Det har hittills varit relativt ont om ekologiska brun- utan solprodukter. Men nu släpper svenska Estelle & Thild en BUS-mousse i april, Self Tan Bronzing Mousse.

I pressmeddelandet förklarar man att Self Tan Bronzing Mousse har en hudvårdande ingredienslista ”med fokus på återfuktning och närande innehåll”. Moussen innehåller förutom återfuktande växtbaserad glycerin även äppelcellulärvatten och björnbärsbladextrakt. Det står även att moussen ska vara doftfri. Huruvida DHA:ets reaktion med huden är doftfri återstår att känna när vi får pressprover till redaktionen.

Hemligheten bakom att huden färgas är den naturliga ingrediensen DHA (Dihydroxylacetone) som utvinns ur bland annat sockerbetor, men ämnet kan även framställas i ett laboratorium. Det var en ren tillfällighet att man upptäckte att ämnet färgade hudens översta hudlager. Det var på 50-talet som diabetesläkaren Eva Wittgenstein, behandlade barn med ämnesomsättningsstörningar med DHA-lösning som de fick dricka. De barn som kräktes upp lösningen blev bruna på de ytor man inte lyckats torka rena. Wittgenstein blev nyfiken och testade lösningen på den egna huden och efter några timmar fanns den bruna tonen där. Brun -utan -soleffekten var uppfunnen.

Brun, utan att sola, kan man faktiskt bli. Så vad är brun utan sol?

Som vanligt när det gäller olika innovationer inom skönhets- och läkemedelsbranschen är det tillfälligheter som gör att en upptäckt får en helt ny funktion än vad man först tänkt sig. Brun utan sol (BUS)-effekten är en sådan upptäckt.

Redan 1912 publicerade läkaren Louis Camille Maillard i en forskningsrapport, att ”aminosyror som reagerar med socker ger en färgförändring som är bronsfärgad eller gyllenbrun”. Flera år senare upptäckte andra forskare att sockerarter som reagerar med aminosyror i det yttersta hudlagret ger en solbrun effekt på de döda hudcellerna. Denna nu sedan gammalt kända reaktionen döptes till ”Maillardreaktionen” efter läkaren som först upptäckte fenomenet. Resten är ett stycke skönhetshistoria. Men det skulle ta ett bra tag innan man skulle komma att använda upptäckten inom kosmetikaindustrin.

Det var först på 50-talet när diabetesläkaren Eva Wittgenstein, som behandlade barn med ämnesomsättningsstörningar på ett barnsjukhus i Cincinatti i USA, som det gick upp ett ljus vad ämnet DHA (Dihydroxylacetone) kunde användas till. Wittgenstein lät barn svälja den söta DHA-lösningen och de barn som kräktes upp lösningen, där upptäckte man att huden färgades brun på ställen man inte lyckats torka rent. Wittgenstein blev nyfiken och testade lösningen på den egna huden och efter några timmar fanns den bruna tonen där. Brun -utan -soleffekten var uppfunnen!

Först med att använda ämnet dihydroxylacetone i skönhetsprodukter var det amerikanska företaget Coppertone på 60-talet. De marknadsförde den revolutionerande krämen med slogan ”bli brun medan du sover”. Men krämen var svårapplicerad, tjock som tandkräm och huden blev mer orange än brun.
1997 kom nästa genombrott. Det var en kemist på Estée Lauder som lyckades göra en formulering som inte lade sig på ytan av huden utan gick djupare ner i hudlagret där ämnet reagerade med ett större antal döda hudceller. Hudtonen blev jämnare brun och Estée Lauder tog det första patentet på ämnets kosmetiska formulering så som vi känner det idag.

Källor: New York Times, Wikipedia och Science direct

Man kan beskriva processen som en liknelse med oxidationen i en frukt (tänk dig ett skuret äpple som får reagera med syre = brunt). Reaktionen mellan hudens proteiner och sockerarterna anses som helt ofarlig, däremot uppstår en mer eller mindre trevlig odör när sockerarterna möter de döda hudcellerna. I förlängningen är det samma ämne som alla bus-producenter använder i sina preparat. Och det handlar om vem som är bäst på att kamouflera doften.