Melodifestivalklubbens publikundersökning sätter Loreen som solklar favorit i arenan efter genrepet ikväll. Totalt svarade 792 personer:

Loreen – ”Tattoo” 312 röster 39,4%

Smash into pieces  –  ”Six feet under” 161 röster 20,3%

Emil Henrohn –  ”Mera mera mera” 104 röster 13,1%

Kiana – ”Where did you go?” 91 röster 11,5%

Mariette – ”One day” 47 röster 5,9%

Signe & Hjördis – ”Edelweiss” 39 röster 4,9%

Axel Schylström – ”Gorgeous” 38 röster 4,8%

Nej, men nu måste Chris Adam få av sig kepsen så att man ser hans ögon i tv-bilderna. (Jag kastar inte sten i glashus, mina ögon syns när jag är med i tv).

Det här är en av de snyggaste rockakterna jag sett i Melodifestivalen. Ett genomtänkt scennummer som känns futurisitiskt tv-spel eller dystopisk sci-fi-film med Keanu Reeves i huvudrollen.

Smash into pieces har en cool scenshow som sticker ut. Det här känns annorlunda och något som vi inte sett på Melodifestivalens scen tidigare.

Det här är tillräckligt unikt och med en effektiv låt som gör det farligt på lördag. Det skulle faktiskt kunna ta en finalplats till och med.

Det blir liksom inte mer. Han skulle kanske testa att köra kepsen på snedden som en viss bloggskribent gör? Eller sätta den bakochfram? För ögonkontakt är rätt viktigt i tv.

Det är som att kliva in i ett futuristiskt dataspel när Smash into pieces scenografi kommer in på scenen.

Jag har lite svårt för att man aldrig riktigt ser sångaren Chris Adam, eftersom hans ögon hela tiden är i mörker under kepsen.

Det syns också tydligt att varken Benjamin eller Per spelar sina isntrument på riktigt. Musiken är ju förinspelad i Mello så alla med instrument får ju fejkta sitt spelande, men i den här genomsjungningen blir det uppenbart.

Nu är det presskonferens innan repet drar igång och nu ser jag att det inte bara är den hemliga trummisen i Smash into pieces som har sminkat händerna svarta.

Även gitarristen Per Bergquist har sina armar helt svartmålade. Fy så jobbigt att gå runt så. Allt blir ju svart och fläckigt.

Och det är inte bara armarna. Det är hela överkroppen.

Sen kan jag sympatisera lite med snubben bakom masken. Kan inte vara lätt att försöka äta nåt ur chokladfontänen med den där masken på sig.

Och att behöva gå runt med händerna svartmålade hela tiden. Urjobbigt. Man kan hoppas att skådisen, eller frilanstrummisen, som de gömt bakom masken, får hyfsat bra betalt för den här charaden.

Malmö är en av de städer somm i år valt att välkomna artisterna med en kommunfest, så igår bjöds alla in till rådhuset på mingel.

Jag är på väg till Malmö nu, men vår fotograf Jimmy Wixtröm och reporter Stina Dahlgren har försett mig med lite rapporter.

Som att Smash into pieces hemliga trummis Apoc gick runt och delade ut rosor för att folk inte ska tycka att han är läskig.

Själv tycker jag kanske inte att han är läskig så mycket som han är fånig. Hela grejen med ”från yttre rymden” får mig bara att himla med ögonen.

I väntan på att vi ska få se repklipp från de tre sista artisterna den här veckan så fortsätter Schlager-Stina att förse mig med spaningar från Malmö.

Chris Adam och Benjamin Jennebo kom precis ner i hotellets lobby, Chris med et glad rödvin i handen.

– Eftersom jag är en rocker, konstaterade han.

På frågan om Benjamin körde mer barnvänligt blev svaret:

– Du vet inte vad det är i den här flaskan!

Jag får inte riktigt grepp på vad jag ser, men om jag förstår Mello-uppslagsverket Mellopedia korrekt så hänger det ett gäng led-paneler från taket i scenens framkant under Smash into pieces scenshow.

Totalt 107 stycken ska det vara, från scentaket och på den stora plattformen där trummisen placerats.

Känslan är lite dataspel och futuristiskt och gimmicken med den hemliga trummisen som ska kännas mystisk funkar, även om han skulle kunna synas ännu mer i tv-bilderna.