Veckans snackis i Silicon Valley-kretsar är bråket mellan skvallersajten Gawker, muskelknippet Hulk Hogan och techmiljardären och PayPal-grundaren Peter Thiel.

Det visar sig att Thiel, som hatar-hatar-hatar Gawker som gjort feta skandalrubriker på hans eget och Silicon Valley-kompisarnas privatliv, i smyg har backat Hulk Hogan, som också har en konflikt med skvallerblaskan (de släppte en sexfilm med honom).

Målet för techmiljardären Thiel är att få Gawker att gå i konkurs. Att hjälpa Hulk Hogan att stämma skvallersajten på 140 miljoner är en del i den strategin.

Eftersom både mediebranchen och techbranschen älskar att prata om sig själva exploderade det i mina flöden.

Diskussionen vidgades snart till att handla om vad som händer om techeliten använder sina djupa plånböcker för att krossa mediesajter de inte gillar?

Att Gawker tar på sig rollen som publicist och maktgranskare kan man fnissa eller fnysa åt. Sajten lever på skandalrubriker och fick massiv kritik när de outade Peter Thiel, fastän techmiljardären själv inte var öppen med sin sexuella läggning. Men Gawker-grundaren Nick Denton har ändå en poäng när han varnar Thiel och andra techmiljardärer för att försöka stoppa medierna.

”Samhället är redan kritisk till miljärdärsklassens makt, till koncentrationen av rikedom i Silicon Valley och techföretagens inflytande över medierna”, skriver han i ett öppet brev till Peter Thiel.

Och i något som nästan liknar en vädjan (typ: ”sparka inte mer, jag ligger redan”):

”Peter, det här är vrickat. Även om du lyckas driva Gawker media i konkurs, ruinera skribenter du inte gillar, och mig, tänk på vad det kommer att betyda.”

Publicister har gett sig in i diskussionen. Ingen försvarar Gawkers värsta skandalrubriker, men Vox skriver att Thiels tilltag är farligt: ”Hans vapen är inte lagen – utan pengar”. Och Guardian menar att techföretagens höjdare som predikar om att informationen ska flöda fritt själva blockar medierna från att rapportera om dem – med hjälp av pengar .

Politiker har vant sig vid mediernas granskning, också när det gäller privatliv. Inför en presidentvalskampanj vänds det på varenda sten, uttalanden och misstag från 20 år tillbaka tas upp och nagelfars.

Idag har techmiljardärer och stora techföretag minst lika stort inflytande på samhällsutvecklingen som politiker. Men insynen för medierna är i stort sett noll.

Som Silicon Valley-reporter har jag ofta varit frustrerad över hur svårt det är att få access. Okey, nu är jag inte från Wired, Wall Street Journal eller New York Times utan från en liten oviktig sajt i Skandinavien, men ändå? Har i stort sett slutat skicka frågor till Facebooks pressavdelning. Det är ingen som svarar på ifrågasättande av policys. På sin höjd får man hålla till godo med en länk till ett pressmeddelande eller en blogg.

När jag efter flera månaders mejlkonversation fram och tillbaka äntligen skulle få en intervju med en höjdare på Fitbit krävdes en telefonkonferens med tre PR-personer från kontoren i Stockholm, London och Silicon Valley där jag skulle redogöra för frågor och vinkel innan det blev grönt ljus.

En annan gång blev jag utkörd från Linkedins huvudkontor när jag rundat PR-avdelningen och fått en intervju med en anställd där.

När jag skulle besöka Silicon Valley-darlingen Slack och frågade om jag fick ta med mig en fotograf blev svaret nej. Fastän det handlade om ett snällt, småfjäskigt reportage som visade hur populära Slack är just nu. Presspersonen ville att jag skulle referera till henne som en ”talesperson för Slack”. Där gick gränsen. Någon måste väl stå för något, tyckte jag.

På stora Google-konferensen I/O finns mängder med kunniga googlare som presenterar senaste nyheterna. Men ingen får säga något till mig ”on the record”. Isåfall måste pressavdelningen kopplas in. Presspersonerna som finns där rent fysiskt pratar gärna, men jag får inte skriva vem jag pratar med. Såkart känner man sig bakbunden.

På de stora techeventen utgörs mediekåren ofta av techjournalister, som mest är intresserade av nya gadgets och innovationer. Var är samhällsjournalisterna? Dessutom är techjournalisterna beroende av att få plats på nästa event – de bevakar branschen år ut och år in. Att skriva kritiskt och göra sig ovän med pr-folket är att skjuta sig själv i foten och inte bli inbjuden igen.

Jag säger som Bamse: Är man stark måste man vara snäll. Inte slå granskare (det gäller även skvallergranskare) i huvudet med feta plånböcker. Åtminstone inte i hemlighet. Stå för det isåfall.