MALMÖ. De flydde i en liten, överfylld båt över Medelhavet där pappan trodde alla skulle dö.
Efter fyra månaders svår flykt har de nått Malmö, med 60 kronor på fickan och utan vinterkläder.
Föräldrarna oroas över barnen som tystnat.
Aftonbladet kommer att följa familjen Alkurdi på deras resa från att de anlänt och in i framtiden – som de hoppas blir i Sverige.
– Jag hörde blodet från sjuåriga grannpojkens huvud rinna ut på marken, berättar Abdul Alkurdi, 31.

Tre tjugolappar i en brun läderplånbok.
Det är vad familjen Alkurdi har, förutom kläderna de har på sig, efter sin fyra månader långa flykt från Syrien.
Mamma Dima, 30, har en jacka. Men varken pappa Abdul, 31, eller de två barnen har ytterplagg, trots att kvicksilvret gått under noll i Malmö.
– Jag gick till ett köpcentrum i morse för att köpa en vinterjacka, men fick vända när jag såg priset, säger Abdul.

Gråter av trötthet
I den lysrörsvita väntsalen hos Migrationsverket i Malmö är det trångt. Ett sextiotal personer ser mot den röda nummerskylten som alltför sällan klättrar upp en digitalsiffra.
Lilla Yazeh, 3,5 år får låna någons mobil och spela ett spel med ett hoppande troll. Hans syster Hala, 2, vaknar och får lite välling innan hon kliver upp och ser sig omkring i en skog av vuxna ben.
Minutrarna tickar långsamt. En vakt delar ut ostfrallor och sallad. Halas blöja överfylls och hon blir blöt och kall.
Inte förrän klockan åtta på kvällen, efter sju timmars väntan, bryter syskonen ihop i gråt av trötthet.
Det är deras första dag i Sverige.
Sent kvällen innan landade de med ett plan på Sturup och dumpades av flyktingsmugglaren som tagit tiotusentals dollar för sina tjänster. ”Stick snabbt härifrån. Nu är ni i Sverige”, sa han, enligt Abdul, utanför flygplatsen.
– Han hade lurat oss så mycket så vi litade inte på honom. Jag frågade den förste mannen vi såg, en taxichaufför, om det här verkligen är Sverige. ”Ja”, sa han, och skjutsade oss till en flyktingmottagning.

 

Hade ett bra liv – innan kriget
Abdul Elah och Dima växte båda upp i den gamla staden Homs i västra Syrien. De blev kära och gifte sig 2007.
– Syrien var ett vackert, trevligt land, bortsett från att man, som i hela arabvärlden, aldrig kunde säga vad man tyckte om regeringen, säger Abdul, som kan berätta på engelska.
Abdul jobbade med att kontrollera svetsningar på pipelines för oljebolag i Algeriet och Saudiarabien. Han hade bra lön. Familjen hade bil, fina möbler och kunde åka på semestrar till Medelhavet.
– Vi hade ett bra liv. Men sedan kom kriget.
Under arabiska våren 2011 växte protester över hela Syrien mot Assadregimens 40-åriga envälde. Regimens svar var obönhörligt.
– Under det första året av krig var det ändå fortfarande uthärdligt, och vi trodde att det snart skulle få ett slut. Men det senaste året… Det har inte gått att leva.

Hemmet blev en bunker
I januari i år blev hemstaden Homs känd för en fruktansvärd tragedi. Militären dödade fler än hundra civila i en massaker. Många av offren var barn.
Bland rebellgrupperna, där starka utländska intressen vävts in, har allt större splittringar skett.
– Sedan krigets början har jag inte kunnat jobba. Inget grannland har velat ta emot någon från Syrien. Vårt hem bombades och vi fick fly till en annan del av staden.
Mellan bombangrepp och beskjutningar förvandlades hemmet till en bunker. Alla ransonerade de tillfällen där de var tvungna att röra sig på öppen gata, beskriver Abdul.
– Man skyndade sig i väg var tionde dag och köpte storpack av allt, betalade så snabbt man kunde och sprang tillbaka.
För fyra månader sedan var det barnens mormors tur att sköta storhandlingen. Tårar väller över Dimas kinder när hennes man berättar.

Mormor sköts i halsen
Mormodern kom och gick med en stor säck potatis och en kasse mjölk på gatan, då hon träffades av en prickskytt i halsen.
En annan dag såg Abdul grannpojken Shadi, 7, komma hem från skolan. Där blev han skjuten i huvudet av en man från regimens milis som ville stjäla en bil.
– Jag hörde blodet från huvudet rinna ut på marken, men jag kunde inte springa dit. Då hade jag själv blivit skjuten. Jag kunde inte göra något, säger han och tittar på sina barn, stryker dem över deras lockiga hjässor där de ligger mot mammas knä på en av Migrationsverkets träbänkar.
– Förstår ni? Hade det bara varit jag hade jag nog lika gärna kunnat stanna. Dö eller leva, sådant är livet. Men de här barnen… Vad har han gjort för att förtjäna att bli skjuten? Min son och min dotter leker, de vet ingenting om kriget. Varför skjuter man barn?

Barnen pratar inte
Samtidigt som syskonen inte insett att över 11 000 barn i deras hemland torterats, skjutits och bombats ihjäl på bara två år, tycks de ändå på något sätt lagrat det. De är oroväckande lugna.
– De pratar inte än. Yazeh är över tre år och då ska man ju ha börjat. Men kanske nu, när de får lite ro omkring sig, att det kan ändras.
De har också fått genomleva flykten, som deras pappa beskriver som ett helvete.
Familjen packade det lilla de kunde bära med sig och begav sig av mitt i natten från Homs, bilade till Libanon och därifrån in i Turkiet.
I Turkiet letade de sätt att ta sig in i Europa, eftersom de visste att de ville till Sverige.
– Det är ett vackert land, men framför allt har regeringen respekt för medborgarna. Det är ett sådant land jag vill tjäna.

”Hjärtat och hjärnan stannade”
Efter två månader hjälpte en smugglare familjen i skydd av mörkret till en liten båt, som de skulle dela med tre andra syriska familjer över havet mot Grekland.
– När jag såg båten sa jag ”Nej, vi avvaktar”. Smugglaren svarade: ”Avvaktar. Det finns ingen återvändo nu”.
Alla satte sig i båten.
– Vågorna var så höga. Jag såg hela tiden framför mig hur min familj skulle störta i djupet. Hur kunde jag sätta mina barn i den här dödsfällan? Mitt hjärta och min hjärna stannade. Jag kunde inte tänka på det vi var i, bara tänka bakåt, på när vi var glada och barnen lekte. Det var det värsta jag varit med om.
Väl framme vid Mytilene på ön Lesbos, vandrade de över bergen i sju timmar. Då solen steg upp frågade de utmattade en polis om hjälp. Han bad dem stanna vid vägkanten.
– Han lämnade oss där, och vi väntade i många timmar. Jag bad någon att hjälpa mig köpa mjölk till den lilla. ”Fuck off”, sa han.

 

”Önskar bara leva ett liv”
Familjen sov i veckor vid vägkanten och såg andra tvingas genomgå samma sak.
– Hundratals syriska familjer låg ute och sov i trädgårdar. De flesta hade slut på pengar och kunde inte ta sig vidare. Vi har en sådan tur, alla vi som tagit oss hit. Vi är få, jämfört med de som aldrig lyckas.
Till slut har intervjuerna hos Migrationsverket avklarats. De ska genomgå fler om tre månader, får de höra.
De skjutsas tillbaka till det tillfälliga flyktingboendet, Hotel Formule 1 mellan McDonald’s och Statoil i utkanten av staden.
– Jag vill inte tänka mer på det som har varit. Jag vill se framåt. Det enda jag önskar är att vi ska kunna leva ett liv. Vi behöver inte bli rika. Bara att jag kan jobba och tjäna regeringen i det här landet, där mina barn kan gå i skolan.

Lisa Röstlund, reporter

Fakta: 1 800 flyr hit i veckan
* I september blev Sverige först i Europa med att bevilja alla asylsökande från Syrien permanenta uppehållstillstånd. Just nu söker i snitt 1 800 personer i veckan sökt asyl i Sverige, varav många syrier.

* Migrationsverkets personal i Malmö, den enhet som tillsammans med Märsta utanför Stockholm tar emot flest Syrienflyktingar, har börjat jobba i skift för att hinna med mottagandet.

* I förra veckan släppte verket en ny prognos: i år tros uppåt 62 000 syrier söka asyl i landet. Nästa år kan siffran stiga till 69 000.

* Prognosen är skakig, konstaterar myndigheten, och tar upp dess byggstenar: ett utdraget Syrienkrig, en ökande flyktingström, att Sverige och Tyskland är de länder som tar emot flest.

* Verket väger även in det som Lampedusa-katastrofen, då en överfull flyktingbåt sjönk i Medelhavet, satte iskallt ljus på: att enskilda länder gjort det svårare att ta sig in i Europa och att Schengen stärkt sina gränskontroller mot söder.