Jag får så otroligt många mejl. Långa, välskrivna berättelser om anorexia, självskador och depression. Tack för att ni delar med er! Ni är så modiga, tycker jag.

Många av er berättar om hur svårt det kan vara att prata med vuxna om problemen. En tjej skriver och berättar om sin ätstörning. Kompisarna skvallrade för läraren – men ingenting hände.

”Jag skämdes inför mamma och pappa, jag kunde inte ha haft bättre föräldrar”, skriver hon.

Kraven är skyhöga: ”Har man inte jättebra betyg, snyggaste killen, snyggaste kläderna, eller det bästa utseendet, så blir man bortglömd.”

Det är svårt att berätta och många tjejer är experter på att dölja. Ingenting syns utåt. Därför är det så sorgligt att många av er inte får hjälp när ni väl ber om det.

Men kom ihåg att det hjälper att prata med en vuxen. Om det känns svårt, börja med en anonym kontakt.

Fortsätt skriv till mig, jag läser alla mejl och svarar så snart jag kan. Promise.