Helenas dotter Erika är 14 år och vägrar gå ut genom dörren. Redan i sexan slutade hon gå till skolan, det spelade ingen roll hur mycket mamma och pappa försökte.

– Hon har helt dragit sig undan, har inga vänner kvar eller något socialt umgänge, säger Helena.

Hon är uppgiven, orolig för sin dotter. På BUP vet de inte vad de ska göra. De säger att Erika är deprimerad, men de vet inte riktigt. Utredningarna ger inga säkra svar. Under tiden går Erika på dagbehandling tre gånger i veckan – om hon inte stannar hemma. Helenas högsta önskan är att Erika ska må bättre och kanske få tillbaka några vänner.

– BUP har också gått bet, man kan få hjälp utan att det blir bra för det. Jag har undrat om hon inte kan få träffa en psykolog, men de säger att det inte är någon idé när hon inte kommunicerar, säger Helena.

Erika sluter sig. Den antidepressiva medicinen gav inte resultat, nu tar Erika ångestdämpande medicin vid behov. Helena arbetar halvtid för att kunna ta hand om sin dotter.

– Jag önskar att det skulle finnas ett stöd för oss anhöriga, det påverkar hela familjen, säger Helena.