Jag tappade bort min femåring i New Yorks tunnelbana. Skräckscenario för vilken förälder som helst. Det gick ursnabbt. Trångt och knuffigt på perrongen på 34-gatan i rusningstid. Plötsligt står femåringen bakom en stängd tunnelbanedörr, jag har hamnat utanför på perrongen. Jag bankar på rutan när vagnen gnisslar iväg skriker till folk där inne att hjälpa min son av vid nästa hållplats. Jag kommer efter – så fort jag bara kan! Femåringen ser ut som en skräckslagen minivariant av spökfiguren i målningen “Skriet” när han försvinner ur mitt synfält.

Idag finns en uppsjö av spårningsverktyg för föräldrar som vill hålla koll på sina barn. Jag skriver om ett av det senaste – Child Angel – ett övervakningsarmband för barn här.

I min historia hade det knappast funkat med en gps-sändare fäst på sonen. Det här hände för många år sen, men fortfarande är det svårt att få uppkoppling i New Yorks tunnelbana.

Det känns som det tar minst 20 minuter innan nästa t-banetåg kommer och oron skaver. När mitt tåg äntligen rullar in på nästa perrong står femåringen där och ser nöjd och glad ut, omringad av fem vuxna. Alla fem har gått av vagnen för att försäkra sig om att mor och son återförenas.

Skräckupplevelsen byttes i ett huj mot känslan av att människor vill väl, till och med stressade newyorkare i rusningstid.

Det här känns betydligt tryggare än ett fungerande övervakningsarmband. Och dessutom – det intensiva lyckoruset över återföreningen hade gått helt bort om jag hela tiden vetat att han var safe. Det vore synd.  För alla moments när man fattar vad som verkligen räknas i livet är bra moments.