[slideshow exclude=”13sigrid ” auto=”undefined” thumbs=”undefined”]
• Nadine, 17, har inte varit i skolan sedan anorexian blev livshotande för tre år sedan.
• Sigrids självmordstankar avfärdades med orden: ”Det går över.”
• Jenny, 12, skär sig för att hon inte vet hur hon ska ta bort prestationsångesten.
• Under en vecka har hundratals tonårstjejer berättat om hur de inte får hjälp. Om en handfallen vuxenvärld som inte ser och i värsta fall inte finns.
• I väntan på hjälp blir tjejerna allt sjukare. Sista utvägen stavas tvångsvård och förvaring.
• Som för Camilla, 19. Just nu är hon inlåst på rättspsyk för depression och självmordstankar.
Så tar vi hand om tonårstjejer som har det sjukt jobbigt.
I dag publicerar vi slutrapporten från arbetet med bloggen ”Sjukt jobbigt”.
12 år gammal satt Sigrid i timmar på golvet i skolkorridoren och skar sig i armarna så att blodet rann.
Ingen ingrep.
Skolan larmade bara när Sigrid skolkade.
Camilla är 19 år och sover i häktesrummet på rättspsyk i Öjebyn. Rösten är trött och svag. Hon minns inte när hon var utomhus senast.
Från avdelningens enda fönster ser hon varken trädkronorna eller snödrivorna utanför, men varje morgon berättar personalen vad det är för väder och vem som har namnsdag.
Rigorös säkerhet
Reglerna är hårda på avdelningen, säkerheten rigorös – anpassad för dömda brottslingar.
Camilla berättar att hon fick öppna mammas julklappar men inte behålla dem.
– De hittade ingen annan lösning. De sa att det skulle vara det bästa för mig, men det är det värsta stället jag har varit på.
Larmen om tonårstjejerna som mår dåligt har varit många och täta under flera år. I förra veckan kom Bris rapport om barnen som inte får hjälp av samhället.
Förra året tog hjälporganisationen emot 4 545 samtal, mejl och chattfrågor om psykisk ohälsa – nio av tio rop på hjälp kom från flickor.
Om dem har vi berättat på bloggen ”Sjukt jobbigt” den senaste veckan.
– Hade det behövt gå så här långt? undrar Sigrid och Camilla.
Nadine, Linnea och Anna ställer samma fråga.
Brott mot barnkonventionen
De goda exemplen, om vården som fungerar, visar hur orättvist det är. Var du bor, vilken skola du går i, vem du har turen att möta avgör vilken hjälp barnen får. Det är ett brott mot såväl svensk lag som FN:s barnkonvention.
För tre år sedan slog Socialstyrelsen larm: barn- och ungdomspsykiatrin höll så skiftande kvalitet att den inte levde upp till hälso- och sjukvårdslagens krav. På många håll var uppdraget så otydligt att ingen kunde svara på vem som hade ansvar för vad.
Man skulle kunna tro att mycket har hänt efter ett så allvarligt larm. Sanningen är att det går långsamt.
– Jag förstår inte alltid vad problemet är, säger Marie Collberg, inspektör på Socialstyrelsen.
Det gör inte Peter heller. Hans dotter är 16 år. Inför de nationella proven i nian blev pressen så svår att panikångesten och sömnproblemen exploderade. Fyra dagar in på gymnasiet svimmade flickan.
BUP kunde bara erbjuda piller.
– Man tror inte att det är sant. De är helt inkompetenta.
Vad händer med barnen som inte får hjälp?
Vi vet att depression, ångest och stress är de vanligaste sjukskrivningsorsakerna bland unga kvinnor. Trycket på mottagningarna för unga vuxna är större än någonsin och psykiatrerna där tycker att hjälpen kommer för sent.
– Många av dem har lidigt länge, säger barn- och ungdomspsykiatern Mia Ramklint.
”Prioriterar inte våra unga”
Diagnoser som depression och ångest har ökat, även antalet patienter som vårdas för självskadebeteende. Men den behandlingsmetod som Socialstyrelsen rekommenderar för självskadepatienter, dialektisk beteendeterapi, finns inte i alla landsting.
– Vi pratar hela tiden om hur viktigt det är med tidiga insatser, men när det verkligen gäller kan jag inte se att vi prioriterar våra barn och unga, säger Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges kommuner och landsting.
Jenny är 12 år och litar inte på de vuxna.
– Jag har både självskadat och haft ätstörningar och har det fortfarande, jag lovar det är verkligen sjukt jobbigt.
Hon har sökt hjälp hos skolpsykolog, kurator, ringt Bris.
– Jag har varit på väldigt många ställen och letat efter en vuxen att prata med. Det är väldigt svårt.
4 545 gånger kontaktade barn Bris om psykisk ohälsa förra året. Nio av tio var flickor.
1 593 kontakter handlade om självmordstankar.
1 402 om självdestruktivitet.
772 om ätstörningar.
5 597 barn väntade på ett första besök eller uppföljning på BUP vid årsskiftet.
157 slutenvårdsplatser är allt som finns kvar för barn upp till 18. Sedan 1996 har platserna minskat med 60 procent.
50 procent av alla tonårstjejer besväras av ångest och oro.
1 600 barn ansvarar en genomsnittlig skolpsykolog för.
24 procent av Sveriges rektorer tycker inte att skolpsykologens tid räcker till.
35 procent tycker inte att skolkuratorns tid täcker behoven.