En sann dröm gick igår i uppfyllelse! Jag kunde springa Göteborgsvarvet! Vilken mäktig känsla.

För 10 år sedan skulle jag springa men skadade mig precis innan loppet. För 1 år sedan kunde jag knappt springa 5 km utan att få ont i mitt knä. När stadsmissionen ringde mig i höstas och frågade om jag ville vara deras ambassadör för Göteborgsvarvet så svarade jag ”jag vill inget hellre, men jag måste få hjälp”. Då fick jag kontakt med Tommy på Tingets idrottsskador & osteopati och utan hans hjälp hade jag aldrig klarat detta! Jag är såååå tacksam!

Konditionsmässigt var det faktiskt en ren baggis:-) men efter 18 km hade det kunnat räcka. Mina ben blev sååå tunga så sista 3 km sprang jag på ren vilja.

Första milen av loppet var helt fantastisk! Jag tog det jättelugnt och jag njöt av alla hejarop längs vägen. STORT TACK till alla som hejade och ropade mitt namn!!!

Idag har jag stum som satan i benen, men går med ett leende på läpparna…jag gjorde det!!!

Kramar Annika

Kära vänner!

Den känslan som kommer att infinna sig om jag klarar att ta mig igenom Göteborgsvarvet den 17 maj kommer att vara obeskrivlig!

Det handlar inte om att jag inte har tillräckligt bra kondition. Jag vet att jag orkar! Nej, det handlar om att mina ben och knän ska ”palla” med belastningen som det innebär att springa 2,1 mil…

I höstas kunde jag inte springa 5 km utan att få ont i mitt knä, men efter hjälp från min fantastiska osteopat Tommy så sprang jag idag för första gången 16 km!!! Känner mig överlycklig, men mycket stum i benen.

Om ca 1 månad är det dags. Det pirrar i min mage…ska det gå?

Kram Annika

Hej!

I och med att jag är ambassadör och ska springa Göteborgsvarvet för Stadsmissionen så har jag fått mer insyn i verksamheten, och det är en helt fantastisk verksamhet!

Det har verkligen fått mig att tänka till och att faktiskt du och jag kan göra en skillnad i andra människors liv!
Därför ska jag idag lämna julklappar till stadsmissionen och vill med det göra någon annan människa lite gladare på julafton…

Kram Annika

Vänner!

Idag har jag haft möte med Anette på Stadsmissionen, som jag ska springa Göteborgsvarvet för!

Det var ett mycket känslosamt möte där Anette berättade om deras fantastiska verksamhet, men även hur många i samhället far illa.
Jag fick bl.a se ett filmklipp om en pojke som vaknar upp i sitt hem fyllt med spritflaskor och en avdäckad förälder i soffan. Han sätter sig i soffan och sätter på tv:n och man hör ”God jul allihopa! Ta någon du håller nära i handen…”
Åh, då brast det för mig! Tårarna bara rann och jag blev så berörd…

Tänk vad många barn och ungdomar det finns som far illa och inte själva kan påverka sin situation och tänk vad dåligt samvete man får när man själv gnäller över småsaker.
Glöm aldrig att vara tacksam för det du har!

Kram Annika