Häromdan satt jag framför kameran och blev intervjuad om Silicon Valley av filmskaparen Viktor Petrovski, som gör dokumentär om svenska superentreprenörerna Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Poyua och deras inspirerade väg mot ett miljardimperium – företaget Serendipity.

“De är näringslivets Zlatan”, säger regissören Viktor Petrovski (skapare till dokumentären om ABBA), som följt killarna i två år. Och ja, storyn är kittlande. Ett par flyktingkillar som tar sig upp och fram, flyttar in i flotta kontor på Stureplan nu har ögonen på Silicon Valley.

Ska bli spännande att se dokumentären om Serendipity-killarna när den är klar för visning någon gång i höst.
Serendipity betyder ungerfär ”en lycklig slump”, förresten. Men det är mer än en lycklig slump som ligger bakom Ashkan Poyuas och Saeid Esmaeilzadehs framgångssaga. Det är jag helt säker på.

Jag träffar ofta människor i mitt jobb som vill revolutionera det ena eller det andra. Med nya ideér och digitalt tänk vill de ruska om en gammal invand bransch, visa att de kan bättre och i bästa fall sno en fet bit av markanden.
Airbnb, Uber, Facebook och Amazon är exempel på företag som lyckats.
Idag träffade jag de svenska killarna bakom startupen Verbling, ett företag som vill revolutionera språkundervisningsbranschen. Via nätet kopplar de ihop språklärare med språkstudenter över hela världen och har redan en halv miljon registrerade studenter.

Hade jag suttit på ett traditionellt språkundervisningsföretag hade jag blivit lite orolig. Medan företrädare för start-ups ofta pratar om hur paranoida de är (det är en positiv egenskap här i Silicon Valley), verkar många ledare för traditionella företag inte ha ett uns av oro i kroppen.

Allting flyttar online, så varför skulle inte spårkundervisningen göra det? Idag är det bara en pyttedel av företagen som säljer språkundervisning som erbjuder online-lektioner: Tre procent. Grundarna till Verbling får något vått i blicken när de presenterar siffrorna.

Kanske tänker språkskolorna att det inte finns något som kan hota deras ställning? Att studenter alltid behöver en lärare – lajv i rummet.
Men det är lite som att säga att journalistiken behöver papperstidningen. Mediebranschen vadar redan igenom sitt stålbad och fastän papperstidningen fortfarande bär kostnaderna på de flesta håll är mediehusen med kass digital strategi dödsdömda.

Den största online-plattformen för spårkundervisning idag är TutorGroup med bas i Asien.
Wow, tänker ni. Vilka visionärer. De fattade tidigt var som var på gång.
Men riktigt så var det inte. Det som fick TutorGroup att gå online var utbrottet av sjukdomen SARS i Asien 2003. När det stod klart att det inte var sunt att samla 30 personer i ett rum för undervisning – risken för att viruset ska spridas är för stor – startade TutorGroup sina online-kurser.

Men det handlade alltså inte om att de var framsynta. De var först när hotet om överlevnad slickade dem i nacken som de agerade.

Det vore ju bra om andra branscher som står inför digitaliseringen inte behöver dödliga virus för att reagera.

Jag tappade bort min femåring i New Yorks tunnelbana. Skräckscenario för vilken förälder som helst. Det gick ursnabbt. Trångt och knuffigt på perrongen på 34-gatan i rusningstid. Plötsligt står femåringen bakom en stängd tunnelbanedörr, jag har hamnat utanför på perrongen. Jag bankar på rutan när vagnen gnisslar iväg skriker till folk där inne att hjälpa min son av vid nästa hållplats. Jag kommer efter – så fort jag bara kan! Femåringen ser ut som en skräckslagen minivariant av spökfiguren i målningen “Skriet” när han försvinner ur mitt synfält.

Idag finns en uppsjö av spårningsverktyg för föräldrar som vill hålla koll på sina barn. Jag skriver om ett av det senaste – Child Angel – ett övervakningsarmband för barn här.

I min historia hade det knappast funkat med en gps-sändare fäst på sonen. Det här hände för många år sen, men fortfarande är det svårt att få uppkoppling i New Yorks tunnelbana.

Det känns som det tar minst 20 minuter innan nästa t-banetåg kommer och oron skaver. När mitt tåg äntligen rullar in på nästa perrong står femåringen där och ser nöjd och glad ut, omringad av fem vuxna. Alla fem har gått av vagnen för att försäkra sig om att mor och son återförenas.

Skräckupplevelsen byttes i ett huj mot känslan av att människor vill väl, till och med stressade newyorkare i rusningstid.

Det här känns betydligt tryggare än ett fungerande övervakningsarmband. Och dessutom – det intensiva lyckoruset över återföreningen hade gått helt bort om jag hela tiden vetat att han var safe. Det vore synd.  För alla moments när man fattar vad som verkligen räknas i livet är bra moments.