Jag har försökt få till en intervju med någon av ministrarna men det har inte varit helt enkelt. Nu har barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) svarat på några av mina frågor på mejl. Hon har läst inläggen här på bloggen.

– Jag blir alltid berörd över människors starka berättelser och särskilt arg över att unga människor inte får hjälp i tid, skriver hon.

Maria Larsson lyfter fram regeringens satsningar på psykiatrin, utbyggd elevhälsa och ett bättre samarbete mellan skola, socialtjänst och psykiatri.

– Vi har under flera år satsat 900 miljoner kronor per år på psykiatrin. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin har blivit kortare. Denna satsning har vi nu permanentat, skriver Maria Larsson. (mer…)

Minns ni Ulrika, vars dotter Lovisa fått bra och snabb hjälp på BUP? Även om de flesta som har hört av sig till mig berättar om frustration och vanmakt, brist på vård, en känsla av att inte bli tagen på allvar, så finns det så klart fler exempel där familjer fått bra hjälp. (mer…)

”Åhhh, jag vad jag blev glad över och hitta det här. Verkligen viktigt att detta kommer upp till ytan.”

”Det är sjukt att det fungerar så här. Var är all hjälp, varför är det ingen som ser, reagerar eller hjälper mig? Samhället sviker!!”

Tack för bloggen, den kan göra skillnad!

Citaten är hämtade från några av alla hundratals mejl jag fått den här veckan.

Det gör mig ledsen, arg och förskräckt att ni är så många som mår så dåligt.

Men det gör mig också fantastiskt rörd och tacksam att ni skriver och delar med er. Stort tack till er alla! (mer…)

I dag publicerar vi alltså slutsatserna efter den här veckan – här i bloggen och i dagens tidning. Jag har sökt både utbildningsministern (som har avböjt att svara på mina och era frågor) och barnministern Maria Larsson, så nu håller jag tummarna för att hon har tid senare i eftermiddag. Jag vill fråga henne vad hon tänker göra för tjejerna som mår dåligt, som trillar mellan stolarna, som inte upptäcks i tid och som inte får rätt hjälp. Har ni några frågor till regeringen? (mer…)

[slideshow exclude=”13sigrid ” auto=”undefined” thumbs=”undefined”]

• Nadine, 17, har inte varit i skolan sedan anorexian blev livshotande för tre år sedan.
• Sigrids självmordstankar avfärdades med orden: ”Det går över.”
• Jenny, 12, skär sig för att hon inte vet hur hon ska ta bort prestationsångesten.
• Under en vecka har hundratals tonårstjejer berättat om hur de inte får hjälp. Om en handfallen vuxenvärld som inte ser och i värsta fall inte finns.
• I väntan på hjälp blir tjejerna allt sjukare. Sista utvägen stavas tvångsvård och förvaring.
• Som för Camilla, 19. Just nu är hon inlåst på rättspsyk för depression och självmordstankar.
Så tar vi hand om tonårstjejer som har det sjukt jobbigt.

I dag publicerar vi slutrapporten från arbetet med bloggen ”Sjukt jobbigt”.

12 år gammal satt Sigrid i timmar på golvet i skolkorridoren och skar sig i armarna så att blodet rann.
Ingen ingrep.
Skolan larmade bara när Sigrid skolkade.

Camilla är 19 år och sover i häktesrummet på rättspsyk i Öjebyn. Rösten är trött och svag. Hon minns inte när hon var utomhus senast.
Från avdelningens enda fönster ser hon varken trädkronorna eller snödrivorna utanför, men varje morgon berättar personalen vad det är för väder och vem som har namnsdag.

Rigorös säkerhet
Reglerna är hårda på avdelningen, säkerheten rigorös – anpassad för dömda brottslingar.
Camilla berättar att hon fick öppna mammas julklappar men inte behålla dem.
– De hittade ingen annan lösning. De sa att det skulle vara det bästa för mig, men det är det värsta stället jag har varit på.

Larmen om tonårstjejerna som mår dåligt har varit många och täta under flera år. I förra veckan kom Bris rapport om barnen som inte får hjälp av samhället.
Förra året tog hjälporganisationen emot 4 545 samtal, mejl och chattfrågor om psykisk ohälsa – nio av tio rop på hjälp kom från flickor.
Om dem har vi berättat på bloggen ”Sjukt jobbigt” den senaste veckan.
– Hade det behövt gå så här långt? undrar Sigrid och Camilla.
Nadine, Linnea och Anna ställer samma fråga.

Brott mot barnkonventionen
De goda exemplen, om vården som fungerar, visar hur orättvist det är. Var du bor, vilken skola du går i, vem du har turen att möta avgör vilken hjälp barnen får. Det är ett brott mot såväl svensk lag som FN:s barnkonvention.

För tre år sedan slog Socialstyrelsen larm: barn- och ungdomspsykiatrin höll så skiftande kvalitet att den inte levde upp till hälso- och sjukvårdslagens krav. På många håll var uppdraget så otydligt att ingen kunde svara på vem som hade ansvar för vad.
Man skulle kunna tro att mycket har hänt efter ett så allvarligt larm. Sanningen är att det går långsamt.
– Jag förstår inte alltid vad problemet är, säger Marie Collberg, inspektör på Socialstyrelsen.

Det gör inte Peter heller. Hans dotter är 16 år. Inför de nationella proven i nian blev pressen så svår att panikångesten och sömnproblemen exploderade. Fyra dagar in på gymnasiet svimmade flickan.
BUP kunde bara erbjuda piller.
– Man tror inte att det är sant. De är helt inkompetenta.

Vad händer med barnen som inte får hjälp?
Vi vet att depression, ångest och stress är de vanligaste sjukskrivningsorsakerna bland unga kvinnor. Trycket på mottagningarna för unga vuxna är större än någonsin och psykiatrerna där tycker att hjälpen kommer för sent.
– Många av dem har lidigt länge, säger barn- och ungdomspsykiatern Mia Ramklint.

”Prioriterar inte våra unga”
Diagnoser som depression och ångest har ökat, även antalet patienter som vårdas för självskadebeteende. Men den behandlingsmetod som Socialstyrelsen rekommenderar för självskadepatienter, dialektisk beteendeterapi, finns inte i alla landsting.
– Vi pratar hela tiden om hur viktigt det är med tidiga insatser, men när det verkligen gäller kan jag inte se att vi prioriterar våra barn och unga, säger Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges kommuner och landsting.

Jenny är 12 år och litar inte på de vuxna.
– Jag har både självskadat och haft ätstörningar och har det fortfarande, jag lovar det är verkligen sjukt jobbigt.
Hon har sökt hjälp hos skolpsykolog, kurator, ringt Bris.
– Jag har varit på väldigt många ställen och letat efter en vuxen att prata med. Det är väldigt svårt.

4 545 gånger kontaktade barn Bris om psykisk ohälsa förra året. Nio av tio var flickor.
1 593 kontakter handlade om självmordstankar.
1 402 om självdestruktivitet.
772 om ätstörningar.
5 597 barn väntade på ett första besök eller uppföljning på BUP vid årsskiftet.
157 slutenvårdsplatser är allt som finns kvar för barn upp till 18. Sedan 1996 har platserna minskat med 60 procent.
50 procent av alla tonårstjejer besväras av ångest och oro.
1 600 barn ansvarar en genomsnittlig skolpsykolog för.
24 procent av Sveriges rektorer tycker inte att skolpsykologens tid räcker till.
35 procent tycker inte att skolkuratorns tid täcker behoven.

Sigrid gick i sjuan när Mia på allvar började oroa sig för dottern som bytte vänner, stil och identitet var och varannan vecka. Som drog sig undan och tappade lusten att leva – en tolvårig flicka som självskadade och hade svåra självmordstankar.

Under första mötet på BUP fick Sigrid och Mia höra att det var helt normalt för en tonåring: ”Det går över.” (mer…)

Här på rättspsyk i Öjebyn tvångsvårdas Camilla, 19. Dagen efter sin 18-årsdag skickade BUP henne till kliniken som i första hand tar emot dömda män. Det var över ett år sedan nu och Camilla har ingen aning om hur länge hon blir kvar. Läkaren har sagt att det kan ta flera år.

– Man tappar framtidstron, säger hon. (mer…)

Är det sjukt jobbigt att vara tjej i Sverige i dag? Den frågan har jag ställt på här bloggen i snart en vecka nu.
Så här skriver en tolvårig tjej:
”Jag lovar det är verkligen sjukt jobbigt och sen när man ska fixa skolan också och alla sätter så höga krav på en. Alla tror att man är någon annan än den man egentligen inte är.”
Hon beskriver hur svårt det är att hitta vuxna att prata med. Och hon är inte ensam. (mer…)

Yasmine behandlades under oräkneliga diagnoser med tunga läkemedel under många år. Men till slut skickade BUP en remis till psykosavdelningen inom vuxenpsyk. Redan som barn hade hon tvångstankar, i skolan blev det svårare för varje år att ha bra kompisrelationer. Ingen vuxen ingrep.

I sjuan brakade det ihop fullständigt, Yasmines tvångstankar utvecklades till anorexia och hon började skada sig själv. På BUP visste de inte vad de skulle göra, så de provade allt, berättar hon.

Nu är Yasmine 19 år och försöker fokusera mindre på sin sjukdom och mer på det som är friskt.

– Jag kom till BUP i åttan och det tog väl ungefär tre år innan jag fick bra hjälp. Det var första gången jag verkligen blev trodd och hjälpt, jag har fått så bra terapi på psykosenheten. (mer…)

Nadine, 17, gömmer sig under en tjock och varm filt, i knät har hon Sacke, mjukislejonet hon fick av en sjuksköterska på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm på sin 16-årsdag. Då var hennes kropp så sjuk och försvagad av anorexian att hon var där varje dag för kontroller. Sacke påminner henne om att hon inte vill tillbaka dit.

Nadine kämpar varje dag, varje timme, varje minut.

– Jag är rädd att jag inte ska få hjälp när sjukdomen inte syns lika tydligt på mig, men den sitter i huvudet, säger hon. (mer…)