Nu får Ellen Benediktson äntligen sjunga på scenen efter att ha vilat rösten hela torsdagen, när hon också ställde in välkomstfesten.

Hon skippar dock fortfarande de höga tonerna och mimar till Emelie Fjällström i kulissen.

Scenkläderna är helt svarta.

Simon Peyron fick gå ensam på välkomstfesten. Ellen Benediktson är för sjuk och stannar på hotellrummet för att vila och spara rösten.

Ljudvolymen här i Rådhuset i Malmö är så pass hög och slamrig att samtal i den här miljön är direkt olämplig för en artist med röstproblem, så det är nog bra att hon stannar hemma.

En tredje genomsjungning och et blir mycket stampande i ring för Simon Peyron och Ellen Benediktson som liksom pratar ut med varandra i låten.

Det här är en jättesnygg ballad, som kräver en hel del arbete för att scenshowen ska sitta och det ska funka i tv-rutan. I arenan idag fanns det mycket kvar att önska. Egentligen bara Simons sång som var där den skulle kändes det som.

Simon Peyron sjunger snyggt, men det är mycket att jobba på i det här numret för att det ska se snyggt ut i tv-bilden. Ellen och Simon måste hitta sina exakta positioner, nu är de mer eller mindre i mörker stora delar av låten.

Trots Ellens icke-sång idag, känns det som att de har varandra på scenen. Det ska bli väldigt spännande att se hur det funkar när Ellen faktiskt får sjunga också.

Nu håller hon sig i alla fall från att fnissa på scenen under andra genomsjungningen.

Simon Peyrons kläder har fixats med säkerhetsnålar. Många säkerhetsnålar. På båda ärmarna. Det är med störta sannolikhet scenkläderna de repar i redan idag.

Simon Peyron börjar med rakt mot publiken. En meter framför honom står Ellen i profil.

Ellen Benediktson har svårt att inte skratta när hon ska mima till Emelie Fjällströms röst i kulissen.

Det här är en prata ut-ballad om allt det som finns under ytan. Stagingen är snygg och passar till låten, och här gäller det för Ellen och Simon att kännas som kärleksparet som behöver tala ut. Det är svårt att säga hur det funkar när Ellen bara mimar, men känslan är att de har lite att jobba på.

Nu informerar Henric von Zweigbergk från scenen om det som jag redan berättat om för er bloggläsare.

Ellen Benediktson kommer inte sjunga på dagens rep, istället kommer Emelie Fjellström stå i kulissen och sjunga Ellens leadsång medan hon markerar på scenen för att hitta rätt positioner.

Emelie Fjällström ingår i den kör i kuliss som Ellen och Simon Peyron redan har med sig, men nu får hon alltså ta huvudstämman.

Jag får precis höra att Ellen Benediktson är för sjuk för att kunna sjunga på dagens rep. I stället kommer Emelie Fjellström i kören stå och sjunga huvudstämman i kulissen medan Ellen repar in positioner på scenen, men utan att sjunga.

Svenska Spels oddsmakare har justerat sina odds efter uppspelningen för oss journalister. Det här tycker jag är spännande, för bakom de kanske mer självklara favoriterna Hanna Ferm och Victor Crone ligger faktiskt Simon Peyrons och Ellen Benediktsons duett på en mycket tydlig tredjeplats.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter vi får höra låten.

Frida Öhrns We are one är snygg arenacountry och att hon kan sjunga vet vi som varit med förr. Det här kan bli ett litet sologenombrott för henne och henens härligt raspiga röst, lite Bonnie Tyler-light kommer fram tydligt här.

William Stridhs Molnljus är den typ av svensk textbaserad pojkpop som ännu inte lyckats få fäste i Melodifestivalen trots att Danny, Hov1 och Emil Assergård fått stora hits i den verkliga världen. Jag lär lägga den på min spellista när den släpps, men samtidigt är den här låten så sockersöt att det får mig att tänka på Ted Gärdestads allra mest oskylida kärlekstexter som han spelade in 14-åring.

Nanne Grönvalls Carpool karaoke kommer nästan som en väckarklocka och man vet direkt att det är Nanne, när låten kryddats med så många Nanne-woah att det nästan blir parodi. Det är en väldigt trallig dansbandsrefräng enligt formulär 1A, fyllt med lekfullhet som Nanne gjort till sitt signum, Det blir nästan för banalt vid uppspelningen, men jag ser fram emot scenshowen.

Victor Crones Storm Troubled waters börjar lugnare än Frida Öhrns öppning, men det här kommer igång snyggt under refrängen som är tydlig Avicii-arenapop. Det här lär få med sig arenapubliken.

Ellen Benediktsons och Simon Peyrons Surface är en stämningsfull och snyggt producerad balladduett som börjar till enkelt pianokomp, var och en för sig, innan de tar sticket tillsammans. Och sen går över i refrängen. Det är väldigt tydligt gjort utifrån att Shallow blivit en enorm hit.

Jakob Karlbergs Om du tror att jag saknar dig tar vid efter Stridhs sockersötade romans tar slut och puberteten tagit över. Ett lite poppigare och direktare driv, men jag oroar mig för att falsetterna i refrängen kan bli knepiga på scenen.

Hanna Ferms Brave är Eurovisionpop med härligt kul och oväntade woohoo-inslag i hooken och ladidadida-inslag. Jag tror att de internationella fansen kan gå igång på det här. Det är snyggt och smart utan att bli svårt eller otillgängligt. Jag är dock inte vält av stolen.

Där har vi fått höra alla låtar två gånger. Nu ska jag ta med mig Markus Larsson och spela in tv med honom så ni får höra vad han tycker också.