Jag ska skriva om något jag inte förstår: Hur datorer kan lära sig saker av sig själva. Det låter omöjligt att en maskin ska kunna tänka och dra slutsatser. Eller? Begreppen som snurrar är AI (artificial intelligence), deep learning och machine learning. Jag har träffat en forskare på Stanford som påstår att datorer kan lära sig att avgöra om jag är gay eller straight – bara genom att analysera ett foto som jag lagt upp på min sociala medier-profil. Låter helt sjukt. Och vad får det för konsekvenser? Eftersom jag inte fattar tar jag experten till hjälp. Marcin de Kaminski, nätforskare och analytiker som jobbar på Sida.

Första frågan kommer helt oväntat.

”Gillar du S&M?”

Efter nekande svar förklarar han att de borde köra till en butik han känner till. Där ska hon prova bondagekläder och han bedöma vad som passar henne bäst.  ”Gillar du läder?” Trots att han måste fatta att frågorna får henne att vilja krypa ur skinnet och försvinna på stört fortsätter han.

Jag sitter mitt emot en ung entreprenör. Hon pratar om en man som hon såg upp till och beundrade. En höjdare i techvärlden. Som startupfolk var hon och hennes team enormt stolta över att en erfaren entreprenör och investerare ville kliva ombord och bli deras rådgivare. Han hade flugit in till mötet i San Francisco, men allt gick alltså över styr när hon – som grundare – och höjdaren avslutade dagen med en kopp te på ett café.

Sexismen i Silicon Valley intresserar mig. Den är fascinerande på ett motbjudande sätt. Om och om igen hör jag historier om hur kvinnor i dalen behandlas – och det känns så gammalt och unket. Mina föreställningar om det nytänkande, innovativa techfolket får sig en rejäl käftsmäll. Det är samma grabb-klubb som styr här som i traditionella branscher. Och brudarna får anpassa sig.

Marissa och Sheryl finns såklart att ta till som alibi. Kvinnorna med kändisstatus som går under förnamn. Som prinsessan Diana. Eller Carola.

Marissa Mayer basar över Yahoo, Sheryl Sandberg är höjdare på Facebook. Den sistnämnda har skrivit boken ”Lean In”. Boken irriterar mig en smula. Den går ut på att uppmuntra kvinnor att bli mer framåtlutade, att ta för sig mer och förstå sitt värde. Bra uppmaningar alltihop. Men var är råden till männen?

De skulle kunna låta ungefär såhär: Kliv åt sidan. Släpp fram kvinnorna. För hey, nu har de tränat sig på att bli mer framåtlutade, men det verkar inte räcka.

Statistiken visar att riskkapitalföretag som har en enda kvinnlig partner satsar i dubbelt så många företag med kvinnliga grundare som andra investerare. En kvinna i rätt position kan alltså göra skillnad.

Entreprenören berättar om sitt nätverk av kvinnor i Silicon Valley som driver företag. De delar med sig, ”share notes”, som hon säger.

”Vilka investerare är kukhuven och vilka är bra? Många av oss har en mental karta i huvet. Vi vet vem vi kan jobba med och vilka vi måste undvika”.

Hon pratar om att hitta bundsförvanter i ”evolved men”, alltså dom som har nått en viss mognadsnivå och ser att det finns strukturella problem. Nästan alla håller med om att något måste göras för att förbättra kvinnorepresentationen, men många snackar bara tomt, vissa fattar på riktigt.

”Det känns för jävlig, jag blev någon jag inte brukar vara. Jag sa inte ifrån. Skrattade bara bort allt det där om bondage”, säger hon.

När hon nyligen drog igång en ny startup valde hon att undvika rådgivare. Hon känner folk  i S&M-mannens nätverk. Andra mäktiga män. Hon har lust att berätta för dom, riva av historien och avslöja honom som skitstövel.

”Men…det är trassligt. Jag är rädd för en backlash. Törs bara inte”.

Sexhundra dollar. Alltså över 5000 spänn. Det är mycket pengar – och just så mycket som VR-headsetet Oculus Rift kostar. Nästa måndag börjar de skeppas ut till kunder som förbeställt. Det dröjer ytterligare några veckor innan tv-glasögonen ligger på butiksdiskarna.

Jag testade Oculus Rift på spelutvecklar-mässan GDC här i San Francisco. Fick kliva in i ett ljudisolerat och kallt rum. Oculus har en snyggdesignad svart mässmonter. Påminner mig om looken för Uber. Manlig. Hård. Tuff.

”Jag kan inte ett skit om gaiming, har knappt hållit i en controller”, varnar jag demokillen när jag trär på mig VR-glasögonen.

När jag är inlåst bakom jättebrillorna försöker han hjälpa mig med controllern som ska fästas på handen. Jag ser ingenting. Fattar inte vart han vill att mina fingrar och tummar ska ta vägen.

”Ehe, I´m sorry….I don´t get this”.

Killen låter uppmuntrande och får till slut på mig handcontrollern.

Jag ska alltså spela basket. Är tydligen stjärnan på plan. För när spelet börjar hurrar hela läktaren och alla tittar på mig. Jag står mitt i en helt ny verklighet.

”Det är bara att greppa bollen och skjuta”, hör jag demokillen säga.

Jag tittar ner och ser en boll. Sträcker fram handen och försöker ta tag i den. Förvånat ser jag att min hand är svart, och det känns lite märkligt. I alla år har jag bara sett mina egna liljevita händer.

”It´s NBA, you know”, säger demokillen.

Just det. Svarta killar i amerikanska ligan är bäst på basket.

Efter lite fipplande med controllern fattar jag hur man ska greppa bollen med en virituell hand och jag  börjar puckla på basketkorgen. Det går riktigt bra och publiken jublar.

Ska bli oerhört spännande att se hur publiken tar emot Oculus Rift. Måste säga att VR-upplevelsen när det gällde det här spelet var..sådär. Mycket mer spännande när en haj försökte käka upp mig när jag var iklädd Playstations VR-set häromdan. Bättre grafik, bättre story. Men jag testade bara ett spel hos Oculus.

Kolla min upplevelse här.

Träffade Shuhei Yoshidas som basar över Sonys World Wide Studios och är en VR- guru. Det handlade om en sån där junket, där journalister står på kö och får tio minuter var med honom. Samtidigt som en PR-människa sitter bredvid och tar anteckningar om vad man pratar om. Extremt osexigt om du frågar mig.

Hursomhelst, man försöker sitt bästa för att få något matnyttigt ur sina tio minuter.

Jag siktade in mig på att snacka om vad som kommer att hända om vi har mycket skönare upplevelser inuti våra VR-set än i verkliga livet? Varför sitta hemma och glo i novembermörkret i Sverige om man kan trä en VR-mask över näsan och – vips! – befinna sig på en skön, solig strand i Thailand? Varför gå på en dålig konsert i Örebro när man kan sitta i knät på sin favorit-artist i Madison Square Garden?

På frågan om vad som händer när VR erbjuder mycket mer spännande, exalterande upplevelser än verkliga livet svarade Shuhei Yoshida att det finns en risk för ”beroende” av VR.

Är inte det ett väldigt starkt uttalande från en Sony-höjdare? Jag menar, när tobaksindustrin levererade bereondeframkallande produkter gick det inte så bra, huh?

Ska skriva mer om det här imorron.

Igår annonserade Sony att deras VR-headset landar på försäljningsdiskar över hela världen i oktober. Prislappen ligger på runt 3.500 kronor.

Jag sprang runt på Playstations stora VR-event på Metreon där det mesta ett VR-set kan användas till demonstrerades. 

Mycket är facsinerande, även för en sån som mig. Jag har varit motsträvig. Det tar emot att  låsa in sig i sin egen värld bakom enorma tv-glasögon. Det är helt enkelt ett snäpp för nördigt. Och ser töntigt ut. Skärmen sitter bokstavligen klistrad över ansiktet och tekniken lurar hjärnan att tro att du transporterats rakt in i en ny värld. I den stora Playstationlokalen sitter folk vid demostationerna med ansiktet begravda i jättebrillor, helt inne i sina egna virituella upplevelser. De vevar med händerna, lyfter på hakan, snor runt med huvudet, fnittrar och tjuter.

Virtual reality-racet når sin kulmen i år. Sonys konkurrenter ligger steget före. Facebookägda Oculus Rift släpper sitt set om ett par veckor och HTC kommer ut med sin produkt i april.

Att VR-headseten kommer användas till mycket mer än bara gaiming är helt klart. Olika typer av VR-glasögon, med tillhörande spel och appar kommer att ha sålts till ett värde av 120 miljarder dollar inom fem år, spår analysföretagen.

Resebranschen kommer få konkurrens av virtual reality, tror Sonys Javier Fernandez, en utvecklare som demonstrerade den senaste uppdateringen av mediespelaren som via 360 film kan transportera dig till en solig strand i Thailand eller en hög bergstopp.

– Vi kommer inte behöva resa mer. Det här är mycket billigare, ler han.

Med hjälp av 360-kameror, som redan idag ligger på ett överkomligt pris kan semesterminnena snart återupplevas på ett närmare sätt. Eller så spelar man in en film och skickar hem – och får dem där hemma att känna att de nästan är där, på plats.

Här är min filmrapport från 360-båset.

Iförd jätteglasögonen går jag på klassisk koncert i demobådet bredvid.

En av världens mest kända violinister står några meter framför mig och allt känns verkligt.  

– Vi kommer säkert köpa VR- koncertbiljetter till favoritartistens spelning framöver, säger Sonys Ken Inagaki, som varit med och designat koncertupplevelsen.

Här är en filmrapport från hans demobås.

Kulturupplevelser är ett annat område där det finns enorma möjligheter för VR-tekniken. Metropoitan Museum i New York, ett av världens störta konstmuseum, har redan planer på att använda VR-teknik för att människor från alla världens hörn ska kunna besöka Mets utställningar – utan att sätta sin fot i New York.

Jag testar vidare. Behöver du bara en adrenalinkick fungerar VR-Worlds bra.

Chefsutvecklare Thomas Edward Handley kallar spelet ett bra intro till virtual reality-världen. I kittet finns upplevelser som inte kräver interaktion, det handlar bara om att hänga med. Jag sänks ner i en bur lång ner under havsytan. Från början simmar vackra fiskar förbi, allt är lungt och skönt. Men såklart dyker en ilsken haj upp och börjar tugga på buren. Sylvassa hajtänder är alldeles för nära och jag tjuter högt och vill egentligen bara riva av mig tv-glasögonen. Så läskigt är det faktiskt. Utanför hörlurarna hör jag åskådare skratta högt åt min skräckupplevelse. Så snabbt gick det att bli en engagerad VR-nörd.

Idag blev jag eskorterad ut från LinkedIns kontor på Howard Street. Av en PR-människa.

Hade träffat en kille som jobbar på LinkedIn och frågade om han hade lust att snacka mer, visa mig kontoret. För mig känns det värdefullt att bara få sätta en fot på ett av de stora Silicon Valley-företagen. Hur ser det ut? Vad är det för vibb?

Det slutade alltså inte så bra. Vi stötte på PR-folk under rundvandringen. Killen blev nervös och var plötsligt inte intresserad av att prata. PR-kvinnan som skötte utvisningen gjorde det såklart proffsigt, men med ett påklistrat leende. Hon följde mig ner i hissen, ut genom spärrarna och förklarade för vakten i lobbyn att jag skulle gå nu.

Jag fattar såklart att stora företag (det handlar inte bara om Silicon Valley-jättar) är måna om bilden – och har all rätt att strunta i varenda intervjuförfrågan. Det går inte att kräva att de ska släppa en nyfiken reporter innanför tröskeln. Men under mina månader här i San Francisco tycker jag att det finns något som känns osunt. Bilden av det sköna, relaxade tech-företaget med sackosäcksfyllda, lekfulla arbetsmiljöer och ledig dresscode får en törn.

För folk är oroliga för att snacka – att säga något alls om företaget de jobbar på.

Det finns en klausul i amerikanska anställningskontrakt som kallas At-Will. Jag tror den är en stor bov i det här dramat. At-Will-klausulen betyder ungefär: Vi kan sparka dig när vi vill för vilken anledning som helst. Och du får gå samma dag – utan lön.

Såklart håller sig folk undan risken att skapa en ”anledning”. En kompis på Google visar mig ett foto hon tagit på Google-bussen. Hon åker med den varje dag ut till dalen. På bilden syns protestanter med plakat som  förklarar att Google borde dra åt helvete. De väntar på henne och andra Google-anställda utanför busshållplatsen. Fotot är tagit inifrån bussen. När jag frågar om jag kan få använda bilden blir det nej. För riskabelt om det kommer fram att hon skickat bilden till en reporter.

En annan kille jag snackar med om företagskulturen på Dropbox förklarar om och om igen att han inte får prata som företagets representant. Men han pratar i alla fall. Och han säger inget negativt – tvärtom. Men ändå djupt orolig för att citeras.

En tjej på Yelp twittrade om att företaget betalade så låga löner att det inte fanns en chans att överleva i San Francisco. Precis som hon själv förutspådde i nästa tweet fick hon sparken nästa dag.

Mina San Francisco-kompisar rycker på axlarna och säger att tjejen var uppenbart korkad, att hon inte skaffat sig ett nytt jobb innan hon kritiserar sin arbetsgivare för låga löner.

Jag protesterar och undrar varför man inte ska få klaga på lönen utan att  att få sparken? Och vet samtidigt att jag framstår som naivt svensk i deras ögon. Jag jobbar i arbetslivets skyddade verkstad, utan At-Will-klausuler.

Om At-Will-rädslan gör att folk inte vill prata med reportrar är en sak. Men hur funkar det i det egna teamen? Vågar man tala om för chefen att han tänker fel? Höja rösten när man har en idé som går mot ledningens? Gynnar At-Will-kulturen verkligen innovativt tänk och skapar den konstruktivt driv?

Nu önskar jag bara intensivt att killen på LinkedIn inte fick sparken i eftermiddags.

Facebook får hård kritik för att inte göra tillräckligt.

Mobbning, hot och hat sprids i flödena och Facebook agerar lamt – ofta inte alls. Skitsnacket, rasismen och sexismen får stanna kvar trots att protesterna haglar.

Jag följer den svenska debatten från USA. Skillnaden i synen på yttrandefrihet och Facebooks ansvar blir oerhört tydlig. Åker ut till Berkely University på andra sidan vattnet och träffar  neuroforskaren och empatiexperten Emiliana Simon-Thomas, som ingår i Facebooks empati-team (japp, det finns ett sådant).

– Facebook vill inte agera polis och bestämma vad som är rätt och fel. Istället vill vi hjälpa människor att själva reda ut konflikterna, säger hon.

Facebooks respons till upprörda användare är hårddraget och enkelt: Sköt problemen själva!

Under de senaste åren har Facebook anlitat och anställt allt fler psykologer, etikforskare och beteendeexperter som ska hjälpa facebook-användarna att uppträda empatiskt och ansvarsfullt.

– När folk kränks och upprörs av inlägg vill vi ge dem verktygen att kommunicera så inläggen kan försvinna, säger Emiliana Simon-Thomas.

Facebook värjer sig för rollen som domare. I vissa fall som strider mot användarvillkoren – det kan handla om pornografi, terrropropaganda eller vapenförsäljning (och av någon obegriplig anledning amingsbilder) – griper Facebook in och suddar ut. Men det finns också exempel på hur grova påhopp får ligga kvar – och inte klassas som övertramp av Facebook.

Jag berättar om rubrikerna hemma i Sverige. Hur största dagstidningen på första sidan krävt att Facebook ska ta ansvar för att rensa bort hat och hot.

– Det är inte Facebooks uppgift. De vill att svenskar själva ska ta hand om andra svenskar som publicerar upprörande inlägg, säger Emiliana Simon-Thomas.

Hon är inte anställd av Facebook, utan anlitad som expert. Därför kan hon inte svara på varför inlägg som uppenbarligen strider mot Facebooks egna användarvillkor ändå får ligga kvar.

Men hon berättar om vad hon och hennes team gör på Facebook.

För några år sedan rullade Facebook ut en lathund till folk som rapporterar upprörande bilder på plattformen. Det rör sig ofta om enkla problem.

– Istället för att vända sig till sin facebook-kompis som laddat upp ett osmickrande foto på dig, så rapporterades fotot och problemet hamnar i knät på Facebook, säger Emiliana Simon-Thomas.

Facebook uppmanar anmälaren att själv ta tag i problemet. Först svara på en rad frågor: Finns du själv med på fotot? Varför gillar du inte fotot?

När man har klickat i sina svar dyker ett skräddarsytt meddelande upp, utformat efter alla konstens regler för hur konstruktiv kritik ska låta.

“Hej, det här fotot är lite genant för mej. Jag skulle föredra att mina vänner inte ser det på Facebook. Kan du snälla ta bort det?”

Anmälaren kan själv välja att skicka meddelandet till den som laddat upp fotot. De trevligt utformade meddelandena har tagit skruv. 85 procent av användarna som fick veta att fotot inte var önskvärt plockade ner det.

– Facebook är ute ur ekvationen. Användarna pratar direkt med varandra och det ger resultat, säger Emiliana Simon-Thomas.

– Men ni satt med i bakgrunden, som en slags osynligt terapeut?, säger jag.

Emiliana Simon-Thomas svarar att hon och hennes team, som utformade lösningen, inte ser sig som terapeuter. Men att de ständigt funderar på hur Facebook kan främja konstruktiv viral kommunikation.

Andra vanliga konflikter på Facebook handlar om inlägg som är kränkande för en, men humoristiska för en annan.

– Humor är en svår nöt för Facebook. De vill absolut inte plocka ner inlägg som kan klassas som humor och satir, säger Emiliana Simon-Thomas.

Facebook har intervjuat användare som blivit anmälda för kränkande inlägg. Frågan löd: Vad tänkte du när du la upp den här posten? 15 procent svarade att inlägget skrevs för att uppröra eller skapa konflikt. Resten förklarade till exempel att de ville vara roliga eller bara ville dela något intressant. Intentionen var inte alls att kränka någon annan. När de fick veta att andra reagerat negativt var de ofta villiga att ta bort inlägget.

Emiliana Simon-Thomas tror också att de nya känsloknapparna på Facebook är värdefulla. Hon har själv varit med och utformat de gulliga figurerna.

– Idag kan du inte bara tala om att du “gillar”. Inlägg kan kommenteras med en ledsen emoji eller en arg. Ser du att andra reagerar negativt på det du skriver kanske du tänker till och ändrar, säger Emiliana Simon-Thomas.

Arbetet Facebook gör för att hjälpa människor att kommunicera bättre viralt är intressant. Till och med beundransvärt.

Men något säger mig att råbarkade sexister, rasister och andra hatare inte självmant kommer att plocka bort foton och inlägg för att vi ber snällt eller pepprar deras kommentarer fulla med arga och ledsna emoji-figurer.

Det som finns kvar att göra för människor som drabbas av grovt hat på Facebook är att polisanmäla. Gör det.