Dag två. Google I/O. Jätteutvecklarkonferensen i Mountain View med 7000 deltagare.

Jag har suttit med på en mäktig keynote och rad demo-sessioner. Lyssnat på googlers som entusiastiskt presenterar sina senaste nyheter. Det är presentationer med snygga, snabbklippta videor, applåder, åhhh-ande och jubel. Snack om hur ”powerful!” en ny uppdatering är, hur ”exciting!” det är att en app kan ladda mycket snabbare och ”amazing!” att en digital assistent är så smart.

Jag har inget problem med att folk är entusiastiska över sitt jobb, men det känns lite…futtigt.

När Google-vd:n Sundar Pichai klev upp på scenen i onsdags för att hålla sin keynote, som Silicon Valley hade ältat och spekulerat om i dagar, säger han med emfas att han Google vill hjälpa folk att uträtta allt de vill i ”sin egen värld”.

Här är några exempel från keynoten på hur Google löst problem för människor: Istället för att knappa in dina egna svar i chatten kan Googles intelligenta assistent ge tips om hur du ska svara. Det är bara att klicka på svaret som passar bäst när kompisen skickar en bild på sin hund tillexempel:

 

Det är trist och segt att ladda ner en app – så nu behöver du inte göra det, utan kan använda den ändå genom Googles nya service Instant Apps. Dessutom har utvecklarna löst problemet med att kunna chatta nyanserat. Nu kan du mixtra med pratbubblorna i nya appen Allo. Stora pratbubblor (betyder att du skriker) eller små pratbubblor (betyder att du viskar).

Och Googles intelligenta assistent har blivit så intelligent att den själv bokar bord på stans bästa indier om den vet att  du är sugen curry.

I en av de svarta bussarna, med säten som luktar nytt läder, skyfflas  reportrar mellan festivalparken och Googles campus. Jag får en plats bredvid googlaren Andrew och vi börjar snacka.

Jag vill inte framstå som en neggig reporter, men säger vad jag tycker:  Nyheterna som presenteras på keynoten här ute i Mountain View passar utmärkt för uppkopplade, välbärgade människor med fulltecknade kalendrar och busy liv. De bor i storstan och drar nytta av en uppsjö av digitala tjänster. Som att få hjälp av Google-assistenten att hitta rätt restaurang, till exempel. 

Hemma i Ulricehamn, där jag växte upp, kunde man välja mellan kinessyltan, några pizzerior och, om det skulle vara fint, Stadshotellet. Spelar ingen roll hur AI-intelligent en digital assistent är – den kommer inte hitta någon restaurang som uppfyller mitt begär efter indisk mat.

 

Med risk för dålig stämning säger jag till Andrew att Silicon Valley verkar utveckla produkter som passar Silicon Valley-människor. Och ärligt talat Andrew, även om ni styr världen så är ni inte så många.

Andrew säger att han och andra googlare är medvetna om problemet, att det finns risk för en bubblamentalitet i  Silicon Valley. Ett krux är att googlarna testar sina nya produkter på sig själva först, berättar han. Det kallas “dog fooding” och googlare från andra avdelningar får ge kollegorna feedback.

Fegt, tycker jag. Det är klart de gillar allt som kollegorna med exakt samma livsstil har hittat på. Men testa den intelligenta, restaurangbokande digitala assistenten på ulricehamnare. Det blir tufft, förklarar jag för Andrew. Feedbacken blir en helt annan: “Vad ska det här vara bra för? Helt värdelöst. Korkat.”

Idag går nästan 80 procent av investeringar i nya amerikanska startups till några få välbefolkade stater med vibrerade storstäder  – Kalifornien, New York och Massachusetts. När utvecklare har fokus på att lösa problem i sina egna uppkopplade storstadsliv skapas tjänster som Uber, Instacart och Tinder. Vem satsar på att lösa alla andras vardagsbekymmer?

Dessutom kommer ideérna från utvecklarna i Silicon Valley – självkörande bilar, robotar och innovativa digitala tjänster – skapa stora bekymmer för mängder av människor. De kommer inte ha jobben kvar i “sin egen värld”. Så hur löser vi det?

Inte genom att skrika av frustration med jättestora pratbubblor i appen Allo i alla fall.