Att det stormar i Valencia är ju egentligen inget nytt utan snarare någon form av normalläge.

Likväl så är det som, här och nu, pågår i apelsinstaden något utöver det vanliga. Något som fått Valenciasupportrar att fråga sig vad som egentligen hänt med deras älskade klubb.

Nej, det är inget nytt, rött och Malaysiakompatibelt drakemblem a la Cardiff eller ett energidrycksnamnbyte a la Salzburg och Leipzig.

Det ägaren Peter Lim och hans entourage bedriver för tillfället i Valencia är helt enkelt ren och skär sportslig vanskötsel.

För det börjar bli mer och mer svårt att kalla det något annat.

Den så kallade ”vanskötseln” har ju egentligen redan pågått i perioder tidigare under Peter Lims ägarskap. Men känslan är att allt kulminerat under en extra stormig, nyss avslutad säsong. En säsong som inleddes med tränar- och sportchefsavsked och avslutades med missat Europaspel, en öppen schism mellan supportrar och ägarskap, interna spelartruppskonflikter, och flyttrykten på i princip varenda spelare.

Det var nog ingen som kunde ana att allt, som redan där och då för några veckor sedan kändes kaotiskt, mörkt och glädjedödande för Valenciafansen, bara på några veckor skulle ta en ännu värre vändning.

För de som inte följt turerna i Spanien under de senaste dagarna så kom sannolikt dagens dubbla spelarpresentationer från lokalkonkurrenten Villarreal som en riktig bomb.

Francis Coquelin presenterades först. En spelare som enligt tidigare spanska medieuppgifter värvats för ett reapris i sammanhanget på knappt 100 miljoner kronor från Valencia.

Och sen Dani Parejo. Valencialagkaptenen.

Gratis.

En spelare som varit i klubben i nio år och varit klubbens bästa och viktigaste spelare i en majoritet av dem. Som Valencia nekade 300-miljonersbud på så sent som för ett år sedan.

Nu utkastad från klubben mot sin vilja. Till en direkt konkurrent och lokalrival (som nog fortfarande inte kunde tro sina ögon när han stod där i den gula Villarrealdressen och fotograferades). Med ett kort ”tack och adjö” på hemsidan som avskedspresent från Valencia.

Detta kaptensfarväl sker en dryg vecka efter att Manchester City lagt beslag på Ferran Torres. Yttern som anses vara den mest spännande spelaren Valencia fått fram på år och dagar – som fick skeppas för nedsatt pris efter att man misslyckats med kontraktsförhandlingarna. Och allt detta sker samtidigt som det florerar uppgifter om att den nye tränaren, Javi Gracia, ska ha fått meddelat från den sportsliga ledningen att enbart en spelare i truppen inte är till salu.

José Gaya – som likväl ryktas till Barcelona.

Förstå mig rätt: Att Valencia behöver sälja och göra sig av med dyra kontrakt är förståeligt sett till den ekonomiska situationen. Men det finns också en skillnad på att tvingas sälja stjärnor och att kasta ut klubbikoner via bakdörren. Särskilt med tanke på att eventuella nyförvärv är helt baserade på vilka av stjärnagenten Jorge Mendes klienter som letar ny klubb.

Ni hör själva att prognosen för en god apelsinskörd i höst är allt annat än god.

Sanchobeskedet från Dortmund. Sarriavskedet från Juventus. Liverpoolköpet från Olympiakos. Willian och Aubameyang närmar sig Arsenalkontrakt och Villarreal hittar fynd i ett brinnande Valencia.

Ni hör ju själva att det fanns en del att avhandla i dagens avsnitt av #Sillypodden.

Ni lyssnar på det rykande färska avsnittet HÄR!

P.S. Ni missade väl inte jubileumsavsnittet förra veckan? Inte för att vi gjorde något annat än exakt det vi brukar göra, men 200 är ändå 200. Ni hittar det, in case you missed it, här.

En uddamålsseger som inte räckte till ett CL-avancemang blev Maurizio Sarris fall i Juventus.

Kanske kan tyckas vara ett logiskt beslut sett till hur det faktiskt sett ut här och nu.

Men namnet på ersättaren skriker snarare desperation och risktagande.

Att Champions League-bucklan har varit Serie A-suveränen Juventus stora målsättning och ambition är en så illa bevarad hemlighet att den inte ens kan klassas som en hemlighet. Miljardvärvningen av en då 33-årig Cristiano Ronaldo för två år sedan var om inte annat en tydlig indikator på att CL-framgång här och nu låg som högsta prioritet på den gamla damens lista.

När år ett med Ronaldo slutade med en kvartsfinalsförlust mot Ajax så fick Massimiliano Allegri gå – trots de framgångar han trots allt hade haft med laget på inhemskt plan.

Att Maurizio Sarri anställdes som hans ersättare var där och då väldigt överraskande. Offensiv possessionfotboll och Juventus har trots allt, rent historiskt, inte varit magnetiskt ihopkopplade direkt.

Och visst har det heller inte visat sig vara en helt smärtfri kombination.

Juventus under Sarri var ett lag som ganska ofta hade spelmässiga bekymmer. Mittfältet har sett ut att vara i behov av en upprustning. Ytterbacksfrågan har aldrig känts helt löst och avsaknaden av en tydlig striker att avlasta Cristiano Ronaldo har gjort sig påtaglig flertalet gånger under säsongen.

Men det var också ett lag som, i sann Juventusanda, tog precis de segrar och poäng de behövde för att förlänga sitt titelabonnemang i Serie A – på ett sedvanligt ostört manér i slutändan.

Men. Sen finns ju också ”den här jävla Champions”, för att citera en skapligt känd fotbollssvensk.

Ett respass mot Lyon i en åttondelsfinal, som då alltså blev fallet i år, är naturligtvis ett fatalt misslyckande för en klubb med Juventus ambitioner.

Men ett respass mot Lyon i en åttondelsfinal som spelades under minst sagt annorlunda former i kölvattnet av en uppskjuten, matchintensiv och energidränerande ligasäsongsavslutning, är ju trots allt något annat.

Ja, alla lag har (typ) samma förutsättningar. Ja, det är fortfarande en rejäl missräkning för de svartvitrandiga. Men, är det ett misslyckande nog för att ta det drastiska beslutet att börja om på ruta ett?

I ett läge där försäsongen kommer vara rekordkort inför nästa säsong så känns det som att Juventus tar en ren chansning. En desperat chansning, till och med. Även om det nästintill såg smärtsamt dåligt ut under slutspurten av ligan. Även om en ligatitel är långt i från tillräcklig, bevisligen, för att få behålla sitt jobb i en klubb som Juventus i dag.

Även om det mycket väl skulle kunna ha väntat en sparkning i höst i stället ifall de skrala insatserna fortsatte att rada upp sig. Skrala insatser som, i och med denna säsongs minst sagt annorlunda, påtvingade upplägg, borde vara väldigt mycket svårare att dra konkreta slutsatser i från.

Men sparken blev det. I princip direkt efter CL-fiaskot blivit ett faktum.

Och samtidigt som det redan klara sommarnyförvärvet Arthur sitter på sin kammare i Barcelona och gråter över att inte få bli Sarris nya ”Jorginho” så pratades det om allt från Mauricio Pochettino till Simone Inzaghi. Det blev Andrea Pirlo.

Att beteckna utnämnandet av den elegante mittfältaren, som alltså för blott en vecka (!) sedan fick sitt första tränarjobb (som ungdomstränare i klubben) som en chansning känns som en rejäl underdrift. Tränarpotentialen, må så vara att spelaren var utsökt att beskåda, är trots allt fullkomligt okänd.

Det är en utnämning som på allvar fastslår att Juventus verkligen är tillbaka på systeminstallationsstadiet efter att ha formaterat hårddisken med Sarriballprojektet. Och det med blott en dryg månad till nästa säsong – som inte direkt kommer ge plats och tid för personlig och kollektiv utveckling den heller.

Men ”La Vecchia Signora” tryckte likväl på knappen och rebootade allt.

Allt för att vinna den här jävla Champions League.

Serie A avslutades ju i helgen. Och då passar det naturligtvis utmärkt med en Italienspecial i #Sillypodden! Vi pratar allt från Juventus titeldefilering och Antonio Contes presskonferensutbrott till välskötta Atalantas CL-chanser och Lazios intresse för ett sydkoreanskt monster.

Ni kan lyssna på avsnittet HÄR!

Nytt avsnitt av #Sillypodden finns ute för lyssning! Vi pratar Newcastle, vi pratar Thiago, vi pratar Nathan Aké. Bland mycket annat!

Med: Frida Fagerlund, Makoto Asahara och Patrik Syk.

Avsnittet går att lyssna på HÄR!

…och förresten? Ni har väl inte missat Spanienspecialen från förra veckan? Om ni mot förmodan gjort det så hittar ni det HÄR!

Nytt avsnitt av #Sillypodden ute!

Milan förlänger med Pioli. Bra för Zlatan men mindre bra för Milan? Barcelona tittar på interimlösningar i väntan på Xavi och PL-tränarspanjorer vänder hem mot moderlandet. Och är en världsmålvakt som Jan Oblak kanske trots allt värd en miljardövergång?

Med Kalle Karlsson och Makoto Asahara.

Ni kan lyssna på avsnittet HÄR!

Hur står det egentligen till i köket på Realanläggningen i Valdebebas? Det frågar vi oss i det senaste avsnittet av #Sillypodden, dagen efter Real Madrids ligaguld och den oroväckande bilderna på Toni Kroos ”guldmiddag”. Dessutom tar vi upp en hel del betydligt mer relevanta saker, såsom en hel drös spelare som ryktas till ett CAS-friat Man City och en hel drös oönskade spelare som ryktas bort från Man United. Och hur hade Wilfried Zaha passat i Spanien?

Med: Frida Fagerlund och Makoto Asahara.

Ni kan lyssna på avsnittet HÄR!

Odion Ighalo är i Manchester United på lån till början av nästa år.

Då har kinesiska Shanghai Shenhua valt att ersätta honom med en annan nigerian. En som varit där förr.

Veteranen Obafemi Martins, 35, är klar för klubben, efter att ha varit klubblös i två år sedan han lämnade just Shanghai senast.

– Jag har haft skadeproblem. Det är en skön känsla att komma tillbaka till ett familjärt lag, säger Martins på sin presentation, enligt Dailymail.

Martins är främst känd från sin tid i Inter (2001-2006) samt Newcastle (2006-2009).

Manchester United verkar vara ute efter en mittback i sommar.

Den senaste att kopplas samman med en flytt är Inters slovakiske försvarare Milan Skriniar.

Enligt Tuttosport ska United ha lagt ett bud på 65 miljoner euro, motsvarande 675 miljoner kronor, för att locka till sig 25-åringen från Milano.

En 25-åring som även Uniteds stadsrival, Manchester City, ska ha ögonen på enligt tidigare transferspekulationer.

Vad säger ni? Är Skriniar något för United att lägga kraft på att försöka värva?

När ett topplag, särskilt ett brittiskt sådant, har behövt en mittback de senaste åren så har det allt som oftast lett till att de ryktas om Napolis mittback Kalidou Koulibaly, 29.

Nu kan dock Koulibaly ha satt stopp för alla dessa miljardövergångsrykten – åtminstone för stunden.

– Min familj trivs väldigt bra här i Neapel, jag har varit här i sex år och om de inte hade varit glada så hade jag redan dragit. Mina barn pratar både italienska och franska, det är en fantastisk plats att leva på, säger, en bevisligen väldigt stadgad, Koulibaly i en intervju med Gazzetta dello Sport.

– Jag hör snack varje dag om att jag ska lämna, men jag är glad här och kan inte förstå var alla rykten kommer i från när det inte finns något nytt på horisonten. Det är ett nytt rykte varje dag, säger senegalesen.

Så Manchester United, Liverpool, Manchester City och alla andra hundraelva olika toppklubbar i världen som kopplats samman med Koulibaly verkar alltså få leta mittback på annat håll i sommar.