För några dagar sen hade vi ett trevligt nostalgisamtal på jobbet. Vi ”åldringar” pratade lyriskt om det ljuva 80- och 90-talet och hur vi såg ut då. Och vad vi gjorde. Okej, kanske inte så mycket vad vi gjorde, vilket säkert var bra, eftersom vi har en väldigt ung praktikant.

Förutom de obligatoriska hisnande höga sprayluggarna som borde orsakat extra avgifter på flyget, de pastellfärgade läpparna, den blå mascaran, spetshandskarna och alla plastarmband som rasslade runt på armarna, så snuddade vi vid den mytomspunna sprayen som förvandlade alla grå möss till, tja, blondiner. Jag skriver det inte utan att rysa: SPRAY BLOND. 

Där stod man framför spegeln med den åtråvärda orangegula flaskan i handen. Badrummet låst, eftersom mamma, med en förfasad grimas, sagt att jag ABSOLUT INTE fick gå till frissan och BLEKA HÅRET. Herrgud, unge, är du inte klok???

Nej, det var jag inte, men jag hade ju sett Michelle Pfeiffer, Sharon Stone och Meg Ryan och de hade INTE mina råttfärgade testar, så mycket var säkert.

Jag skramlade. Och traskade i väg till affären och köpte en flaska av det eftertraktade medlet som skulle förvandla mig till supermodell allraminst. Jag var 16 år och väldigt snart väldigt blond. Om man nu kallar det blont.

Så här efterhand, när jag tacksamt konstaterar att håret inte trillade av eller fick allvarliga framtida men, så inser jag att jag var snudd på vithårig med lätt orangblonda stråk. Och bruna linser. Fråga mig inte vilken filmstjärna som såg ut så, men så skulle jag uppenbarligen se ut.

Som tur var hade Pamela-klippet och pudel-permanenten (fråga inte) vuxit ut då, annars hade jag säkert mött världen den lördagskvällen som Kojak. Konstigt nog minns jag inte hur mamma reagerade, så det bör ju ha varit synnerligen traumatiskt. Både för mig och henne. Men snygg var jag! Oooja!! Fast det finns inte en enda bild från just den tiden. Märkligt.

Döm om min förvåning när jag nyligen fick ett bud till jobbet med en ny version av spray-blond. Den här gången i en modernare förpackning i skrikande rosa och gult. Jag satt säkert fem minuter förstenad i chock. Förbjöds inte det här när Sverige tvingades möta vitorangeblekta tonåringar med hår sprött som piasava?

Svaret är nej. Det gjorde det icke. Det är bara jag som levt i en förnekelse-bubbla. När jag surfade runt lite upptäckte jag att den blekande sprayen finns i flera varianter som, enligt samtliga tillverkare faktiskt, är skonsamma mot håret och ger en ”fin, naturlig blond ton”. Precis som min var alltså.

Trots denna oerhörda kvalitetsförbättring så höjer jag ett varnande finger till alla er som vill se ut som Jennifer Aniston, Jessica Simpson och Scarlett Johansen. Gör det inte. GÖR DET INTE! I så fall kan ni lika gärna toppa med bubbelgumsrosa läppar och blå mascara.