Om du någon gång sniffat dig yr i en parfymaffär, kanske du också stött på påståenden om att pH-värde, doftnoter och feromoner påverkar doften. Är dessa och andra påståenden sanna? Och vad får oss i slutändan att lukta gott – och äckligt? Kemiprofessorn Ulf Ellervik reder ut begreppen.

För oss tvåbenta varelser med näsan högt ovanför marken är lukten inte längre ett livsavgörande sinne, på samma sätt som för våra mer avlägsna däggdjurssläktingar. För människan har synen tagit förstaplatsen. Det hindrar nu inte att luktsinnet är viktigt för oss på andra sätt.

”Luktsinnet är unikt eftersom det är så tydligt kopplat till hjärnans känslo­centrum. Lukter kan underlätta inlärning och väcka minnen till liv”, säger Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi.

Med tanke på luktens makt över våra känslor är det inte konstigt att vi vill lukta gott. Vår önskan att få omgivningens uppskattning – liksom vår förmåga att njuta av dofter – har gjort parfym- och kosmetikaindustrin till en mångmiljardindustri.

Aura av vetenskaplighet

Kanske för att motivera priset, omgärdas ibland produkterna av argument som skänker en aura av vetenskaplighet. Ett som florerar är att parfymen luktar olika från person till person beroende på hudens pH-värde.

”Ph-värdet på huden varierar marginellt mellan människor. Det inverkar knappast, har man märkbart annorlunda pH-värde beror det på andra omständigheter, säger Ulf Ellervik”.

Annat kan däremot inverka, påpekar han, såsom kroppens talgproduktion. Lukt binder till fett, så hos personer med fetare hud fastnar dofterna längre än de som producerar mindre talg.

Vissa parfymtillverkare hävdar att deras produkter interagerar med kroppens egna doftsignaler, de så kallade feromonerna, och på så sätt skapar en helt unik doft.

”Det är med största sannolikhet en bluff, eller i vart fall väldigt överskattat. Det finns än så länge inga hårda bevis på att vi överhuvudtaget påverkas av feromoner”.

Feromoner hör nu inte till vardagspratet i parfymbranschen. Det gör däremot doftnoter. En parfym utvecklas i tre faser, sägs det, beroende på de inneboende ingrediensernas avdunstningstakt; från den första flyktiga toppnoten, via hjärtnoten till den mer seglivade basnoten. Till de förra hör exempelvis citrus och fruktiga lukter medan vanilj, mysk och träaktiga dofter tenderar stanna kvar längre på huden.

Stämmer detta?
”Det stämmer att kemikalier avdunstar olika snabbt. Mindre molekyler lossnar snabbare än tyngre och är du varm avdunstar de ännu snabbare”.

Samtidigt flaggar Ulf Ellervik för ett annat betraktelsesätt: att betrakta parfymörernas mixtrande med kemikalier som en konstform, ungefär som måleri eller matlagning. Då behöver man inte tänka i vetenskapliga termer.
”Oavsett får man nog säga att doftnoter är ett trubbigt begrepp, även om det ligger en del i det. Liksom att parfym­industrin gärna låtsas vara lite vetenskaplig. Däremot är parfymtillverkare skickliga på att ta fram kombinationer som många gillar. Parfymörer och kemister blir också allt bättre på att labba fram nya syntetiska dofter, vilket öppnar för helt nya luktupplevelser som annars kan vara svåra att extrahera, till exempel lilja. Möjligheten att mixtra fram animaliska noter, till exempel mysk, ger etiska fördelar. Kemister kan också skicka in nya, egenframställda lukter till parfymerifirmor”.

Går det att hävda att syntetiskt framställda kemikalier i parfymer är sämre eller bättre än naturliga?

Nej, enligt Ulf Ellervik, en viss syntetisk molekyl är exakt densamma som en som kommer från naturen.

”Alkoholen är däremot en orsak till att parfymer har en något skarp, stickande lukt och som av vissa uppfattas som lite onaturlig. Den behövs dock för att lösa upp luktämnena och avdunstar ganska snabbt. Också kräm och olja kan fungera som doftbärare. Fetter löser vissa luktämnen bättre och släpper ifrån sig dem i långsammare takt”.

Artikeln finns i sin helhet på Lunds Universitets hemsida