Först Lukas Podolski, nu Olivier Giroud.
Arsenal offentliggör ännu en högintressant anfallsförstärkning, men samma gamla fråga kvarstår och ringer plötsligt högre än någonsin tidigare:
Tätar Arsène Wenger luckor inför en stundande Robin van Persie-flytt eller bygger klubben högre och mer stabilt än på länge?
Vid den här tidpunkten för ett år sedan satt Arsène Wenger lugnt i båten och praktiserade på sin höjd sina Bagdad Bob-färdigheter. Utmed Kataloniens kust orerade Xavi om Cesc Febregas medfödda Barça-DNA och i norra England viftade Manchester Citys oljemiljardärer med de tjocka sedelbuntarna framför Samir Nasri, men Wenger manade samtidigt fansen till lugn och poängterade att inget skulle hända.
Men allt hände.
När augusti skulle ta september i handen hade Arsenals mest kreativa mittfältsduo lämnat klubben och säsongen räddades först i panik under transferfönstrets sista skälvande öppna sekunder när Mikel Artetas övergång från Everton och Yossi Benayouns lån från Chelsea blev klara.
Det är bättre sent än aldrig, men det är ännu bättre tidigt än sent och det är något som Wenger och klubbens vd Ivan Gazidis nu tagit fasta på.
Sommaren hade knappt börjat när Lukas Podolski presenterades som ny Arsenal-spelare, en kille på 27 år med stor landslagrutin. Och sommaren har knappt hunnit fortsätta när nästa anfallare presenteras i form av Olivier Giroud, en kille på 25 år med meriter från franska landslaget och som precis vunnit både ligan och skytteligan hemma i Frankrike.
Och visst, Giroud är liksom Podolski en förbannat intressant förstärkning, men man kan likväl undra hur långt sommaren hinner gå innan frågan alla ställer sig får sitt svar.
Är han en del av den anfallslösning som ska ersätta Robin van Persie – eller bygger Arsenals ledning högre, bredare och mer stabilt än på länge?
Olivier Giroud får ses som en late bloomer som spelade i franska andraligan så sent som för två säsonger sedan, något som dock inte behöver vara negativt (lex Didier Drogba). Han är storvuxen, stark på huvudet, har en fin blick för spelet, äger en medfödd instinkt framför mål och lär anpassa sig ganska snabbt till både Arsenal och engelsk fotboll med vännen Laurent Koscielny i truppen och en fransk tränare för laget. Giroud är dessutom en bra mycket mer mångfacetterad spelare än den fyrkantige Marouane Chamakh och äger fysiska spetsegenskaper som laget tidigare saknat.
Men, och det är ett stort jäkla men:
Olivier Giroud är inte Robin van Persie och innan fotbollsvärlden vet om fransmannen köpts in för att delvis ersätta den holländske vänstervirtuosen borde kanske Arsenal-fansen fortsätta att hålla sig för skratt, åtminstone ett litet tag till.
Risken är annars stor att det fastnar i halsen.
//Johan Linderstam
