Philippe Coutinho går på lån till Aston Villa och Barcelona har anledning att fira.

För de lyckades bli av med floppvärvningen de inte kunde bli av med.

Åtminstone för stunden.

Det gick. Till slut. Eller ja, helt och hållet har det ju inte gått än eftersom det bara är ett halvårslån.

Men när Philippe Coutinho går till Aston Villa så har Barcelona, åtminstone för stunden, löst ett av sina allra mest alarmerande bekymmer – nämligen att lyckas bli av med en av spelarna de desperat velat bli av med.

I flera år har den skadedrabbade brasilianske mittfältsvirtuosen känts mer eller mindre osäljbar, på grund av både lön och prislapp. Även om lånesejouren i Bayern München 2019/2020 inte var någon flopp så var den heller ingen dundersuccé. Framförallt var den inte succéartad nog för att få den tyska storklubben att utnyttja sin köpoption.

Inte bara Villafansen, utan kanske framförallt Barçafansen, lär hålla tummar och tår för att det blir braksuccé för brassen i Birmingham i stället.

För det finns en anledning att Barcelona propsade på att köpoptionen skulle vara obligatorisk snarare än frivillig.

Helt enkelt för att de aldrig vill se skymten av honom igen.

Det är egentligen sedan gammalt att Philippe Coutinhos övergång från Liverpool till Barcelona 2018 är en av de största floppvärvningarna i silly season-historien sett till prislapp, resultat och framtida effekter. Om inte den största. Coutinho gjorde egentligen aldrig fullkomligt bort sig rent sportsligt i Barcelonatröjan. Däremot var han heller aldrig bra nog – åtminstone inte för att ens vara nära att rättfärdiga den 1,6 miljarder kronor stora monsterprislapp som han bar med sig.

Redan i samband med Bayernlånet 2019 var Coutinho en belastning snarare än en tillgång. Primärt en ekonomisk sådan snarare än en direkt sportslig.

Och en belastning har han fortsatt vara. Flyttryktena om en återkomst till Premier League hade på slutskedet nästan fått något slentriant över sig. För vi visste egentligen redan på förhand att han inte skulle gå till Arsenal trots att han ville det. Vi visste att han nog inte skulle gå till Tottenham heller trots att han skulle kunna tänka sig det med.

Kunde vi någonsin tro att han skulle hamna i Aston Villa för en vecka sedan?

Det finns något anmärkningsvärt i att saker och ting löste sig så oerhört fort från rykte till officiell bekräftelse. Väl när det faktiskt hände något i en transfersaga som på senare år känts oerhört stillastående och händelsfattig.

Men visst verkar stjärnorna stått rätt här för samtliga berörda parter.

Framförallt i form av Coutinhos gamle Liverpoolvapendragare, och med facit i hand beundrade, Steven Gerrard relativt nyinsatt på Aston Villas tränarbänk. En Gerrard som såg möjligheten att göra en värvning som verkligen väcker tro hos Villafansen att klubben har högt ställda ambitioner och vill klättra i hierarkin. Och för Coutinhos del var då plötsligt ett tidigare otänkbart alternativ desto mer tänkbart.

Och med tanke på hur rätt de stjärnorna faktiskt stod där så skulle det väl inte förvåna om de står rätt även när den frivilliga köpoptionen (som uppges ligga mellan 35-45 miljoner euro) potentiellt kan aktiveras. För det är inte otänkbart att den lille magikern hittar tillbaka till gamla goda Premier League-nivåer i sin comeback, när han ska servera skickliga offensiva kollegor som Danny Ings och Ollie Watkins. I en miljö med mindre press och strålkastare. I en miljö med en tränare som både känner honom som en vän och tror på honom som en coach.

Men.

Vi ska verkligen heller inte utesluta att det blir en Gareth Bale-situation där spelaren likväl hittar tillbaka under ett sista kontraktsår till klubben som egentligen inte vill ha honom kvar. Philippe Coutinho kan mycket väl spela sin fotboll, eller åtminstone vara betald som fotbollsspelare, i Barcelona när det blir höst. Allt annat än en succéartad vår innebär med största sannolikhet just det scenariot.

Men här och nu firar Barcelona, och det med all rätt.

Inte bara för att de nu är ett stort steg närmare att kunna registrera prestigenyförvärvet Ferran Torres till truppen. Utan för att de lyckats bli av med spelaren de inte kunde bli av med.

Som sagt, åtminstone för stunden. Men den frasen går ju också hand i hand med allt annat en ekonomiskt krisande storklubb gör i sitt brandsläckningsarbete.

Luis Suarez lämnar Barcelona i tårar och, i grunden, mot sin vilja.

Det tackar Atlético Madrid för, nu när de inte bara får ännu en svartbältare i svartkonst utan också en anfallare av absolut världsklass.

Frågan är om Barcelona egentligen vet vad de faktiskt gett bort?

Efter ett medborgarskapsspråktest som drog ut på tiden (och dessutom sannolikt skedde via fusk väl när det skedde) så kapsejsade Juventusövergången alla trodde var klar.

Inter Miami och MLS i stället? Glöm det.

Stanna i Barcelona under en nytillsatt tränare som prioriterade sin första dag på bygget med att ringa och be dig packa väskorna? Yeah right.

Gå till Atlético Madrid och spela under ”Cholo” Simeone? Kör.

Något i den stilen kan man summera Luis Suarez senaste dagar med. Dagar som säkerligen varit både omtumlande och svårhanterliga för Barcelonaanfallaren.
Trots allt är detta en 33-årig världsstjärna som år efter år efter år levererat mål och hållit Lionel Messi på gott humör i Barcelonatröjan.
En världsklassanfallare som nu fallit offer för en desperat vilja att förnya sig hos ett ålderstiget och stukat Barcelonaprojekt. Som under torsdagen brast ut i tårar när han skulle ge avsked till en klubb han lärt sig att älska och som han blivit älskad av under majoriteten av sin vistelse där.
Diego Simeone tackar och bockar naturligtvis, även om Barçaordföranden Josep Maria Bartomeu sägs ha gjort sitt bästa för att bryta mot klubben och Suarez muntliga överenskommelse om ett transfersummelöst avsked i sista sekund så fort de rödvita La Liga-konkurrenterna kom in i bilden… Men utan framgång alltså.

Allt detta har i slutändan utmynnat i att vi nästa säsong kan få se ett av de mest efterlängtade anfallsparen som vi kunnat föreställa oss i världsfotbollen, med tanke på att en viss Diego Costa sedan tidigare finns i madrassmakarnas  anfallsuppsättning. Åtminstone om man älskar så kallat ”shithousery”.
Shithousery är en slangterm för att i ett idrottssammanhang agera billigt, fuskande och allt som oftast omoraliskt för att vinna fördelar till sitt lag.
En svartkonst som Diego Costa och Luis Suarez genom åren har visat sig vara fullfjädrade svartbältare i. Nu ska det tilläggas att båda har lugnat ner sig något de senaste åren när det kommer till tjuvknep och rackartyg. Men att få ihop dem tillsammans i en anfallsduo, ett transferdrag från ”Cholo” som påminner om ihopsättandet av Suicide Squad i antihjältefilmen med samma namn, borde ju sannolikt kunna hjälpa både Costa och Suarez att hitta tillbaka till sina sanna jag.
La Liga-försvararna kan behöva ha med sig knogjärn till Wanda Metropolitano i höst för att hantera det som sannolikt kan vänta. Och vad ska det bli av talangfulle och timide Joao Felix med den förebildsduon som forwardskollegor?

Nu är dock Luis Suarez så mycket mer än bara en simpel bandit. Luis Suarez är trots allt en av 10-talets allra främsta anfallare, målskyttar och ”nior”. En frenetiskt hårt arbetande målspruta som inte bara är ofantligt bra på att stå på rätt plats vid rätt tillfälle och att placera in fotbollar i nät. Han gör det ofta dessutom ofantligt snyggt. Konstsparkar och klackar hör till hans vardagsrepertoar. Poängkvoten, där han snittat över en poäng per match i Barcelonatröjan sedan 2014, talar för sig självt.
33 år är ingen ungdomlig ålder. Men det är heller inget ohanterligt hinder för en uruguayan som är fast besluten att visa sina förra arbetsgivare att de gjort ett kostsamt misstag. Att Atlético Madrid nu skiftar Alvaro Morata (Real Madrid-produkten som alltid är ganska bra men aldrig riktigt bra oavsett var han hamnar, men likväl fortsätter att få igenom övergångar till storklubbar) mot Luis Suarez går inte att beskriva som något annat än en rejäl uppgradering.
Och för Barcelona, där Messi, ett tonårigt underbarn och tre mer eller mindre floppande miljardrekryter ska stå för det offensiva, kan det visa sig vara en större nedgradering än de hade kunnat ana. Allt i den desperata jakten på förnyelse.

– Jag, eller han? frågade sig Suarez på sin avskeds-PK, när han fick frågan om han kunde ta någon form av skuld för sitt Barçafarväl.

Samtidigt som han sade det nickade han mot ordförande Bartomeu som satt bredvid honom på podiet.

En man som fortsätter att vara allt mer pressad och ifrågasatt för varje dag.

Barcelonas fåraherde skrek om ett avsked.

Fablernas fåraherde skrek om en varg.

Vargen dök till slut upp. Frågan är om samma öde, trots allt, kan vänta Barcelona och deras största klubbikon?

Ni känner ju säkert redan till den klassiska Aisopos-fabeln.

Den om den unga fåraherden som var uttråkad och underhöll sig själv med att lura folk att vargen var på väg för att käka upp hans får.Han gjorde det så pass många gånger att ingen reagerade den gången det inte längre var ett falskt alarm.

Ingen jämförelse i övrigt, förutom möjligtvis det faktum att Lionel Messi agerat just fåraherde för en förvirrad flock dyra fotbollsspelare med en lite för hög snittålder under flertalet säsonger. Men visst har det varit lite ”pojken och vargen” om den argentinske världsstjärnan och uppgifterna om ett Barcelona-breakup?

Vi har ju trots allt fått dem minst någon gång per år, redan en gång tidigare denna sommar, utan att det i slutändan aldrig ens känns nära.

De brukar sammanfalla med ett sportsligt fiasko, ledningsbekymmer eller kontrakt som är på väg att gå ut.

Så naturligtvis får vi uppgifterna om att Lionel Messi vill lämna klubben han blev världens bäste i även nu, när vi har samtliga tre punkter ovan som simultant ligger som ett grått molntäcke över Camp Nou.

Ja, uppgiftspresenteraren i fråga (Marcelo Bechler, Esporte Interativo) breakade Neymars Parisflytt och får anses trovärdig i sammanhanget.

Ja, Lionel Messi har ju all anledning att vilja hoppa skepp efter den förnedrande 2–8-demoleringen. En CL-förnedring som dök upp som den skurna grädden på det mos som får symbolisera en stormig, titellös och oroväckande säsong ur Barcelonaögon.

Men det kommer ju inte hända den här gången heller.

Det är ju bara ett sätt att sätta press inför stundande kontraktsförhandlingar. Det är ju bara ett sätt att sätta press på att den kraftigt ifrågasatte Josep Maria Bartomeu på ordförandeposten måste bytas ut. Det är ju bara ett sätt att se till att man tänker både en och två gånger innan man väljer Quique Setiéns ersättare (nu när Bartomeu bekräftat att han kickas). Det är ju bara ett sätt att få till förändring i en klubb som skriker efter det.

Men, till slut dök ju den där vargen upp i fabeln. Och någonstans har väl även Lionel Messis fortfarande starkt bultande klubbhjärta en absolut smärttröskel?

Att gå in i detalj på Barcelonas totala ledningsmisär har jag gjort förr i alla möjliga sammanhang och kommer säkerligen få massvis med möjlighet att göra igen. Men kort sammanfattat så har Lionel Messis fårherdeförmågor testats hårdare och hårdare för varje konstigt beslut, uttalande eller agerande från klubbledningen.

Det har funnits många tillfällen för Lionel Messi under Bartomeus (och även hans presidentföregångare Sandro Rosells) styre att bara kasta herdestaven i marken och säga ”nu får det vara nog”. Förlusten mot Bayern München är i synnerhet ett sådant tillfälle.

Nu kommer jag fortfarande inte tro att han faktiskt lämnar förrän han står där och poserar med en Inter- eller Manchester City-tröja och fått en fräsig presentationsvideo (ingen presentationsvideo skulle ju för övrigt göra den eventuella övergången rättvisa, inte ens om Messi spelade piano, fiol, harpa och tamburin samtidigt i den). Det har ropats varg för många gånger utan ens en tillstymmelse till ett tassavtryck, trots allt.

Men om det kunde ske till slut i fablernas värld så kan det väl också ske här?

Det hade ändå varit mer logiskt än mycket annat som skett i Barcelonas styrelserum de senaste åren.

Att det stormar i Valencia är ju egentligen inget nytt utan snarare någon form av normalläge.

Likväl så är det som, här och nu, pågår i apelsinstaden något utöver det vanliga. Något som fått Valenciasupportrar att fråga sig vad som egentligen hänt med deras älskade klubb.

Nej, det är inget nytt, rött och Malaysiakompatibelt drakemblem a la Cardiff eller ett energidrycksnamnbyte a la Salzburg och Leipzig.

Det ägaren Peter Lim och hans entourage bedriver för tillfället i Valencia är helt enkelt ren och skär sportslig vanskötsel.

För det börjar bli mer och mer svårt att kalla det något annat.

Den så kallade ”vanskötseln” har ju egentligen redan pågått i perioder tidigare under Peter Lims ägarskap. Men känslan är att allt kulminerat under en extra stormig, nyss avslutad säsong. En säsong som inleddes med tränar- och sportchefsavsked och avslutades med missat Europaspel, en öppen schism mellan supportrar och ägarskap, interna spelartruppskonflikter, och flyttrykten på i princip varenda spelare.

Det var nog ingen som kunde ana att allt, som redan där och då för några veckor sedan kändes kaotiskt, mörkt och glädjedödande för Valenciafansen, bara på några veckor skulle ta en ännu värre vändning.

För de som inte följt turerna i Spanien under de senaste dagarna så kom sannolikt dagens dubbla spelarpresentationer från lokalkonkurrenten Villarreal som en riktig bomb.

Francis Coquelin presenterades först. En spelare som enligt tidigare spanska medieuppgifter värvats för ett reapris i sammanhanget på knappt 100 miljoner kronor från Valencia.

Och sen Dani Parejo. Valencialagkaptenen.

Gratis.

En spelare som varit i klubben i nio år och varit klubbens bästa och viktigaste spelare i en majoritet av dem. Som Valencia nekade 300-miljonersbud på så sent som för ett år sedan.

Nu utkastad från klubben mot sin vilja. Till en direkt konkurrent och lokalrival (som nog fortfarande inte kunde tro sina ögon när han stod där i den gula Villarrealdressen och fotograferades). Med ett kort ”tack och adjö” på hemsidan som avskedspresent från Valencia.

Detta kaptensfarväl sker en dryg vecka efter att Manchester City lagt beslag på Ferran Torres. Yttern som anses vara den mest spännande spelaren Valencia fått fram på år och dagar – som fick skeppas för nedsatt pris efter att man misslyckats med kontraktsförhandlingarna. Och allt detta sker samtidigt som det florerar uppgifter om att den nye tränaren, Javi Gracia, ska ha fått meddelat från den sportsliga ledningen att enbart en spelare i truppen inte är till salu.

José Gaya – som likväl ryktas till Barcelona.

Förstå mig rätt: Att Valencia behöver sälja och göra sig av med dyra kontrakt är förståeligt sett till den ekonomiska situationen. Men det finns också en skillnad på att tvingas sälja stjärnor och att kasta ut klubbikoner via bakdörren. Särskilt med tanke på att eventuella nyförvärv är helt baserade på vilka av stjärnagenten Jorge Mendes klienter som letar ny klubb.

Ni hör själva att prognosen för en god apelsinskörd i höst är allt annat än god.

En uddamålsseger som inte räckte till ett CL-avancemang blev Maurizio Sarris fall i Juventus.

Kanske kan tyckas vara ett logiskt beslut sett till hur det faktiskt sett ut här och nu.

Men namnet på ersättaren skriker snarare desperation och risktagande.

Att Champions League-bucklan har varit Serie A-suveränen Juventus stora målsättning och ambition är en så illa bevarad hemlighet att den inte ens kan klassas som en hemlighet. Miljardvärvningen av en då 33-årig Cristiano Ronaldo för två år sedan var om inte annat en tydlig indikator på att CL-framgång här och nu låg som högsta prioritet på den gamla damens lista.

När år ett med Ronaldo slutade med en kvartsfinalsförlust mot Ajax så fick Massimiliano Allegri gå – trots de framgångar han trots allt hade haft med laget på inhemskt plan.

Att Maurizio Sarri anställdes som hans ersättare var där och då väldigt överraskande. Offensiv possessionfotboll och Juventus har trots allt, rent historiskt, inte varit magnetiskt ihopkopplade direkt.

Och visst har det heller inte visat sig vara en helt smärtfri kombination.

Juventus under Sarri var ett lag som ganska ofta hade spelmässiga bekymmer. Mittfältet har sett ut att vara i behov av en upprustning. Ytterbacksfrågan har aldrig känts helt löst och avsaknaden av en tydlig striker att avlasta Cristiano Ronaldo har gjort sig påtaglig flertalet gånger under säsongen.

Men det var också ett lag som, i sann Juventusanda, tog precis de segrar och poäng de behövde för att förlänga sitt titelabonnemang i Serie A – på ett sedvanligt ostört manér i slutändan.

Men. Sen finns ju också ”den här jävla Champions”, för att citera en skapligt känd fotbollssvensk.

Ett respass mot Lyon i en åttondelsfinal, som då alltså blev fallet i år, är naturligtvis ett fatalt misslyckande för en klubb med Juventus ambitioner.

Men ett respass mot Lyon i en åttondelsfinal som spelades under minst sagt annorlunda former i kölvattnet av en uppskjuten, matchintensiv och energidränerande ligasäsongsavslutning, är ju trots allt något annat.

Ja, alla lag har (typ) samma förutsättningar. Ja, det är fortfarande en rejäl missräkning för de svartvitrandiga. Men, är det ett misslyckande nog för att ta det drastiska beslutet att börja om på ruta ett?

I ett läge där försäsongen kommer vara rekordkort inför nästa säsong så känns det som att Juventus tar en ren chansning. En desperat chansning, till och med. Även om det nästintill såg smärtsamt dåligt ut under slutspurten av ligan. Även om en ligatitel är långt i från tillräcklig, bevisligen, för att få behålla sitt jobb i en klubb som Juventus i dag.

Även om det mycket väl skulle kunna ha väntat en sparkning i höst i stället ifall de skrala insatserna fortsatte att rada upp sig. Skrala insatser som, i och med denna säsongs minst sagt annorlunda, påtvingade upplägg, borde vara väldigt mycket svårare att dra konkreta slutsatser i från.

Men sparken blev det. I princip direkt efter CL-fiaskot blivit ett faktum.

Och samtidigt som det redan klara sommarnyförvärvet Arthur sitter på sin kammare i Barcelona och gråter över att inte få bli Sarris nya ”Jorginho” så pratades det om allt från Mauricio Pochettino till Simone Inzaghi. Det blev Andrea Pirlo.

Att beteckna utnämnandet av den elegante mittfältaren, som alltså för blott en vecka (!) sedan fick sitt första tränarjobb (som ungdomstränare i klubben) som en chansning känns som en rejäl underdrift. Tränarpotentialen, må så vara att spelaren var utsökt att beskåda, är trots allt fullkomligt okänd.

Det är en utnämning som på allvar fastslår att Juventus verkligen är tillbaka på systeminstallationsstadiet efter att ha formaterat hårddisken med Sarriballprojektet. Och det med blott en dryg månad till nästa säsong – som inte direkt kommer ge plats och tid för personlig och kollektiv utveckling den heller.

Men ”La Vecchia Signora” tryckte likväl på knappen och rebootade allt.

Allt för att vinna den här jävla Champions League.