Det är snart dags att lägga 2015 till handlingarna. Och vad passar då bättre än att sammanfatta spelåret med en lista över de bästa ögonblicken? Notera att de tio spel som medverkar inte nödvändigtvis är årets tio bästa spel (även om många av dem är det), däremot innehåller de tio ögonblick som värmt mitt hjärta, trasat sönder mina tårkanaler, masserat mina smilgropar och fått mig att kippa efter andan. Jag har medvetet undvikit skeenden som kan betraktas som spoilers, men om du tänkt spela något av spelen och vill ha en ”ren” upplevelse ska du givetvis inte kika på det medföljande klippet.

Graham får en vän i ”King’s quest: A knight to remember”

”King’s quest: A knight to remember” visade sig vara ett otroligt mysigt äventyrsspel (om än med en del speltekniska problem). En stor del av charmen tillräknar jag den härlige protagonisten Graham, vars entusiasm för äventyrande endast matchas av ”Monkey island”-hjälten Guybrush Threepwood. I klippet ovan erbjuder sig konkurrenten Manny att bli Grahams vän, ett förslag som givetvis gör huvudpersonen minst sagt förtjust. Spola fram till 40:07 för att se ögonblicket.

Dödshjälp i ”Soma”

Svenska spelstudion Frictional Games målade upp en mörk framtid med science fiction-skräckisen ”Soma”. I spelet är mänskligheten näst intill utdöd efter att en komet rensat Jordens landyta på allt liv. Allt som återstår är några enstaka själar på en undervattensbas. Med allt detta i bakhuvudet blir valet att tidigt i spelet hjälpa en lidande kvinna att dö så mycket svårare – speciellt som huvudpersonen Simon knappt tycks veta vad han gör.

Peter Stormares skådespeleri (?) i ”Until dawn”

”Until dawn” var en positiv överraskning. Det vältrade sig i skräckfilmsklichéer högst medvetet och var ett ganska kul formexperiment. Peter Stormare, som spelar en psykolog som återkommer med jämna mellanrum, har fått ta på sig mocapping-utrustning och verkligen njuter av att kunna spela med ansiktet i sina scener. Om jag ska vara ärlig har jag svårt att avgöra om Stormare är bra eller dålig här – men kanske är det också därför jag finner honom smått magnetisk.

Brotherhood of Steel gör storstilad entré i ”Fallout 4”

Vi har väntat många år på ”Fallout 4”, men i höst har vi äntligen tillåtits återvända till The Wasteland. Ett par timmar in i spelet återvänder även seriens hårdhänta polisstyrka Brotherhood of Steel, och är det någon organisation som vet hur man gör entré på bästa sätt så är det Brotherhood of Steel. Som spelare har man precis klarat av ett stort uppdrag och är på väg ut ur en byggnad via taket när… det här sker.

Max spelar Syd Matters i öppningsscenen till ”Life is strange”

Att ”Life is strange” skulle bli en speciell upplevelse blev vi varse redan några minuter in i första episoden. Huvudpersonen Max tar sig här ut ur sin lektionssal och översvämmas av intryck ute i skolkorridoren. För att kunna gå in i sig själv och undvika kaoset ploppar hon in sina hörlurar och sätter på lite indiepop à la Syd Matters. Voilà! Årets mest stämningsfulla intro är ett faktum.

Blodmånen sänker sig över spelaren i ”Bloodborne”

Ingen berättar så bra utan ord som From Software och Hidetaka Miyazaki. ”Bloodborne” är inte bara ett actionmästerverk, det är också en av de bästa narrativa gåtor jag tagit del av. Vad är det till exempel som pågår här? Efter att ha spöat en tung boss på en sjö möts spelaren av en gråtande kvinna med blod på magen. Strax därpå häver sig den blodröda månen ner över hela sceneriet, ackompanjerad av bebisskrik. Det är lika hotfullt bisarrt som gåshudsframkallande mystiskt.

Geralt och hans witcher-kompisar tar en rejäl fylla i ”The witcher 3”

Geralt är en lakonisk och lite avmätt hjälte, ständigt på sin vakt. Därför blir det väldigt roligt när han mot slutet av ”The witcher 3” får tillfälle att festa med sina gamla witcher-polare. Med alkoholen släpper alla hämningar och dåliga idéer förvandlas till fantastiska idéer. Fyllekvällen inleds med sluddrande bromancekonversationer och slutar med att trion klär sig i klänning för att försöka ragga upp häxor.

Frank får frid i sinnet i ”Everybody’s gone to the rapture”

Människorna i den lilla engelska byn Yaughton har försvunnit i ”Everybody’s gone to the rapture”. Som spelare får man försöka pussla ihop storyn bit för bit genom att interagera med svävande ljusklot som röjer vissa händelser från det förflutna. Här får den härjade karaktären Frank se hur regeringen väljer att lösa situationen i Yaughton, något som till slut ger honom frid i hjärtat. En oerhört vacker scen. OBS: kan uppfattas som en spoiler, men scenen avslöjar inget om de gåtfulla försvinnandena.

Världen i ”Xenoblade chronicles X” introduceras

Om vi bortser från den värdelösa musiken är ”Xenoblade chronicles X” ett oerhört stämningsfullt spel. Världen som det hela utspelas på, planeten Mira, är nämligen otrolig. Spola fram till 18:20 i klippet ovan så får du se ögonblicket när kontinenten Primordia visas upp för första gången i all sin prakt. Glöm inte att nypa dig i armen samtidigt!

Lara Croft hittar ett ovanligt blåsinstrument i ”Rise of the tomb raider”

I min recension av ”Rise of the tomb raider” skrev jag så här om spelets bästa ögonblick: ”Faktum är att spelets tveklöst mest spektakulära utsikt gömmer sig i ett av de här områdena: ett tempel som pekar ut mot en ravin och en enorm lodrät vägg där stora flöjtliknande former bildats naturligt i klippan. Vinden blåser hårt och ger upphov till spöklika toner när den virvlar fram genom bergets håligheter.” Spola fram till 52:40 i klippet ovan så får du ta del av härligheten själv.

Det här var tio av mina favoritögonblick från spelåret som gått. Vilka är dina?