Startsida / Inlägg

Anna vet hur det känns

av Kristina Edblom
Anna, 23, trodde inte att hon skulle fylla 20.

Hon var övertygad om att hon inte skulle överleva fram till 20-årsdagen.

Nu ska Anna fylla 24 år och är frisk.

– Jag är stolt över hur långt jag har kommit, säger hon.

”Mamma, när såg du mina handleder senast?”.

Anna var 16 år, gick första året på gymnasiet och skolsyster hade skickat en remiss till BUP. Hon var avslöjad.

Nej, mamma hade inte sett handlederna som var täckta av sår och ärr. Anna var expert på att dölja, med en tröjärm, handduk eller lögner.

Kompisarna visste, men ingen sa något till de vuxna. Ingen reagerade heller trots att hon skolkade från gympan och fick allt svårare att koncentrera sig i skolan.

Trygg uppväxt

Nu skymtar ärren, bleka under det klirrande silverarmbandet. De fixade naglarna och intensivt blåa ögonen stjäl uppmärksamheten.

Innan vi ses har Anna funderat över varför just hon sjönk så djupt att hon inte ville leva längre. Hon som kommer från en trygg familj, med mamma, pappa, två barn, hund och villa.

Hon vet inte själv. När farmor plötsligt dog på hösten i åttan rycktes tryggheten bort. Farmor som hade varit hennes extramamma. Kanske var Anna extra sårbar.

Blev tyst och snäll

Som liten var hon en tjej med starka känslor, med åren lärde hon sig att flickor inte ska skrika och bråka. Hon blev en tyst, snäll flicka som inte gjorde mycket väsen av sig i klassrummet. I stället syntes hon genom att prestera bra på proven och få högsta betyg.

Det gjorde så ont, men gråten räckte inte för att lindra smärtan.

– Det var då jag började vända det inåt, säger hon.

På internet fanns bilderna som sådde frön. Ingen hade varnat. Självskadebeteendet utvecklades i rasande takt.

Det gjorde även kraven. Det räckte inte längre att vara duktig i skolan. Du skulle vara smal, ha många vänner och bli bjuden på rätt fester.

Levde destruktivt

På BUP fick Anna diagnosen utmattningsdepression, antidepressiva och sömntabletter. En samtalskontakt kunde hon tidigast få till hösten.

Det lugnade inte mamma som nu såg allvaret. Hon anlitade en privat terapeut inne i stan för att Anna skulle överleva sommarlovet.

Till hösten tyckte BUP att det räckte med att ta det medicinska ansvaret, någon samtalskontakt fick aldrig Anna. Hon åt dåligt, levde destruktivt, var passiv och självskadade genom hela gymnasiet. De lugnande bensodiazepinerna hon

fått utskrivna blev som en drog.

Blev inlagd på psyket

Anna skulle fylla 20 den sommaren. Vännerna drömde om framtiden, hon var övertygad om att hon skulle dö.

– Att jag tog studenten, det är min största bedrift.

En vecka senare lades hon in på psyket efter ett allvarligt självmordsförsök.

För första gången utreddes hon ordentligt, blev tagen på allvar. Hon fick plats i en nystartad DBT-grupp (dialektisk beteendeterapi) och gick där i två år. Terapin gav henne verktyg att hantera ångesten och vänner för livet. Inför dem behövde hon inte skämmas.

Det tog fem år innan hjälpen kom.

– Jag har lärt mig att jag är värd att få må bra. Men om BUP hade tagit mig på allvar tidigare tror jag att ärren hade varit färre, säger Anna.

Kristina Edblom
bris
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning, Elin Wieslander, Frida Westergård
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB