12 mars skrev vi vårt första inlägg. Drygt en månad senare är det dags att göra bokslut och bomma igen. Här är mitt sista inlägg (Forsberg kommer förmodligen med en mer nyanserad och seriös bild senare).
Innan vi vältrar oss i sorg över det tänkte vi rannsaka oss själva. Vad har vi egentligen hållt på med under den här dryga månaden?
Vi har fått en hel del kritik både här och där. För att vi skriver för lite, för att vi skriver för mycket dynga, för att vi bara skriver om skandaler och senast i dag för att vi skriver för långt.
Vi har kritiserat eller drivit med TV4 Sport, innebandysverige, Kimmo Eskelinen, ishockeyn, varandra, Patrik Jansson mfl.
Vi ryckte ut när Sveriges elitspelare skrek efter hjälp.
Av någon konstig anledning är det ändå det här som verkar ha fastnat. När jag hängde i korridorerna runt finalen var det just det inlägget och det här som de flesta ville snacka om.
Vi har även fått en del kängor mot oss. Vi har blivit kallade rubriksökande idioter, blivit sågade i vår egen blogg och dessutom fått ett formellt klagobrev från AIK Innebandy som (med anledning av det här inlägget) krävde en ursäkt av vår chefredaktör:
(Självklart står inte AIK bakom våld och självklart var det aldrig min intention att få det att framstå så. Men det tycker jag inte att jag har gjort heller.)
En sak känns i alla fall klar: Vi har berört.
När vi började med det här var i varje fall min tanke att köra på allvar. Innebandyfamiljen har saknat input utifrån och tanken var därför att komma in med nya ögon och röra om lite i grytan. Att vara lite av den fula ankungen.
Vissa har gillat det, andra inte. Men jag vill ändå rikta ett stort tack till alla spelare, ledare och annat innebandyfolk som fått sig en känga, eller delat ut en, med anledning av den här bloggen. Det tacket riktar sig framförallt till Kimmo Eskelinen, Patrik Jansson, Daniel Dalbjer, Mikael Karlsson, Thomas Brottman och Kent Göransson. Hoppas jag inte glömt någon.
Sedan måste vi ju också säga tack till alla som läst våra 78 inlägg eller lämnat någon av de 260 kommentarerna. Tack!
Nu stänger vi ner, checkar ut och riktar blickarna åt annat håll. Alla innebandystjärnor kan med andra ord andas ut och ankdammen blir en lugn och behaglig värld igen. Men kanske, kanske ändå en lite tråkigare värld.
Sist av allt har jag bara en sak att säga: Seger! Forsberg må ha satt omgångarna fram men alla vet att det är finalen som räknas.
/Patrik