Linnea, 22: ”Jag var expert på att dölja”
avLinnea var tolv–tretton år när hon utvecklade anorexia. Hon var mobbad i skolan, tränade mycket och hade skyhöga krav på sig.
– Jag var en riktig prestationsprinsessa, skulle ha MVG i alla ämnen, vara alla till lags. Jag bad absolut inte om hjälp. Det fanns inte för mig.
I flera år lyckades hon dölja ätstörningen, med bylsiga kläder, långa ärmar och bortförklaringar. Först när hon började kollapsa under träningen reagerade omgivningen. Linneas mamma såg till att hon fick en kontakt på BUP. Då var hon femton år.
– De visste inte riktigt vad de skulle göra med mig. Allt bara byggdes på: depression, anorexia, självskador. I efterhand kan jag se att jag trillade mellan stolarna på grund av det.
På sommarlovet innan gymnasiet gjorde hon sitt första självmordsförsök. Hon blev inlagd på en låst avdelning. Som 17-åring fick hon ETC-behandling (elbehandling) mot depressionen, men det hjälpte inte. När hon vaknade upp efter nästa självmordsförsök fick hon veta att jon varit minuter från att dö.
– Det kändes som att alla hade tappat hoppet om mig. Jag fick höra att det inte fanns något att göra, säger Linnea.
Det var då det vände. Linnea var trött på att åka in och ut från sjukhuset, operationer, överdoser.
– Ingen trodde på mig. Jag ville så gärna överbevisa dem.
Hon tog en dag i taget. Varje dag hon inte skadade sig själv var en enorm prestation. Om en dryg vecka har hon varit skadefri i fyra år. Hon läser till sjuksköterska och jobbar ideellt med att chatta med unga tjejer på en tjejjour.
– Det fanns inte i min värld då att jag skulle bli 22 och läsa till sjuksköterska, säger hon.
Linnea vill visa att det kan bli bättre, att det går att få hjälp. Hon fick plats i en DBT-grupp och skolan stöttade så att hon kunde ta studenten med sin klass och sedan läsa upp betygen i efterhand.
Vad vill du säga till de tjejer som mår dåligt nu?
– Det är okej att må dåligt. Man måste prata, hitta någon att berätta för. Det behöver intevara någon professionell. Vem man än pratar med är det ett stort steg. Det är för tungt att bära på det själv, säger Linnea.