Mohombi fuktar läpparna och sen är det dags att köra.

Han står i mitten av sin Stonehenge, som blinkar med ljuskällor in i cirkeln. I andra versen går han halva varvet runt och sjunger in i stedicam-kameran som är med honom på scenen.

I sista refrängen byts det vita ljuset mot varmare orange och projiceringsskynkena i bakgrunden tar oss till Vintergatan.

Han tar några danssteg inne i Stonehenge, men det känns mer spontant än som en del av numret. Ett första intryck är att det är snyggt, men lite stillastående. Jag ska kolla skärmarna nu i andra genomsjugningen.

Nu berättar Henric von Zweigbergk från scenen att Mohombi kommer köra igenom sin låt två gånger och därefter kommer man att förinspela en sekvens där Mohombi ska flyga.

– Det är lite trickfilmande. I morgon kommer ni få se hur det ser ut, säger studiomannen.

Det är alltså det som är det magiska tricket i Mohombis nummer.

Nu baxas det in en faslig massa lådor med ljus i.

Det byggs upp nån form av Stonehenge-i-postmodern-lådtappning till Mohombis nummer.

Han ahr utlovat magi. Vi får se vad han ska trolla fram.

Albin Ekdahl säger att han inte tänkt så mycket på tävlingen ännu.

Drängarna kan inte göra annat än skämta, ska bli intressant att se hur de för över det till scenen.

Amanda Aasa tog ett skosnöre kring midjan. Hon vill bli den första från P4 Nästa som tar sig vidare i tävlingen.

Anis Don Demina tänker sjunga allt själv den här gången.

– Ja, förutom kören då, men det har ju alla.

Faith Kakembo har snygg blommig byxkjolklänninggrej på sig. (Jag är ingen modekille, jag kan ju inte sånt här.)

Mohombi utlovar magi på scenen. Och försöker trolla bort min keps.

Nu får vi lyssna på alla låtar en gång till. Jag samlar intrycket från andra genomlyssningen i det här inlägget som uppdateras.

Mariette Hanssons Shout it out har drag av David Lindgrens senare låtar i Melodifestivalen (alltså inte så mycket hans Shout it out). Skön pop, som blir lite anonym och kommer behöva en scenshow som väcker liv i publiken. Mariette vet hur man levererar på scenen så jag hoppas att hon visar det i morgon. Men vid den här första lyssningen känns det som hennes svagaste bidrag i Mello hittills.

Albin Johnsén gör svensk pojkpop av det dystrare textbaserade slaget som inte brukar gå så bra i Melodifestivalen, men funka desto bättre på radio och Spotify. Den har ett skönt gung och jag gillar hooken som sitter i orden Livet börjar. Punkt. Nu.

Drängarna är busgroggdrickar-schlager som barnen kommer älska och som dessutom kommer funka på alla förfester hela året. Det är den typen av guilty pleasure-låt som ingen erkänner att de röstar på eller gillar, men som alla kommer sjunga med i efter ett par öl innanför västen.

Amanda Aasas låt heter Late. Det stör mig. Den borde hetat Sent. Du ringer för late och du vet de. Jag blir nästan gubbigt sur över det här. Men det som kan göra det svårt för Amanda är framför allt att det här är lite trulig tjejpop och på Melodifestivalscenen är det oftast glädje och värme som funkar för kvinnliga artister. Ska bli intressant att se hur det går att få till det av den här låten.

Anis Don Demina pratar och rappar sig igenom det här lilla glädjepillret där man ”lyfter upp upp” och går loss. Hooken är smart producerad på låtar som vi har hört förut utan att det kan dras till låtstöld. Lägg på lite shu shu och shurda så är Anis hemma hos sin publik. frågan är om han får med sig andra också. Det kan vara skillnaden på en sjätteplats eller direkt till final. Och mot slutet av låten är den ganska tjatig.

Faith Kakembo kan få årets stora hångelhit med Crying rivers. Lyckas hon leverera den här på scenen så lär den spelas som sista låt på många skolfester och nattklubbar. Det är pampigt och snyggt, med Twin Peaks-gitarrer i bakgrunden.

Mohombis Winners tar lite för lång tid på sig att komma fram till refrängen, som är snygg och effektiv, men lite svalare än förra årets låt. Det är som att även bryggan är lite för lång och bygger lite för länge, känns det som i andra genomlyssningen. Och så är det det där med wieners eller winners. Hmm.

Så där, nu har vi lyssnat på alla låtarna två gånger. Nu ska jag hitta Markus Larsson och göra tv med honom så ni får höra vad han tycker också. Häng med på sajten så duyker det upp där under kvällen.

Mohombi har en svag air av afrikanska toner i öppningen. Det här är snyggt producerad pop i det som nu för tiden kallas upptempo (morr från mig som saknar låtar i 135bpm) med snygg refräng.

den är inte riktig lika omedelbar som förra årets Hello. Mohombi kommer behöva en snygg scenshow för att framhäva sin Winners. Och jag kan tänka mig att en eller annan britt komemr tycka att han sjunger ”wieners” i första delen av refrängen. Det vill säga slang för snorre i Storbritannien.

Nu kom Mohombi precis in i lobbyn.

Han pratar med en av sina söner, sex bast, via video från Kinshasa i Kongo.

– De är ju tre. Så de bråkar om vem som ska hålla i mobilen. Men nu skulle de iväg och leka med kompisar, säger han och skrattar.

Mohombi har sitt eget sätt att dricka shots.

Med huvudet!

Och med munnen så klart.

På dagrepet idag hade Mohombi lite problem med falsettsången.

Nu tycker jag att det funkar bättre. Han har bra utstrålning i kameran och det vinner han dessutom mycket på.

Det här är en av mina favoritlåtar i finalen.

Och Mohombi gör om sin textkupp från deltävlingen i slutet när han avslutar med:

– The love that starts with… Mello!

Mohombi gör ett stabilt rep. Men några av falsetterna låter inte perfekta på dagrepet. Det här behvöer han sätta ikväll.