändå för det. Och när höjningen kommer så faller jag pladask.

Lovers of Valdaros Somebody wants är 80-tal. det här är Modern talking och Sandra och lite det som Martin Rolisnki försökte göra när han tävlade solo med In and out of love.

Det är syntljud och lite elektronica bakom en kanske lite för snäll refräng som kommer ställa stora krav på att sångaren Erik går igenom rutan.

Nu bär det iväg till Leksand. Jag sitter på tåget som precis lämnade Stockholm. I slutet av förra veckan fick jag, precis som massor av artister beskedet från SJ att våra tåg till Leksand och Tällberg där de flesta kommer bo, var inställt.

SJ har ställt in en stor mängd avgångar till Leksand, både idag och på fredag. Så alla artister som skulle åka tidigare i morse, strax efter 08 har fått boka om. Skönt med sovmorgon så klart, men det blir ju mindre skoj om man inte hinner i tid till sin repetition eller till allt annat som skulle hinnas bli gjort idag.

Här på tåget har jag i alla fall än så länge sett Lovers of Valdaro, Jon Henrik Fjällgren, Omar Rudberg och Rebecka Karlsson. Och flera personer ur SVT:s produktion.

Dolly Style skull inte ha kommit i tid till sin repetition med det här tåget och körs därför upp till Leksand i hyrbil. Och jag fick precis höra att flera ur SVT:s produktion blivit tvungna att ta fakirtåget vid 06 i morse, för att hinna fram och göra sina jobb.