För att vara ärlig:

Jag sitter lite för långt ifrån epicentrum för att kunna bedöma om Landskrona Bois gör rätt eller fel som sparkar Jörgen Pettersson.

Men med den insyn jag har kan jag säga:

Du behöver inte skämmas, Jörgen.

Att Assyriska valde att sparka Azrudin Valentic kom inte som någon överraskning med tanke på att man i AFF alltid har varit snabba att utlösa den katapultstol som klubbens tränare har suttit i.

Att Gais till slut valde att skeppa Thomas Askebrand kan heller inte sorteras in under avdelningen skrällar med tanke på att laget underpresterade konstant.

Men att Landskrona Bois nu gör slag i saken och bryter samarbetet med Jörgen Pettersson gör mig aningen mer brydd.

Hur tänkte klubbledningen?

Vad trodde man?

Vilka förväntningar hade man?

Tiqui-taca, trepoängare på hög och toppstrid, eller?

Fakta i målet är dessa: inför säsongen tappade Landskrona dussintalet spelare med erfarenhet från spel på denna nivå. Klubben valde, möjligen ekonomiskt pressad, att nästan undantagslöst ersätta med spelare från lägre divisioner och egna produkter.

Man behöver knappast vara raketforskare eller ha doktorshatt för att förstå konsekvensen av ett dylikt handlande:

Ett mer orutinerat lag. Ett mindre slagkraftigt lag. Ett lag som är ojämnt i sina prestationer. Ett lag som kan skrälla då och då, men som kan förlora när som helst och hur som helst.

Det är också vad Landskrona har gjort. Jag såg lagets match mot ex-allsvenska Öster, då man fightades för livet och hämtade upp ett 0-2-underläge till 2-2 under de sista fem minuterna. Jag såg också lagets bortamatch mot Hammarby, på plats, då man långa stunder var helt utspelade och förlorade med 4-0.

Inget konstigt med det, det blir sådär när majoriteten av spelarna tar sina första stapplande steg i karriären.

Landskronas klubbledning säger att man kände sig tvingad att göra något för att bryta den negativa trenden. Jörgen Pettersson säger att han inte lyckats motivera sina spelare tillräckligt i vissa matcher, att han köper klubbledningens resonemang, att han önskar Bois allt gott och att han nu tänker gå och fiska efter gädda.

Jag säger att Jörgen Pettersson inte behöver skämmas. Han har under sin tid i klubben slussat in många unga, egenfostrade spelare, precis som klubbledningen önskade. Och han har, trots omständigheterna, fortsatt att tro på och odla ett eget offensivt spel, precis som klubbledningen ville.

Jörgen Pettersson har, enligt mitt sätt att se på det, gjort allt som stått i hans makt för att få Landskrona Bois på rätt kurs igen.

Att han sen inte fick de nödvändiga verktygen för att lyckas fullt ut ska knappast ligga honom till last.

En annan sak: Jörgen Pettersson har varit en stor färgklick i serien, inte enbart för hans ilsket röda kalufs. Han har hela tiden stått där rakryggad i stormen, talat klarspråk och aldrig duckat för frågor hur obekväma de än har varit.

Jag kommer att sakna Jörgen Pettersson.

Jag hyser förhoppningar om att han snart är tillbaka – med samma inställning och med samma sköna profil.

Patrik Johansson tar nu över och eftersom han redan är klubbens sportchef blir han dubbelarbetande.

Hur länge det håller återstår att se, man jag blir inte förvånad om vi får se en 65-åring från Höllviken på Landskronas tränarbänk i höst.

Vem jag tänker på?

Tom Prahl – en gång i tiden känd krisdoktor.