DRAMA Det är svårt nog att kunna rättfärdiga ett skamligt beteende inför sig själv.

Men det är direkt omöjligt att göra det inför ett barn.

”This war of mine: The little ones” ber dig att ändå göra ett försök.

Konsolversionen av förrförra årets viktigaste spel introducerar ytterligare slitningar i det ärrade kollektiv som samlas i ett övergivet hus inne i en belägrad stad. Ett krig rasar utanför dörren, men ”This war of mine” handlar inte om kulorna som avlossas vid frontlinjen utan om de ödesdigra konsekvenser som drabbar civilbefolkningen. De militära befälhavarna talar om att vinna ett krig, alla andra om att överleva det.

Priset tenderar dock att bli högt. De människor som beslutat sig för att göra gemensam sak i det fallfärdiga hus jag råder över i ”This war of mine” har en näst intill övermäktig uppgift framför sig. Resurserna i grannskapet är få och redan när spelet inleds är medicin och mat bristvaror. Dagtid är det omöjligt att röra sig utomhus på grund av krypskyttar, vilket tvingar medlemmarna i min lilla grupp att istället utföra sysslor i hemmet, bygga arbetsbänkar och användbara föremål och försöka vila upp sig. För på natten måste en av dem ge sig ut på jakt efter förnödenheter medan någon annan, kanske alla andra, vaktar huset. Bland stadens ruiner dväljs desperationen hos de som äger mindre – av både mat och medmänsklighet.

Och det dröjer inte länge innan jag själv kliver över den tröskeln och får se min humanitet kraschlanda. Överlevnadsinstinkten driver mig till etiska och moraliska niddåd när mörkret lägger sig över den sönderbombade staden.

Min övergång från godhjärtad dogmatiker till härdad pragmatiker går snabbare i konsolversionen av ”This war of mine” eftersom spelutvecklaren 11 bit studios adderat barn till ekvationen. Till största delen hjälplösa, ytterst sårbara individer som kräver stor omtanke och enträget beskydd.

När resurserna börjar sina och barnet i min grupp kroknar av hunger och sjukdom är det inte längre orimligt att stjäla från pensionärer och uteliggare. Och när alla i gruppen sedan får vara mätta och belåtna fortsätter ändå axlarna att hänga – av skam och skuld.

”This war of mine: The little ones” är ett glödande strykjärn utan handtag. Vilka grepp jag än bestämmer mig för att ta slutar det alltid med att jag blir bränd. Det är en lysande överlevnadssimulator, en fantasisk exposé över krigets implikationer för den stora massan och en påminnelse om att godhet och ondhet är ständigt fluktuerande värden som ibland tangerar varandra.

Men försök förklara det för ett barn utan att gå sönder inuti.