Sigrid gick i sjuan när Mia på allvar började oroa sig för dottern som bytte vänner, stil och identitet var och varannan vecka. Som drog sig undan och tappade lusten att leva – en tolvårig flicka som självskadade och hade svåra självmordstankar.

Under första mötet på BUP fick Sigrid och Mia höra att det var helt normalt för en tonåring: ”Det går över.”

I dag är Sigrid 21 år. Högstadieåren är som en dimma. Hon gick ut nian med ofullständiga betyg och ett eskalerande självskadebeteende. Mia som inte gav sig hade kontaktat socialtjänsten när BUP inte reagerade. Sigrid bollades fram och tillbaka, skickades akut till psykiatrin och bollades lika snabbt tillbaka till kommunen. Fram och tillbaka utan att något hände.

– Jag träffade min kontaktperson en gång i veckan och fikade, säger Sigrid.

Hon bjuder på kaffe och vetelängd hemma vid köksbordet. Sigrid har fått permission för att träffa oss, sedan en dryg månad är hon inlagd på sluten avdelning. Hon lade in sig själv för att hon inte kunde kontrollera impulserna att skada sig längre.

– Men det har egentligen bara blivit värre på avdelningen, säger hon.

Hon får medicin, vitaminer och förvaring, säger hon.

Sigrid var 16 år när hon lades in första gången, det var på den gamla barnkliniken på Sankt Lars i Lund, en fängelselik byggnad med slitna rum, ordet ”död” klottrat på väggen. Det blev ett chockartat första möte med psykiatrin, nu matades hon med antidepressiva och bensodiazepiner och fick vänner som alla vårdades efter självmordsförsök.

Sigrid hann börja och sluta gymnasiet tre gånger. Hon skrevs in och ut från tvångsvård och behandlingshem.  När hon fyllde 18 år flyttades ansvaret över på vuxenpsykiatrin, och det hjälpte. Efter en lång inläggning fick Sigrid diagnosen borderline och början till hjälp

Men Sigrids kamp fortsätter. Nu väntar hon på besked om en ny placering på behandlingshem, DBT i öppenvården fungerar inte för henne just nu.

– Hade det behövt gå så här långt? Hade jag behövt ha så många ärr? Hade det behövt bli oräkneliga självmordsförsök? säger Sigrid.

Vägen upp är lång.

– Hon har ju inte haft någon ungdom, säger Mia och tårarna tränger fram.

Hon beskriver en mammas tuffa insikt: ”Jag kan inte hjälpa min dotter och jag kan inte hitta någon som kan hjälpa henne.”

Ändå anser Sigrid att hon har haft tur. Hon har sin mamma som kämpat för henne i alla lägen, hon har stundtals fått bra hjälp av engagerad vårdpersonal, de har räddat hennes liv.

– Och jag har sluppit rättspsyk, jag har träffat så många som jag som vårdats på där, säger hon.

 

Jag är nu inne i slutspurten av det här arbetet. I morgon publicerar vi ett sammanfattande nyhetsdokument, där ni kan läsa mer om Sigrid, Camilla, Anna, Nadine och alla andra tjejer jag varit i kontakt med.