Den breda fotbollspubliken noterade förmodligen knappt när Anthony Mounier i fredags presenterades som Saint-Etiennes spelare.

Men lita på att den franska klubbens fans noterade det.

Fyra dagar senare har de jagat bort 29-åringen igen.

Anthony Mounier är en av många fotbollsspelare som fastnat i det där breda mellanskiktet. En pålitlig spelare i högstaligorna men utan att lyckas ta det där sista steget till den absoluta eliten.

29-åringen har sedan debuten för Lyon 2007 också hunnit representera Nice, Montpellier och Bologna men är nu återigen på jakt efter speltid sedan förtroendet brustit i Bologna. Därför kunde inte Mounier tacka nej när franska Saint-Etienne lovade just det.

Anthony Mounier vient d'arriver en salle de presse pour être présenté et répondre aux questions des journalistes #Mercato pic.twitter.com/Poycnay4sc

— AS Saint-Etienne (@ASSEofficiel) January 27, 2017

Avtalet med Bologna skrevs som ett lån säsongen ut med option på en permanent övergång i sommar och i fredags satt Mounier i den gröna tröjan och talade om sin glädje över att vara tillbaka i Ligue 1.
– Att komma till Saint-Etienne som 29-åring är en stor möjlighet. Klubben litar på mig och jag kommer göra allt för att betala tillbaka för det förtroendet. Jag är hungrig och vill spela, sa Anthony Mounier.

Men när laget mötte Toulouse på söndagen var 29-åringen inte ens med i truppen. Kort före hade han i samråd med tränaren Christophe Galtier tagit beslutet att det var bättre att avstå spel.
– Efter diskussionen tog jag beslutet att inte ta ut honom. Den sammantagna bedömningen var att det var bättre för honom att inte spela, sa Galtier enligt 20Minutes.

Men varför spelade han inte?
– Det är ett beslut som inte handlar om det sportsliga.

Det var inte särskilt svårt att läsa mellan raderna. Kort efter att Anthony Mounier presenterats för Saint-Etienne välkomnades 29-åringen till klubben med banderoller på lagets träningsanläggning och utanför hemmaarenan. ” Mounier, våra färger kommer aldrig att bli dina”, stod att läsa.

.Ca le mérite d'être clair. #ASSE #GA92 pic.twitter.com/mqG4s5jeXi

— Le Stéphanois ?⚽ (@coco42800) January 26, 2017

Avsändare var supporterfraktionen GA92 och bakgrunden handlar om Anthony Mouniers förflutna. Om ungdomsåren och genombrottet hos Saint-Etiennes rival Lyon och de gamla uttalandena om att “Saint-Etienne knappast är en klubb som jag gillade speciellt mycket som ung”.

Mounier förstod också kontroversen när han i fredags presenterades i samma gröna tröja som han tidigare talat illa om. Då gjorde 29-åringen ett försök att försöka lugna känslorna hos supportrarna som inte hade glömt.
– Jag är beredd att förklara mig själv för supportrarna. Jag gjorde några ungdomliga misstag, sa yttern.

Även sportchefen Dominique Rocheteau vädjade då om förståelse.
– Det viktigaste nu är att Anthony får träffa fansen och förklara sig.

Inför och i samband med söndagens match blev det dock uppenbart för alla att det var en fredspipa Saint-Etiennes supportrar inte hade något intresse av att röka.

Så fort laget kom till arenan skanderade fansen skällsord riktade mot Mounier. Då hade Saint-Etiennes tränare som tur var redan insett vad som var på väg att hända.

Hade Anthony Mounier spelat matchen hade han inte fått byta klubb igen det här transferfönstret – detta då en spelare inte får representera mer än två klubbar under samma säsong. Nu har 29-åringen fortfarande chansen att packa sina saker och lämna Saint-Etienne igen.

Det är också vad som är på väg att hända. Enligt L’Equipe har parterna sedan söndagskvällen sökt en gemensam lösning som innebär att låneavtalet med Bologna bryts och Anthony Mounier hittar en ny klubbadress. Nu påstås de också ha funnit en.

Anthony Mounier tillhörde Saint-Etienne i fyra dagar. Sedan hade fansen jagat bort honom igen.

***

Få alla nyheter om ditt favoritlag/liga direkt i mobilen: Skaffa vår nyhetsbot

Klicka på Messenger-knappen.

Memphis Depay lämnar Manchester United efter 1,5 år och häcklas nu öppet av såväl fans som gamla storspelare.

”En fattigmans Neymar” vräker förre Arsenal-spelaren Charlie Nicholas ur sig i Sky Sports.

Men Manchester United då?

Vilket ansvar har de?

Manchester United får tillbaka 240 av de 275 miljoner kronor de betalade för Memphis Depay för 1,5 år sedan. Trots förlusten på 35 miljoner firar United förmodligen med tårta på kansliet.

Men när de jublat färdigt över att Lyon betalar 240 miljoner kronor för en spelare som gjort mindre avtryck i Uniteds a-lag än Anderson så hoppas jag att klubbledningen verkligen sätter sig ner och gör sin läxa. För det vi utan insyn i klubben kan ana från utsidan oroar.

Hur fungerar talanghanteringen?

Memphis Depay var Nederländernas mest lovande spelare men lyckades inte göra något avtryck alls i United. Anthony Martial var Frankrikes kanske mest lovande spelare men har tappat både formen och startplatsen efter sin imponerande inledning i United. Och nu stirrar alla på Marcus Rashford.

Hur fungerar egentligen Manchester Uniteds talanghantering? Får de unga spelarna tillräcklig stöttning för att hantera alla prövningar vardagen som stjärna i ett av världens största fotbollslag kräver?

Memphis Depay fick tidigt kritik för att han lade större fokus på sitt extravaganta leverne utanför planen än sina insatser på densamma. Samtidigt presenterade United honom som just en färdig stjärna och hängde omgående på den då 21-årige holländaren den legendariska tröja nummer 7. Ett arv från George Best, Bryan Robson, Eric Cantona, David Beckham och Cristiano Ronaldo med allt vad det innebär.

22-åringens ego har också sett lika uppblåst ut som Roberto Carlos vader. Under fredagen fortsatte Depay på inslagen väg när han hann med att publicera inte mindre än åtta tweets om övergången till Lyon innan någon av klubbarna presenterat affären. Den första föreställande en gigantisk lejon-tatuering, en symbol för Lyon, på Depays rygg.

Men holländaren är inte ensam om att ha fått den här typen av kritik.

Det vi borde prata om

Brittiska tyckare har även förklarat Anthony Martials fallande form med fransmannens förehavanden utanför planen. 21-åringen har sedan övergången till United lämnat sin tidigare flickvän, som han har två barn tillsammans med, för en känd tv-stjärna. Exet skyllde senare (i en välbetald intervju med The Sun) kraschen på flytten till United och beskrev då hur Martial sugits in i det glamourösa livet som fotbollsstjärna.

Hur mycket man ska tro på de orden får var och en bedöma men Martials fallande form och försäljningen av floppen Depay motiverar oavsett att vi ställer oss frågan hur väl United formar sina fotbollsspelare?

När klubben mötte Liverpool på hemmaplan satt gamle demontränaren Sir Alex Ferguson på läktaren. På raden intill legendaren David Beckham. Samme Beckham som Ferguson en gång släppte från klubben när engelsmannens åtaganden utanför planen började påverka hans insatser på densamma. ”Jag kunde se hur han blev uppäten av media och hans PR-agenter. Då förlorade han också möjligheten att bli en spelare av absolut världsklass. Han släppte blicken på bollen”, skrev Ferguson i sin självbiografi.

Framför dem kunde båda nu se hur United klädde hela arenans reklamskyltar med mittfältaren Paul Pogbas nya emoji.

Det går att ironisera i evigheter över vad Ferguson måste ha tänkt men till Uniteds försvar ska sägas att fotbollen i dag lever i en ny verklighet. PR-agenterna är snart lika viktiga som spelarna när pengarna styr allt mer av spelet.

Frågan är bara var de unga talangerna hamnar i allt det här, hur de klarar av att hantera situationen och vilket stöd de egentligen får av sina klubbar? Det tycker jag är viktigare att diskutera än att turas om att byta omdömen som ”en fattigmans Neymar” om en redan fallande spelare.

För vem har egentligen misslyckats mest när en spelare för 275 miljoner kronor säljs igen 1,5 år senare? Spelaren eller klubben?

Dimitri Payet vägrar spela för West Ham inte ens ett år efter att han förlängde sitt kontrakt med klubben.
Det är ett svinigt agerande av en bortskämd fotbollsmiljonär.
Men det är ett monster fotbollen själv skapat.

Det som utifrån ser ut att vara en enkel operation har förvandlats till ett krig om pengar på fotbollens laglösa spelarmarknad.

I centrum för kaoset kring Victor Nilsson Lindelöf?

Mannen kallad ”monstret” som slugare än någon annan spelat till sig miljarder i fotbollens Hela havet stormar.

Läs dokumentet om Jorge Mendes nyckelroll i Victor Nilsson Lindelöfs förväntade övergång till Manchester United på sajten!

En jämförs med Luis Suárez, en hyllas av Riquelme – och en har redan en utköpsklausul på över 400 miljoner kronor.

Här är Sydamerikas största talanger.

Tio stjärnskott som snart kan erövra Europa.

Kina kan inte konkurrera om de bästa spelarna ännu men påverkar redan i dag den europeiska fotbollen.
Köpet av Oscar från Chelsea visar hur pengarna österifrån nu också hotar den interna konkurrensen i Europa.
Nu måste Fifa fastställa att samma regler gäller för alla klubbar i världen – annars kan Uefa tvingas riva upp FFP.

600 miljoner kronor för en bänkspelare från Chelsea som i sin tur dansar förbi alla andra fotbollsspelare i världen på lönelistan med motsvarande 243 miljoner kronor om året som ersättning för att slippa bänken i London. Det är många frågor som väcks när den kinesiska fotbollen nu återigen pumpar upp sin egen lönenivå: ”Vad är planen” och ”hur mycket pengar finns det egentligen”. Men låt oss stanna vid hur det här kommer påverka den europeiska fotbollen.

Den kinesiska ligan är inte en sportslig utmanare för någon europeisk storliga ännu men de har blivit en avgörande makthavare i transfervärlden. Inte för att de kan köpa de bästa spelarna men för att de kan möjliggöra för europeiska klubbar att göra det.

Det gäller inte minst Chelsea.

Redan 2014 såg dåvarande tränaren José Mourinho hur Chelseas roll i fotbollens näringskedja förändrats.
– Vi tjänar pengar för att kunna spendera pengar. I varje transferfönster förlorar Chelsea spelare. Vi säljer spelare. För tillfället är Chelsea ingen spenderare utan en klubb som måste tjäna pengar på försäljningar för att ha råd att värva, sa Mourinho.

Anledningen till Chelseas omställning från en klubb som pumpade in pengar i fotbollen till en klubb som var tvungen att hämta pengar ur den var Financial Fair Play. Roman Abramovitjs oljepengar sågs som dopning av Uefa som snabbt försökte strama till regelverket innan London-klubben hann bygga upp en lika stark kommersiell verksamhet som till exempel Manchester United.

Det hotade på allvar London-klubbens plats i Premier League-toppen.

Nu får Kina samma effekt som oljepengarna. Eftersom klubbarna där ligger utanför Uefas bevakningsområde behöver de inte anpassa sig till något finansiellt regelverk utan kan pumpa in pengar efter behov. Påverkan på Europa blir att de klubbar som har goda affärskontakter med Kina också kan skapa sig genvägar förbi FFP.

Genvägar som kan liknas vid de en stenrik ägare tidigare öppnade.

Det här skapar självklart svårigheter för fotbollen. För vad händer om Roman Abramovitj knyter goda försäljningsrelationer utanför fotbollen som sedan gynnar honom inom sporten? För att inte tala om alla kinesiska affärsmän som på senare år köpt ägande i europeiska klubbar. Vad kan Uefa göra om de börjar skicka spelare till klubbar i hemlandet i utbyte mot (för europeiska klubbar sett) överpriser?

Sponsorkontrakten värderas redan i dag av Uefa för att undvika dopning men hur ska förbundet avgöra vad en spelare är värd när den faktiska betydelsen för en klubb skiljer sig så radikalt?

För en kinesisk klubb med outtömliga resurser kan det ju kanske vara värt att betala 600 miljoner kronor för en 25-årig brasiliansk spelare med Premier League-aura men för en europeisk klubb som måste anpassa sig till FFP är det otänkbart för en reservspelare från Chelsea. Därför blir summorna orealistiska under FFP-taket och förvandlar Kina till en nyckelspelare eftersom de står utanför.

De blir ett hot både mot den europeiska fotbollen (i konkurrens om de bästa spelarna) och mot konkurrensen inom Europa (där enskilda klubbar gynnas något extremt av försäljningarna). Det finns signaler från Kina om att det samvetslösa investerandet snart kan vara över men tills dess kommer problemen kvarstå. Och vem säger att inte någon annan nation sedan kommer följa efter?

Jag lutar mer och mer åt att vi i framtiden måste stadga upp fotbollen över kontinenternas gränser med gemensam lönetak och fastställda arvoden till agenter för att säkra en rättvis konkurrens och behålla pengarna inom sporten. Det är dock en rejäl utmaning att få spelare som till exempel Kina, som ligger efter i utvecklingen, att acceptera att behålla sin svaga plats i näringskedjan.

Det finns ingen lätt lösning på problemen men tills vi hittar en är den europeiska fotbollen som vi känner den i dag hotad. Påverkan från Kina är redan här och riskerar bara att bli större och större.

Händer ingenting kan resultatet snart bli att den europeiska fotbollen tvingas göra samma resa som Chelsea gjort. Från en köpande maktspelare till en säljande part i underläge. Det andra alternativet är att riva upp FFP-reglerna och låta pengadopningen flöda fritt.

Inget av de valen känns särskilt lockande.

Real Madrid får delvis rätt av Cas och har nu möjlighet att köpa spelare igen redan i sommar. Det är ett beslut som framförallt är en prestigeseger för Real men visst kommer det även få direkta konsekvenser på transfermarknaden.

Framförallt tre spelare kan redan nu se direkta konsekvenser gällande sin potentiella klubbframtid.

Enligt portugisisk press är det mer eller mindre klart.

Victor Nilsson Lindelöf är av allt att döma på väg till Manchester United i den näst dyraste svenska övergången genom alla tider.

Det är värt att tro på men är det verkligen en så bra idé?

Victor Nilsson Lindelöf var för 1,5 år sedan reserv i den svenska truppen till U21-EM, för ett år sedan en lovande bänkspelare i Benfica och för ett halvår sedan joker i den svenska EM-truppen. Snart kan han bli Sveriges näst dyraste fotbollsspelare genom alla tider om han i januari byter Benfica mot Manchester United för 440 miljoner kronor.

Bara Zlatan Ibrahimovic har kostat mer när han 2009 lämnade Inter för Barcelona i en affär värd motsvarande 650 miljoner kronor. Då hade Zlatan vunnit Serie A:s skytteliga och sågs som en av världens allra bästa anfallare. Victor Nilsson Lindelöf har alltså bara spelat ett års seniorfotboll.

Så är det här verkligen en bra idé?

För visst är det ett överpris United betalar för svensken och med det kommer både för- och nackdelar. Det innebär en stor press utifrån att gå in och omedelbart prestera men det ger också paradoxalt nog en arbetsro inifrån med garantier om såväl tålamod som förtroende. Det som gör mig lugn är namnet José Mourinho.

Enligt Record är det Mourinho personligen som övertygat Uniteds klubbledning att betala nästan en halv miljard kronor för svensken då han ser 22-åringen som en kommande nyckelspelare i sitt lagbygge. Det känns uppenbart att det är portugisen själv som vill ha Nilsson Lindelöf och vi kan vara säkra på att Mourinho gjort sin läxa inför den här värvningen. Han är av förklarliga skäl expert på den portugisiska fotbollen och är därmed mer än kvalificerad att bedöma hur bra en spelare är utifrån vad han presterat i den inhemska portugisiska ligan. Det är bra.

Bra att summan är rejäl

Det gläder mig också att summan faktiskt blir rejäl. Det innebär att United, oavsett eventuella tränarbyten, kommer tvingas att verkligen ge Nilsson Lindelöf såväl förtroende som tid att ta den viktiga roll han nu förväntas få. Det garanterar också att det är just som en tilltänkt nyckelspelare svensken värvas och inte som någon billig chansning eller prisvärt komplement till andra. Det är också bra.

Det enda negativa med prislappen är den press det innebär.

Jag var riktigt kritisk när United värvade Anthony Martial från Monaco sommaren 2015 för en halv miljard kronor (uppgifterna om den exakta prislappen varierar) och det som oroade mig då var att Martial bara var 19 år, anfallare och dessutom kom i ett läge där Uniteds fans skrek efter en frälsare då klubben inlett säsongen haltande. Martial motbevisade mig inledningsvis men har i år fått ett rejält bakslag på planen samtidigt som brittisk media rapporterat om stora personliga problem utanför densamma. Kanske var det omställningen som till sist blev för stor.

Det som gör mig lugnare kring den här risken i Nilsson Lindelöfs fall är att han är äldre, mittback, känns mogen och dessutom ser ut att ha en ganska oproblematisk syn på fotbollen i allmänhet och sin egen förträfflighet i synnerhet. Han känns kort och gott som en ganska ovanlig personlighet i dagens fotboll.

När andra lovande talanger predikat om extraträning och dieter har Nilsson Lindelöf hela tiden känts mer avslappnad till sitt eget idrottande. Låt mig ta ett exempel från i somras.

Jag beskrev då i EM-bloggen skämtsamt en annorlunda episod som utspelade sig gömt bakom de rullande tv-kamerorna under en pressträff i Stockholm inför avresan till EM i Frankrike. Vi satt på Park Hotell i centrala Stockholm – intill restaurangen där en för spelarna förbjuden chokladkaka dinglade framför deras ögon. Där fick den stå orörd tills en fram tills nu anonym spelarna fick upp ögonen för den kladdiga skapelsen.

Förstod direkt

”Han glider först förbi bordet på väg ut men dröjer sig sedan plötsligt kvar. Backar ett par steg. Blickar mot entrén: Grönt ljus. Blickar mot terassdörren: Ledarfritt även där. Sen slår han till.

Med en snabb höger, värdig Ingo Johansson, trycker han iväg näven mot bordet. Bestämt låter han den inte dröja en sekund i luften utan sänker den snabbt likt en skenande lyftkran till bordsytan, greppar en bit av kladdkakan och halar lika snabbt girigt in handen igen med bytet väl gömt i näven.

’Lyckades jag?’. Man riktigt ser hur adrenalinet pumpar. Samma avsökande av rummet men i bakvänd ordning. Terassdörrren: Grönt ljus. Matborden: Ingen såg. Entrén: Helvete!

Likt Atlas i Gladiatorerna tonar den jättelika vakten upp sig. Med mörk uniform och på uppdrag av förbundsledningen vaktar han hotelldörren för att inga obehöriga ska smyga in i skydd av pressens närvaro. Nu har han fångat spelaren med fingrarna i syltburken.

Efter en sekunds panik vänder sig landslagsstjärnan om, tittar mot vakten, bränner av ett stort leende och sätter sedan pekfingret mot munnen. ’Schhhh’”

Efter att jag publicerat blogginlägget tog det inte lång tid innan Victor Nilsson Lindelöfs flickvän Maja Nilsson reagerade på Twitter: ”Behövde knappt fråga Victor om det var han, jag förstod på en gång.”

Finns utmaningar

Det finns många utmaningar med att efter blott en säsong som seniorspelare gå till Premier League som titeltörstande Manchester Uniteds dyraste backvärvning genom alla tider men det finns ännu fler möjligheter. Och någonstans måste du bara ta chansen, kasta dig ut på djupt vatten och hoppas att du kan simma.

Vi vet att Victor Nilsson Lindelöf har talangen som krävs för att utvecklas till en nyckelspelare i Manchester United och jag tror också att han har en personlighet som gör att pressen av prislappen kan bli ett lyft snarare än en belastning. Men det ger som bekant inga garantier.

Det återstår fortfarande att se hur han kommer tackla de motgångar som kommer komma och hur väl han kan hantera situationen i en av världens största klubbar.

Men det är en bra övergång, en för Victor själv gynnsam prislapp, en passande ny klubb med backbehov, en perfekt ny tränare och en helt okej tajming för flytten (sommaren är alltid att föredra). Nu är det bara hoppas att affären går igenom och att Victor Nilsson Lindelöf kan simma.

När han var 13 år tvingades hans gråtande mamma välja mellan att ge honom mat eller en tågbiljett till träningen.

I somras blev Thiago Maia förste olympiern någonsin från klimatkaoset Roraima och nu gör Liverpool upp med Europas fotbollselit om 19-åringens signatur.

– Vi brukade bo på ett motell eftersom vi inte hade råd att hyra ett riktigt boende någonstans. Jag hörde många skrik och andra märkliga ljud då men förstod aldrig riktigt vad det var för något.