Ingen Kennedy Bakirciolglu.
Ingen Erik Sundin.
Ändå vinner Hammarby den svåra bortamatchen mot Brage med 2-0.
Nåt slags styrkebesked är det ändå.

Det var två lag med rätt hög svansföring som drabbade samman på Domnarvsvallen denna eftermiddag.
Brage med tre tunga nyförvärv – och med ambitionen att vara med och slåss i toppen.
Hammarby med ett i stort sett färdigt projekt som ska vara moget att ta klivet upp i allsvenskan.
Det blev också gästerna som åkte hem med samtliga tre poäng – och mot det finns faktiskt inte mycket att erinra.
Det var Bajen som styrde spelet, det var Bajen som tog fram de bästa målchanserna – och det var Bajen som till slut också gjorde målen.
Inhopparen Christophe Lallet blev den som bröt dödläget när han i mitten på andra halvlek vek in från vänsterkanten och vackert tryckte in bollen i bortre burgaveln.
Att Nik Ledgerwood sedan ökade på till 2-0 efter Billy Schulers fina förarbete bekräftade bara det vi såg: Hammarby var numret större och vann fullt välförtjänt.
Hammarby kom till spel utan skadade stjärnorna Kennedy Bakirciolglu och Erik Sundin – men tränaren Gregg Berhalter höll ändå fast vid den 4-2-3-1-uppställning som gav tre poäng mot Assyriska senast.
Nahir Besara fick återigen chansen som skuggforward, denna gången bakom Billy Schuler. Och Mikael Rynell fick logiskt chansen till höger eftersom han är den som mest påminner om Kennedy Bakircioglu.
Till en början såg det en aning stappligt ut. Hammarby-spelarna såg ut att tänka en tiondel för länge och tog ett tillslag för mycket – och hade därför svårt att sätta tryck mot Brage-målet.
Det blev bättre efter hand. Boll- och passningstempot höjdes avsevärt, man klarade av att spela sig igenom och förbi Brages två snörräta linjer, vände spelet bättre och kom på så vis till fler avslut.
Och till slut kunde alltså Hammarby avgöra och ta sin första bortaseger för säsongen.
Spelet var knappast glimrande – men det var ändå Hammarbys bästa insats i seriespelet hittills.
Försvarsspelet satt mer eller mindre klockrent. Okej, Dulee Johnson tilläts komma rättvänd mot backlinjen vid ett par, tre tillfällen i upptakten och avlossade också ett par skott mot Johannes Hopf, men särskilt mycket i övrigt hade Brage inte att komma med.
Hammarbys mittbackar Thomas Guldborg Christensen och Daniel Theorin – som fick chansen på Monday James bekostnad – höll store och starke Dragan Kapcevic i strama tyglar, och några inspel bakom sig tillät man inte denna eftermiddag.
Anfallsspelet blev successivt bättre, mycket tack vare Christoffer Carlsson, som utmanade och tog sig förbi sin motståndare och på så vis skapade ytor och Billy Schuler, som inte har den vassaste förstatouchen i världen men som aldrig slutar löpa, aldrig slutar hugga i djupled, aldrig slutar vara en pain in the ass för motståndarnas mittbackar.
Guldborg Christensen, Christoffer Carlsson och Billy Schuler – där har du mina tre toppar i Hammarby denna gång.
Om Hammarby kan se framtiden an med åtminstone viss tillförsikt (Landskrona hemma i nästa match) är läget desto mer bekymmersamt för Brage som blir alltmer insyltat i bottenstriden.
Dulee Johnson var lagets bäste utespelare i denna match.
Men allra bäst var keepern Patrik Carlgren.
Det om något visar vilket tufft jobb tränaren Conny Karlsson har framför sig.
Två grejer till:
4 802 innebar lapp på luckan på Domnarsvallen. Det var knappast Brage-supportrarnas förtjänst.
Tidigare gnällt rätt rejält på domarinsatserna i några matcher, men Dragan Banjac visade att det trots allt finns hopp.

***

Och på lördag tittar jag på ett prestigeladdat ”derby” innehållande det lag som imponerat mest på mig i serien hittills.
En ledtråd:
Det är inte Gif Sundsvall.