När Sandra var nio år dog hennes pappa. Hennes mamma tog med henne till BUP där hon fick antidepressiv medicin och en kölapp – det var två års väntetid för en samtalskontakt.

Under tiden utvecklade hon tvångssyndrom. I skolan blev hon retad för att hon tvättade händerna så ofta. Hon drog sig undan, var ensam och utstött.

– Det var ingen på skolan som märkte något. Jag hade tydliga skärsår på armarna, när vi skrev uppsats handlade de alltid om ensamma tjejer, jag ritade bilder på en kyrkogård eller lieman. När jag tittar på min papper från skoltiden blir jag så förbannad, säger Sandra.

I dag är hon 24 år och sjukskriven. Hennes betyg är ofullständiga. Hon träffar en sjuksköterska på öppenpsyk varje vecka.

– Det har aldrig funnits någon tydlig plan för mig. Det är väl problemet när man bor på en mindre ort.

Det är tydligt att det ser olika ut beroende på var du bor. I eftermiddag ska jag prata med en mamma i Ronneby om deras erfarenheter. Hennes 14-åriga dotter har fått bra hjälp på BUP. Det kanske är som Eva Waltré säger: ”ett lotteri”.

Vad tycker ni?