De allra flesta av er som hör av er berättar om svårigheter att få hjälp. Samtidigt som alla är överens om hur viktigt det är med tidiga insatser. Ulrika Ahlqvists dotter Lovisa, 16, är en av dem som fått bra hjälp.

Det började för ett och ett halvt år sedan. Lovisa tyckte att allt var tråkigt, hon var nedstämd och arg. Ulrika tolkade det som vanliga tonårsproblem, men tårarna blev fler och problemen ökade. Småsaker kunde få enorma proportioner.

I Ronneby ligger BUP bredvid skolan så en dag i åttan, när Lovisa blivit ledsen, gick hon själv till BUP.

– Hon fick en akuttid direkt, sen gick vi dit en gång i veckan. Ibland var jag med, ibland Lovisas pappa. Det var jättebra. Det var först då vi fick veta att hon skar sig, säger Ulrika. (mer…)

I dag ska jag träffa en 17-årig tjej som kämpar mot sin svåra anorexia. Det tog lång tid innan någon märkte att hon inte mådde bra. Nu har hon inte gått i skolan på flera år. Jag berättar mer om vårt möte senare.

I förra veckan pratade jag med Agnes Hultén som är barn- och ungdomspsykiater och överläkare på Stockholms centrum för ätstörningar. 0,5 till 1 procent av tjejer i övre tonåren eller vuxna kvinnor uppfyller kriterierna för diagnosen anorexia nervosa, 1–2 procent för diagnosen bulimia nervosa. Men betydligt fler har symtom på ätstörningar. Det finns ett stort mörkertal som inte behandlas.

Agnes Hultén berättade att gruppen som är i riskzonen för ätstörningar har vuxit på senare år. Framför allt unga tjejer blir sjuka.

Helenas dotter Erika är 14 år och vägrar gå ut genom dörren. Redan i sexan slutade hon gå till skolan, det spelade ingen roll hur mycket mamma och pappa försökte.

– Hon har helt dragit sig undan, har inga vänner kvar eller något socialt umgänge, säger Helena. (mer…)

När Sandra var nio år dog hennes pappa. Hennes mamma tog med henne till BUP där hon fick antidepressiv medicin och en kölapp – det var två års väntetid för en samtalskontakt.

Under tiden utvecklade hon tvångssyndrom. I skolan blev hon retad för att hon tvättade händerna så ofta. Hon drog sig undan, var ensam och utstött.

– Det var ingen på skolan som märkte något. Jag hade tydliga skärsår på armarna, när vi skrev uppsats handlade de alltid om ensamma tjejer, jag ritade bilder på en kyrkogård eller lieman. När jag tittar på min papper från skoltiden blir jag så förbannad, säger Sandra. (mer…)

Ingvar Nilsson är nationalekonom och gör socioekonomiska analyser. Han har tittat på kostnaderna för samhället om man inte tar hand om de deprimerade flickorna i tid. De riskerar nämligen att hamna i ett livslångt utanförskap.

Depression och ångest- och stressreaktioner hör till de vanligaste sjukskrivningsorsakerna, enligt Försäkringskassan.

– Det blir livslånga kostnader för en del av de deprimerade flickorna. En sådan flicka kommer att kosta samhället mellan 10 och 15 miljoner kronor, säger Ingvar Nilsson. (mer…)

Förra året gjorde Psykologförbundet en kartläggning av tillgången till skolpsykologer. Enligt skollagen ska alla elever ha tillgång till en psykolog, kurator, skolsköterska och läkare. Men vad betyder tillgång?

I Malung-Sälen fanns det en fjärdedels psykolog i hela kommunen, eller motsvarande en psykolog på 10 500 elever. Och det tyckte de ansvariga var fullt tillräckligt. (mer…)

Linnea var tolv–tretton år när hon utvecklade anorexia. Hon var mobbad i skolan, tränade mycket och hade skyhöga krav på sig.

– Jag var en riktig prestationsprinsessa, skulle ha MVG i alla ämnen, vara alla till lags. Jag bad absolut inte om hjälp. Det fanns inte för mig.

I flera år lyckades hon dölja ätstörningen, med bylsiga kläder, långa ärmar och bortförklaringar. Först när hon började kollapsa under träningen reagerade omgivningen. Linneas mamma såg till att hon fick en kontakt på BUP. Då var hon femton år. (mer…)

I går slog Bris larm om barnen som inte får hjälp. De flesta som ringer är tjejer som inte fått hjälp i skolan, på BUP eller av någon annan vuxen.

– Vi ser att de här barnen inte får hjälp. Det är ett brott mot FN:s barnkonvention, säger Bris generalsekreterare Eva Waltré. (mer…)

Oj, svårt att hinna blogga och svara på alla era långa mejl samtidigt!

Många av er som skriver berättar om hur jobbigt det är i skolan. I dag ska jag ta reda på mer om hur det ser ut på skolorna.

Förra året slog Skolinspektionen larm om att många skolor inte lever upp till skollagen som kräver att eleverna ska ha tillgång till psykolog och kurator. Även om de flesta (96 procent av skolorna) har tillgång till en psykolog på pappret, svarar mer än en tredjedel av rektorerna att skolpsykologens tid inte räcker till.

Skolan är sjukt viktig i barns liv, minst lika viktig som jobbet för oss vuxna.

Så här skriver en tjej i åttan om skolan: ”Jag brukade älska skolan, men numera är den ett hatobejekt. Varför börjar man gråta varje gång man inte får ett A+? Varför får man panik varje gång man har prov, bara för att man inte vill misslyckas?” (mer…)

Jag får så otroligt många mejl. Långa, välskrivna berättelser om anorexia, självskador och depression. Tack för att ni delar med er! Ni är så modiga, tycker jag.

Många av er berättar om hur svårt det kan vara att prata med vuxna om problemen. En tjej skriver och berättar om sin ätstörning. Kompisarna skvallrade för läraren – men ingenting hände.

”Jag skämdes inför mamma och pappa, jag kunde inte ha haft bättre föräldrar”, skriver hon. (mer…)