Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!

---

PUSSEL Spelindustrin behandlar oss som djur.

Du kanske inte känner till detta? Hur mycket av modern speldesign som vilar på beteendeforskaren B F Skinners klassiska laboratorieexperiment, de som visade hur man kan påverka djurs beteende i önskad riktning med hjälp av rätt stimuli, rätt belöningar utdelade vid rätt tillfälle?

Inte?

Men jag tror att du har känt det. Jag tror att du i spel efter spel har kilat hit och dit och aktiverat knapp efter knapp – aktiviteter som påminner mer om repetitivt yrkesarbete än underhållning – bara för att du har vetat att en belöning väntar dig om du gör det. Så funkar djur, så funkar människor – och spelindustrin har på senare år blivit djävulskt skickliga på att exploatera dessa psykologiska processer. Nu vet de precis vilka knappar de ska trycka på för att få oss att stanna i deras spel så länge som möjligt.

Spelen har börjat spela oss.

”Pony island” är ytterligare ett i mängden. Likt exempelvis nästan alla mobilspel visar den upp en färgglad, oförarglig yta som döljer den avgrundsdjupa cynismen därunder. Det utger sig för att blott vilja ge dig en stunds trevlig underhållning, men är i själva verket ute efter din själ.

Man blir inte förvånad när det visar sig att det faktiskt har skapats av Satan själv.

Satan verkar dock inte ha brytt sig så mycket om att buggtesta sitt spel. Redan när jag klickar på ”Start Game” får jag nämligen ett felmeddelande och tvingas gå in i ”Options” och klicka på ”Fix Start Menu”. Då får jag igång spelet. Jag är en ponny och jag hoppar över hinder genom att klicka med musen. Efter att ha hoppat över sju identiska hinder går jag i mål, och euforiska meddelanden som ”HUGE SUCCESS”, ”Wow!” och ”Holy shit!” börjar blinka frenetisk på skärmen. Nästa bana är identisk med den första, och när jag klarar även den kan spelet bara inte tro sina ögon. Och just när det nästan lyckats övertyga mig om min gudabenådade ”Pony island”-talang dyker ett nytt meddelande upp på skärmen:

”EXPERIENCE THE REST OF PONY ISLAND. INSERT YOUR SOUL TO CONTINUE.”

Innan jag hinner göra detta kraschar dock allt och jag hamnar i ett fiktivt datorgränssnitt med ikoner utspridda på ett skrivbord. Jag klickar på ”Messages” och kommer i kontakt med någon säger att vi är fängslade i den här maskinen och att vi, för att någonsin bli fria, måste förstöra spelet ”Pony island”.

Ja, som ni kanske misstänker; ”Pony island” är inte det spel som det, åtminstone för en liten stund, utger sig för att vara. Det är inte ännu ett resultat av de förhärskande konventionerna kring speldesign. Istället är det en – tja, om inte rasande så i alla fall rasande rolig – uppgörelse med dessa konventioner. Medan de flesta spel inte verkar ha några högre mål än att vi ska fortsätta spela det gör ”Pony island” tvärtom. Målet i ”Pony island” är att sluta spela ”Pony island”. Och vägen dit är en fullfjädrad karneval av påhittighet, humor och överraskningsmoment.

Man hoppar mellan den ena halvfärdiga versionen av ”Pony island” till den nästa, och kraschar dem alla. Man interagerar med det glitchiga gränssnittet och hittar nya vägar in i systemet, man lyssnar på spelskaparens (som också verkar befinna sig inuti maskinen och som dessutom är Satan, dårå) gnäll om att han inte kan förstå varför ”The positive feedback loop for completing mundane jumping tasks” inte funkar längre. Bakom varje hörn väntar ett nytt infall. I en, lite halvhemlig, meny finns mängder av fungerande Steam-koder till spelet. Klickar man på skrivbordets Soptunna hittar man äldre, kasserade versioner av ”Pony island” – bland annat en underbar textäventyrversion innehållandes utmaningar som:

–> YOU FEEL THE WIND THROUGH YOUR MANE AS YOU GALLOP ACROSS THE GRASSY VALLEY.
–> HARK! A WOODEN GATE APPROACHES!
–> DO YOU <JUMP>, <SHOOT>, OR <DO NOTHING>?

… och så vidare.

”Pony island” är ett fantastiskt litet spel. Förutom en viss passage – där det illustrerar hur tråkiga andra spel är genom att vara väldigt tråkigt själv – gör det nästan allt rätt. Det visar för det första att spel vinner på att vara förtätade istället för att vara utspädda – där alla blockbuster-titlar försöker sträcka ut sitt tunna innehåll över så mycket tid som möjligt bränner ”Pony island” av allt ihop på några fantastiska, färgsprakande timmar. För det andra visar det att spelskapare kan använda kunskaper om hur vår hjärna fungerar till att underhålla oss istället för att försöka göra oss beroende – duellen med demonen Asmodeus är till exempel den roligaste spelrelaterade mindfucken sedan Psycho Mantis läste våra tankar i ”Metal gear solid”.

För det tredje visar ”Pony island” att det lönar sig att vända sig till vårt intellekt istället för att försöka manipulera oss genom utnyttja våra instinkter. Dess största förtjänst är att det konsekvent väljer att tala till oss som människor. Och det kan ju låta som en väldigt grundläggande grej. Men det känns stort när man är van vid att behandlas som ett djur.