Nadine, 17, gömmer sig under en tjock och varm filt, i knät har hon Sacke, mjukislejonet hon fick av en sjuksköterska på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm på sin 16-årsdag. Då var hennes kropp så sjuk och försvagad av anorexian att hon var där varje dag för kontroller. Sacke påminner henne om att hon inte vill tillbaka dit.

Nadine kämpar varje dag, varje timme, varje minut.

– Jag är rädd att jag inte ska få hjälp när sjukdomen inte syns lika tydligt på mig, men den sitter i huvudet, säger hon.

Mamma Jeanette och pappa Roger har gjort allt i sin makt för att Nadine ska bli frisk. I långa perioder har de varit sjukskrivna båda två för att kunna vaka över Nadine, de har sovit i skift. Men Nadine har kämpat, hon vill bli frisk, hon vill bara inte äta.

Hennes gamla klasskamrater går i tvåan på gymnasiet, Nadine har inte varit i skolan sen i början av vårterminen i nian. När Nadine hade varit på över 400 olika möten med olika psykologer, läkare och terapeuter slutade familjen att räkna. Nu går hon hos en psykolog en gång i veckan, men snart fyller hon 18 år och då skickas hon vidare till vuxenpsykiatrin.

– Jag har varit på så väldigt många olika kliniker, överallt känns det som.

I läkarjournalerna står det alltid att föräldrarna har en god omvårdnadsförmåga.

– Ibland känns det nästan som att Nadine skulle få bättre hjälp om vi inte hade haft det. Det känns inte som att det är någon som lyssnar, säger Jeanette.

För många år sedan läste Nadine ett inlägg på en av Sveriges mest populära bloggar, meningen om människor ”med lår som går ihop” har etsat sig fast. Den kan Nadine tänka på varje dag. Hennes problem började i sjuan, med ökade krav och problem med vännerna.

– Jag fick inte de betyg jag önskade, bytte namn, färgade håret, för att jag trodde att jag skulle bli mer omtyckt. Sen började det här med maten. Jag kunde lätt hoppa över frukosten eftersom mamma och pappa gick till jobbet tidigare och i skolan var det ingen som märkte om jag hoppade över lunchen, säger Nadine.

– Du kunde säga till oss att du ville äta på rummet eller att du redan hade ätit, säger Roger.

Nadine har legat inlagd i omgångar, dels på BUP-kliniken och dels på en ätstörningsklinik. Hon har fått sova många nätter på BUP-akuten efter självmordsförsök eller självskador.

– Oftast säger de att jag inte får stanna för att jag inte är tillräckligt dålig.

Hon är fast besluten att fortsätta kämpa. Hon drömmer om att gå i skolan, träffa kompisar och att kunna göra spontana saker. I framtiden vill hon skriva en bok om sina erfarenheter och föreläsa i skolor om ätstörningar.

– Jag vill hjälpa andra. Ingen ska behöva må så här dåligt, säger Nadine.

Kom ihåg att det finns hjälp att få. Under fliken här kan du få hjälp finns telefonnummer och länkar till olika organisationer dit du kan vända dig anonymt.