Hammarby fick chansen att s-p-e-l-a fotboll.
Och tog den.
2-1-segern mot Örebro inför ett kokande Söderstadion var faktiskt i underkant.

I de två inledande omgångarna har Hammarby tvingats stånga pannan blodig mot två väggar i form av Ljungskile och Värnamo.
Det gick i ärlighetens namn sisådär.
Det var annat i dag.
Örebro kom till Söderstadion med föresatsen att verkligen spela sitt spel; man ställde, precis som i föregående matcher, sin backlinje högt, sköt fram sina ytterbackar och ville spela genom sitt mittfält.
Det passade Hammarby som hand-i-handske.
Ett lagom aggressivt och välbalanserat grönvitt stal gång efter annan bollen i känsliga ytor och iscensatte den ena blixtrande omställningen efter den andra.
Taktiken fungerade perfekt.
Erik Sundin utnyttjade hänsynslöst att ÖSK:s högerback Patrik Haginge hamnade ur position och förvaltade Christoffer Karlssons känsliga instick på bästa möjliga vis.
Sak samma vid 2-0-målet.
ÖSK:s backlinje klarade inte av att stå upp och hålla ihop, vilket ledde till att Billy Schuler kilade mellan mittbackarna och distinkt tryckte in bollen bakom Oscar Jansson.
8-1 i avslut mot mål efter första halvlek skvallrade med all önskvärd tydlighet om att det bara fanns ett lag på planen.
Ska man vara lite kritisk mot Hammarby en dag som denna är det att laget borde ha stängt matchen redan efter 50-55 minuter.
Så mycket i chansväg skapade – och brände – man.
Erik Sundin hade ett halvt friläge, som han sumpade, men än värre var anfallskollega Schuler som fick ett par, tre hundraprocentiga målchanser – men utan att kunna få in bollen.
Bristen på effektivitet kunde mycket väl ha straffat sig.
Men inte denna eftermiddag.
Alhassan Kamara – ÖSK:s AIK-lån – tryckte förvisso in en reduceringsboll med kvarten kvar att spela, men den förväntade anstormningen alla trodde skulle följa uteblev helt. I stället kunde Hammarby i lugn och ro cruisa mot säsongens första trepoängare.
Hammarbys löpvilliga forwards har jag redan varit inne på.
Ett annat tungt vägande skäl till att grönvitt lyckades ta full pott mot det som alla tror blir en toppkonkurrent var det centrala mittfältet. ”Traktorerna” Husidic och Ledgerwood kvävde elakt och effektivt ÖSK:s playmaker Mohammed Saeid – och hann dessutom med att förse såväl yttermittfältare som anfallare med matnyttiga bollar.
Jag är också lite småförjust i Bajens vänster yttermittfältare Christoffer Carlsson, som kanske inte alltid syns så mycket, men som är ytterst välutbildad och tar sitt defensiva ansvar i alla lägen. När laget väl fördelar de offensiva gracerna i större utsträckning och förser Carlsson med lite fler bollar är jag övertygad om att han kan bli en stor publikfavorit på Söderstadion vad det lider.
Kennedy?
Jodå, kaptenen fortsätter att leverera. Han leder laget med yviga gester och högljudda tillrättavisningar – och med gott omdöme i spelet.
ÖSK?
Väl naivt i försvarsspelet och såg inte riktigt ut att vilja ta kampen. Man vann alldeles för få närkamper och andrabollar och fick därmed aldrig till det fina anfallsspel man visade upp i de två inledande omgångarna, mot Värnamo och Sundsvall.
Men att närkingarna, med i mitt tycke seriens bästa spelarmaterial, kommer att bli ett topplag kan vi nog ta för givet.
Om Hammarby blir det avgörs mot på papperet lite sämre lag.
Som mot Falkenberg, som väntar i nästa omgång, till exempel.