Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

ROLLSPEL Förra året hävdade forskaren John Brandenburg att utomjordingar kan komma att förstöra jorden eftersom vår civilisation är ”ung och högljudd”.

I ”Xenoblade chronicles X” får vi en föraning av resultatet. När vår planet sprängs av utomjordingar lyckas ett Aniara-liknande rymdskepp fly med de sista resterna av mänskligheten. Två år senare kraschar skeppet på den främmande planeten Mira efter att rymdvarelserna fått upp spåret igen.

Exakt varför utomjordingarna vill utplåna mänskligheten dröjer det länge innan man får veta, men redan efter några timmar med spelet är jag redo att stödja Brandenburgs teori. Åtminstone delen om att vi för en massa oväsen. En civilisation som är kapabel att producera så skränig och absurt usel musik som Hiroyuki Sawanos soundtrack i ”Xenoblade chronicles X” förtjänar verkligen att bombas bort från historieböckerna.

Och ändå sitter jag här och ömmar för Monolith Softs uppföljare. Det är nämligen ett fantastiskt spel – musiken till trots.

Mänsklighetens nya hemvist är en förhistorisk värld befolkad av dinosaurier, kolossartade insekter och färgglada apor. Kontinenten där äventyret inleds, Primordia, är ett mäktigt slättlandskap omgärdat av enorma klippor som skjuter ut över nejden som vore de skyddande armar. Det är sanslöst vackert – och bättre ändå blir det när man färdas in i Noctilums överväxta urskog och öknen i Oblivia, där sfäriska jättekonstruktioner vittnar om ett svunnet samhälle.

Utforskandet är inte bara en välsignelse för ögonen, det är smidigare än i något annat 3d-rollspel jag spelat. Det finns nästan inga laddningstider (dessa är bara aktuella när man besöker hus i människostaden New Los Angeles eller när en mellansekvens ska spelas upp), vilket betyder att man kan färdas mellan de gigantiska kontinenterna sömlöst. Även teleporterandet till fasta punkter i spelvärlden är löjligt effektivt och tar bara några sekunder.

Denna märkliga, mäktiga värld är dock inte lika trygg som den är vacker. Djuren är i vissa fall fredliga och bryr sig inte om mig ens om jag står sida vid sida med dem, men det går att också undvika de mer fientligt inställda. Många är nämligen betydligt starkare än mitt fyramannaposse från början – men tack och lov är deras nivågrad angiven bredvid deras namn så man inte ska behöva gissa sig fram till vilka man faktiskt kan ta sig an.

När man väl ger sig in i en strid upptäcker man att systemet är snarlikt föregångaren ”Xenoblade chronicles”, och till viss del automatiskt. Ens hjälte kan byta mellan svärd och skjutvapen när som helst, men också använda särskilda ”arts” som bland annat innefattar starkare attacker, statusförhöjande effekter och helande. Det går också att ”svara” på de utrop som de datorstyrda kamraterna gör med jämna mellanrum genom att välja rätt art för stunden. Då aktiveras en bonus som, om man lyckas trycka på B-knappen i rätt ögonblick, ger hela sällskapet en ofta livsviktig hälsoboost. Förutom allt detta går det även att kombinera arts, och trigga ännu större skadesiffror om du placerar dig vid sidan om eller bakom fienden.

Systemet är komplext och väldigt underhållande. Det växer dessutom ytterligare några storlekar drygt 25–30 timmar in i spelet – då så kallade ”skells” introduceras: jätterobotar som kan utrustas med eldkastare, kulsprutor, sköldar och granatkastare på var och varannan kroppsdel. De förändrar inte bara striderna, utan även utforskandet. Plötsligt kan jag hoppa upp till avsatser jag tidigare inte kunde nå. Ännu lite senare kan jag flyga vart jag vill. Det känns som ett lika stort uppvaknande som när jag tog mina första steg i ”Super Mario 64”.

”Xenoblade chronicles X” tar dock ner mig på marken igen varje gång storyn gör sig påmind. Det är inte det att den är usel i sig – på det stora hela är den okej, har ett bra driv och introducerar ett par ganska häftiga skurkar. Men tyvärr är hjältarna helt ointressanta och får mig bara att sakna Shulk och Reyns hjärtliga vänskap från ”Xenoblade chronicles”.

Det finns även ett överflöd av ”fetch quests” (varav några är sinnessjukt onda och inte ger någon ledtråd om var man kan hitta föremålen), New Los Angeles är en virrig och bökig stad att springa runt i, och många av de spelmekaniska detaljerna måste man slå upp i den digitala manualen för att lära sig.

Och ändå är det svårt att inte imponeras av ”Xenoblade chronicles X”. Världen som Monolith Soft byggt upp saknar motstycke. Det är en teknisk bragd lika mycket som det är ett estetiskt praktverk.

Skulle jorden någonsin gå under och vi lyckas fly är en planet som Mira ett utopiskt drömscenario.

Så länge vi ”glömmer” att ta med oss Hiroyuki Sawano.

Jonas Högberg