En läsares kärleksförklaring till silly season

Det kom ett mejl…

Och vi vet, just det här inlägget handlar inte alls om nåra heta transfers eller galna rykten. Men det är så pass bra och träffande att vi ändå vill trycka in det här, kära sillyälskare.

Här är en kärleksförklaring från en läsare till fenomenet silly season.

Känner DU igen dig? Diskutera i kommentatorsfältet här nedan!

/PeO Larsson

Uppdatera… uppdatera… uppdatera…

 Jag ger efter för det där begäret, nöjer mig inte längre med att köpa tidningen för att uppdatera mig en gång om dagen. Jag måste veta direkt, jag måste veta var, vem och när. Twitter, Instagram, bloggar, ITK.

Jag vill känna mig aktiv i processen, diskutera rykten och dela med mig.

Det konstanta skrollande genom tabloidernas kaos, en trasig längtan som försöker tapetseras med lögner i spaltmeter.

Jag vaknar upp med ett begär efter mer, efter något nytt, något fräscht. Jag knappar mig in på hemsidorna jag sedan länge har favoritmarkerat. Hungrig efter dagens skörd, en frukt som fram tills nu bara nästan varit mogen men som nu är redo att plockas och läggas ned i korgen tillsammans med dem andra.

Jag lusläser texter som publicerats och rankar informationen efter trovärdighet, det är eländig information med dåliga eller inga källor och det är förvrängda citat.

Jag är en del av något som jag samtidigt inte alls är en del av, mina verkliga känslors ljus kommer aldrig att skina på spelarnas svettiga ansikten så som deras ljus lyser på mitt.

Och diskussionerna vi har, sorgen jag känner och glädjen jag upplever kommer aldrig att nå in i klubbarnas pampiga konferensrum.

 Ändå sitter vi här, tillsammans, och suktar efter mer. Medvetna om att skådespelet vi deltar i är en lögn, och trots att vi är medvetna om att det är teater (eller kanske på grund av?) så fortsätter vi att delta. Egenskapen kritik finns ju, jag kan tillochmed se den här mellan mig och skärmen och den säger tydligt: ”Det är trams det här, alltsammans!”. Men vi väljer att stanna kvar, för dramat lever ju inom oss. När vi vaknar, när vi äter, när vi arbetar kanske till och med när vi älskar.

 Vi kan inte stoppa det, bara välja att inte medverka. Men när allt kommer omkring är det svårt att ignorera de starka känslor som vi får av att titta in genom fönstret och känna det härliga, varma och underhållningsrika lukten av gemenskap.

 Vänliga hälsningar

Alexander Konstantis