Nu har några i publiken fått glowsticks under Medinas scenshow. Det kan bli en bra effekt i arenan i morgon.

Där Ali idag på dagen kändes lite osäker flackar han inte med blicken ikväll. Och vi får brinnande tunnor också. Eldsflammorna bränner långt ut i publiken kan jag lova.

Det är partyröj på scenen, men kanske lite för stökigt och rörigt. Jag är inte helt säker på att det här går igenom rutan som det ser ut just nu.

Samtidigt märks det hur kul de har på scenen ihop och om det smittar av sig och syns genom kamerorna så kan det här funka.

Medina hinner bara två genomsjungningar. Andra gången är energin på topp. Ali Jammali känns mer avslappnad och tillåter sig att ha roligt på scenen.

Nu röjer de så mycket att Sami Rekiks ring på vänster ringfinger flyger av. Plötsligt studsar nåt till på scenen.

Där blir ringen liggande tills en av dansarna plockar upp den.

Sami får avsluta utan ring på fingret.

Medina och dansarna har helt bytt kläder till idag.

Nu är det ännu mer orange på dansarna. Svårt att säga om det egentligen har något med Ukraina att göra, men det känns som helt rätt väg att gå i alla fall.

Sami Rekik är klädd i vitt och beige, Ali Jammali kör på svart.

Ali verkar lite nervös och flackar lite med blicken när han letar efter kamerorna i öppningen på satellitscenen. Men sen känns han säkrare i sit soloparti på huvudscenen.

Nu känns numret ljusare och gladare än igår. Det är bra. Men det är någ med de återkommande mörka LED:arna som gör hela den här deltävlingen mörk.

Jag frågade Sami Rekik och Ali Jammali om deras orangea band på scenen och om de hade nån särskild innebörd. Först svarade de lite undvikande och sa att det kan stå för kärlek och lite allt möjligt, men att:

– Vi är inte säkra på att det kommer se ut så här på lördag, för det här var första gången.

Men när jag tog upp den orangea revolutionen i Ukraina 2004-2005 och att just orange är den färg som man i Ukraina har använt som protestfärg mot Ryssland och för demokrati skrattade Sami:

– Vi visste inte att du var så insatt att du skulle se det.

De har blivit tillsagda att inte prata för mycket om världssituationen utan fokusera på tävlingen, men valde under repet att ändå ha de orange-färgade symbolerna.

– Det är därför vi får se om det dyker upp på lördag, men om nån fotar och filmar det nu så har vi det i alla fall. De har sagt till oss att inte prata för mycket under de här dagarna, men vi känner ju. Och om man kan visa på nåt annat sätt, on the low, så gör man det, säger Sami Rekik.

– Det är verkligen svårt att pressa undan det som händer just nu, men du ska veta att vi finns där i tankar och hjärta, säger Ali Jammali.

Sami Rekik fortsätter:

– Vi tänkte inte att du skulle tänka så, men att om en bild florerar så kanske folk kommer skriva och säga och känna. Så får det vara vad det är.

I Medinas kläder och även dansarnas, finns flera orangefärgade inslag.

Sami har en armbindel som ser orange ut, och Ali har en uniformsliknande jacka med orangefärgade remsor.

Den färgen brukar i Ukraina användas som symbol för frihetsrörelsen, och självständighetskampen 2004 och 2005 genomfördes exempelvis det som brukar kallas den orangea revolutionen med protester mot ett presidentval som underkändes av bland anant EU och USA.

Möjligen är jag färgad av allt som händer i världen idag. Och kanske är det faktiskt röda band de har på scenen. Men jag måste fråga dem om det här sen.

Jag reagerade först på den uniformsliknande känslan på scenen och att det kan ge ett visst obehag, men med den orangea färgen så skulle det också kunna tolkas helt annorlunda.

Medina börjar ute på satellitscenen, medan fyra av dansarna är ute i publiken.

Först i andra versen är Ali Jammali och sami Reki uppe på huvudscenen tillsammans med Melodifestivalens fyra husdansare Lisa Arnold, Lamin Holmén, Kenny Lantz och Kim Pastorsom i det här numret fått förstärkning av Amanda Arin och Daniel Koivunen.

På huvudscenen finns också sex stycken brinnande tunnor som kastar ur sig eldslågor i takt med musiken.

Och i de partier av melodin som känns som en rysk marschsång (inga andra referenser eller liknelser) kliver också Sami och Ali med höga knän. Och så också dansarna.

Det här är ännu ett väldigt mörkt nummer på scenen den här veckan,det fjärde på raken. och jag tror att de skulle vinna på att ljusa upp det här en hel del. Det behövs mer färger på scenen.

Jag vet inte hur SVT har tänkt med fyra scneshower som går i svart på raken, men vill Medina sticka ut skulle jag kasta de mörka LED:arna och bränna i med en rejäl färgexplosion.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Anna Bergendahls Higher power är en snygg uppföljare till Ashes to ashes och Kingdom come som möjligen går mer åt schlagerhållet. Den är uppbyggd för coola effekter på scenen, där refrängen bryter av mot versen. Och Anna sjunger ju alltid bra. Frågan är om tittarna kommer tycka att det sticker ut tillräckligt mycket jämfört med de senaste låtarna.

Lillasyster går mer åt pophållet än förra årets Pretender som var en snygg rockballad. Till our days are over är mer arenapop, och kanske lite Takida, om det inte vore för Martin Westerstrands raspiga rockröst. Man har lagt in en del rockvrål också, kanske för att visa att det faktiskt är rock och inget annat. En tydlig refräng, men den här veckan är startfältet tufft.

Malin Christin gör innerlig göra slut-ballad åt Molly Sandén-hållet, med pianokomp som i sista refrängen får tyngre bas för att lägga till lite power som kan ge ös på scenen.

Tenori gör den typen av operamusikal som sällan hörs någon annanstans än i Melodifestivalen. Men där har den å andra sidan sin självklara plats i tv-publikens hjärta. Och det här är två killar som verkligen kan sjunga och visar det från första ton till sista avslutande crescendo, som aldrig tar slut. Om de är avslappnade, har kul på scenen och inte tar sig själva på för stort allvar kan det här absolut funka.

Medina gör nåt så märkligt som rysk-balkan-etno-pop på svenska med kazoo-truddelutt (eller är det en vuvuzela?). Det sticker ut. Och är både roligt och effektivt, utan att bli töntigt, konstruerat eller hittepå.

Angelino kan överraska den här veckan. Han har funnits med i förhandssnacket sen före jul trots att han i praktiken är okänd. Det här är en modern popballad i Duncan Laurence-land där resultatet helt kommer hänga på scenleverans och att folk tror på vad Angelino sjunger. Möjligen kan han falla på att det redan är mycket ballader och midtempolåtar i finalstartfältet, om folk börjar analysera för mycket.

Klara Hammarströms Run to the hills har tydliga EDM-drop insprängda i en hetsig melodi med flera svårsjungna partier där det verkligen kommer bli upp till bevis på scenen för henne. Jag blir andfådd bara av att lyssna på låten. Den här är skriven för att vinna Melodifestivalen, men då behöver Klara också leverera bättre än hon nånsin gjort tidigare på scenen.

Så där, då har vi hört alla låtar två gånger.

Medina återförenas för att göra låten In i dimman. Det här är etnopop med både balkan- och slaviska influenser och lite ryska tongångar.

Med rim på ”La bella noche” med ”När vi når botten”, och en slinga som bara får mig att tänka på kazoo. Har de verkligen lagt in en kazoo-truddelutt?

Refrängen är effektiv och gjord för att fastna.

Jimmy ”Joker” Thörnfeldt debuterade ju som låtskrivare i Mello förra året, och vann då med Tusses Voices.

Han hade så roligt så han såg till att få med sex låtar i år. Flest av alla upphovspersoner.

Här står han och ser allvarlig ut mellan Sami Rekik, Liamoo och Ali Jammali, men jag har nog inte varit med om nån som skrattar så mycket och trivs så bra i den här cirkusen på väldigt länge.

Nu har han inga låtar med nästa vecka, men det får han lov att kompensera genom att bjuda på extra mycket fest i den sista deltävlingen, för då har han två bidrag med. Dels Medinas och dels Klara Hammarströms.

Men sen dröjde det inte länge förrän jag fick den här bilden i alla fall, när Medina och John Lundvik hängde i baren.

Så nu kan jag ändå sätta rubriken om festandet i natt. Härligt!